Som om ingenting hänt

Det var en mycket märklig helg. 02.30 - natten till lördag - gick vattnet! Och farfar kom med taxi - nyvaken till barnvakttjänstgöring. Och vi stack in till förlossningen för undersökning.

Allt såg fint ut. Dom sa att Lisas kropp fick två dagar på sig att sätta igång förlossningen av sig själv och om det inte blev så skulle vi sättas igång med läkemedel på måndag. Klockan tolv. En mäktig vetskap ändå. På måndag är vi föräldrar vare sig vi ville eller inte.

Och Allan inackorderades hos farmor och farfar. Vi lämnades åt vila och laddning och förhoppningen att det skulle komma värkar av sig själv. Vi väntade och väntade och väntade. Måndagen närmades sig. Allan var inte hemma. Det var tyst, lugnt - segt. Minuterna blev timmar. Timmar blev dagar. Tankarna hopades sig. Bilden av vår tänkta förlossning bleknade. Det fans en annan plan som nu togs ifrån oss. Vi blev igångsatta med Allan och vi hade väl önskat annorlunda denna gång.

Det blev måndag. Klockan blev tolv. Vi tog en taxi och sa till chauffören att vi skulle till förlossningen men att det inte var bråttom. Jag kände mig lite besviken för jag har en våt dröm om att någon gång i mitt liv få hoppa in i en taxi och skrika; Till förlossningen. FORT SOM FAN! STEP ON IT! Barnet kommer! Typ.

Vi hade sagt det till Allan i telefon. Att nu åker vi in och tar ut bäbisen. Allan släppte luren i golvet och jag hörde honom springa in i lägenheten där borta vid Odenplan. Han skrek i iver och stor förväntan; Farfar, farfar - Nu kommer bäbisen!!
Och alla andra visste. Vännerna. De hade liksom väntat med oss dessa två dryga dagar. Denna snurriga helg. Många SMS med lyckönskninger och tummar som vitnade.

Vi var klara med att det var dags. Vi hade förlikats med tanken och lovat oss själva att nu är det som det är och det kommer vara härligt hur som helst för vi ska få vårt barn. Från den stund vi steg in i förlossningsrummet skulle vi inte tänka en negativ tanke. Nu kör vi.
Men så säger en läkare att; Nej, allt tyder på att fosterhinnan ändå är intakt. Att den stora vattenavgången ännu inte skett. Och barnet är rörligt. Men läget är gynnsamt och vi kan sättas igång - men ni kan också åka hem igen och invänta värkar. Om ni vill, sa läkaren. Det är upp till er.

Om vi vill?

Det var ju ett positivt besked men det kändes väldigt snopet. För vi hade ju siktet inställt. Vi hade varit taggade till tusen. Och skitnervösa och lite besvikna och överlyckliga och fyllda av förväntan och skräck... i onödan. För vi åkte hem. Vi ringde runt till alla som svarade med nervfyllda röster; Vad blev det?
Och vi; Nä det blev inget.

Vi hämtade hem Allan som även han undrade var tusan bäbisen var. Vi hade ju sagt och lovat och så vidare. Det enda vi kunde säga var att det inte alltid blir som man tänkt sig. Och den här gången var det ju tur.

En märklig vardag har tagit vid. Som om ingenting hänt.




Läs även andra bloggares åsikter om barn, förlossning, igångsättningar, nervösitet
Intressant.se