Om toapapper

Igår kväll stod vi i köket och grämde oss - jag och Lisa. Vi grämde oss och jämförde oss med andra föräldrar som ju verkade så mycket bättre. Vi kände att vi - i jämförelse med ett visst par som här lämnas anonyma - var rent utsagt pubertala. Fast det vet vi inte, sa jag. Det är bara vad vi tror. Lisa skakade tvärsäkert på huvudet och sa att jag hade fel. Att dom alltid satt stilla som en ljuv liten perfekt familj när de åt (aldrig framför teven) och att de alltid hjälpte varandra och aldrig tjafsade om skitsaker och hon radade upp en rad slagkraftiga exempel också - saker hon hon sett med egna ögon och påstod sig kunna styrka- och sen avslutade hon med att säga att de säkert alltid hade toapapper hemma och aldrig behövde torka sig i röven med Melitta-filter.

Vad sa hon? Jag kastade en snabb blick in på toalettrullehållaren som gapade tom. Melitta-filter? Jag tänkte att jag mycket väl kan hört fel men gick ändå igång. Eller Bibelsidor. Jag har torkat mig med Bibeln en gång, skröt jag. Hemma hos en polare i Råcksta. Jag var dålig i magen och pappret var slut så vi gick igenom hans bibliotek och valde mellan lagboken eller Bibeln. Då han ändå pluggade juridik men ingen av oss var särskilt religiös så var det självklart. Och så har den ju så tunna Lambilika sidor - Bibeln.

Vi skrattade gott åt detta innan vi båda tystnade tvärt. För vi insåg att vi ju hade missat poängen. Det var ju oss det var fel på. Inte dom. Det var ju just den misären jag nu mös av som vi skulle undvika. Det är ju bra att det alltid finns toapapper till hands. Eller? Är det det viktigaste?
Men vi vet ju inte, sa jag tafatt i ett sista försök att verka vuxen, kanske står dom där och syndar med de heliga sidorna just nu. Lång tveksam tystnad. Imorgon är det jag som går och köper toapapper.

Ja, herregud. Och snart är det jul.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, familjer, toapapper, bibeln
Intressant