Baby Boom

Min bästa kompis My var den första att få barn i mitt "gäng". Det var stort. Och märkligt. Och jag tänkte att även jag var väldigt redo då men tyvärr hade jag ingen att skaffa barn med. Jag bodde under denna tid ihop med en killkompis i en liten enrummare och var väl inte "där än". Inte enligt mallen - familjemallen. Men i sinnet var jag trött på buslivet och åtrådde lite struktur och kärlek förstås.

Någon vecka senare träffade jag Lisa. Efter två månader flyttade jag hem till henne. Efter tio månader var hon gravid. Och sen kom Allan. Då hade ytterligare ett par i vårt gäng fött barn och flera var på gång.
Och sen har det fötts och fötts och däremellan har det väl pippats och sen fötts igen och sist ut var då vår tös.

Nu har jag räknat lite. Om jag idag skulle samla ihop de sex personer som står mig närmast och bjuda till en middag. En enkel, trevlig middag utan klädkod eller tvång. Bara så där. Vi hittar på något - kom hit och ta med varandra. Ni vet - ett anspråkslöst samtal vid femtiden på väg hem från jobbet; Vill ni komma och käka lite? Som back in the days. Bara fem år sen.

Skulle jag göra det, ringa de sex - då skulle gästlistan landa på 22 personer. Tio av dessa skulle vara barn. Tio barn! Det är ett barnkalas det. Och om man skulle få för sig att låta tiden bli över åtta och kanske stanna kvar på en kaffe och en liten stark söt sak - och slappna av lite när barnen sover... men var ska dom sova? Hur stuvar man undan tio barn i ålderspannet fem år- nyfödd i en tvåa på söder?

Jag minns att jag somnade på två ihopsatta stolar med en bordsduk som filt på en restaurang på Mallorca när jag var liten. Det var Nyårsafton och det var magiskt. Ett av mina bättre minnen faktiskt. Så det går ju. Allt är möjligt. Men vi har inte tjugo stolar att sätta ihop till små sängar och absolut inte tio bordsdukar. Nyår nalkas dock...

Så vad tusan gör man nu av det? Hyr en lokal?




Läs även andra bloggares åsikter om barn, fest, minnen, nostalgi
Intressant.se