Allans gran

Nu skulle jag kunna skriva om i morse då vi tog oss ut i snöyran och halkade till dagis. Och Allan var glad för han hade ju längtat så. Längtat och bett till himlens makter efter vitt, kallt. Och det var ju kul. Oj, vad mycket snö, sa han i porten och blev stående en lång stund stirrandes med stora uppslagna ögon. Sen gick vi ut, rundade hörnet på vårt hus, kämpade oss upp för de hala trapporna, gick över gatan och där stannade han upp besvärat; Snön sticker i ögonen, pappa. Det gör ont.
Så var det med det.

Jag skulle kunna skriva om dagisgården som mötte oss. Förkylningstider och underskott på personalfronten. Kaos. Barn som skrek och grät i sina pylsiga overaller; Jag vill gå in! Det är kallt! Barn som igår älskade snön men som redan tröttnat på stormen. Och den förtvivlade personalen som väntade på försenade vikarier och inte kunde gå in för att de redan var för få på gården. Som bara kunde uppmana sin pingvinflock att härda ut och åka stjärtlapp och krama snöbollar som ju är så himla kul.
Och där, i detta, stod jag och Allan. Han sa försiktigt att han inte ville vara där. Att han ville gå hem och istället vara med mig, mamma och sin syster. Jag vill mysa i sängen, sa han Och det var i detta svaga ögonblick jag satte mig ner på huk och klappade honom på den snöblöta kinden och sa: Efter dagis kan du och jag gå och åka pulka.

What!?

Och det löftet kan jag ju inte bryta trots pinkyla, ilsken snöstorm och bäcksvart eftermiddagsmörker. Eller det kanske jag kan - om jag kommer på något ännu bättre.
Allt detta skulle jag kunna beskriva mer utmålat och ljuvligt men det gör jag inte. Jag väljer istället att beskriva ett annat av mina svaga ögonblick. Nämligen ögonblicket igår när jag skulle hämta min nyblivna storebror och utan att alls förstå varför säger; Vet du – nu går vi hem och klär granen du och jag.

Det låter ju inte så farligt - snarare som en självklarhet att han ska få vara med. Men den lilla systern sover dåligt på nätterna och man är trött med tålamodet på sparlåga och när jag vandrade hem i kylan såg jag framför mig hur mitt det mycket väl skulle kunna urarta. Men jag ville bjuda honom på det. Vill bjuda honom på något varje dag tills syskonskapet har blivit en vardag.

Vi började med att hämta granen i källaren och den stora lådan med allt krimskrams. Bara denna lilla operation gjorde honom på mycket gott humör för han gillar källaren trots att Nallen är inte kvar. En gång när vi kom ner hade något skurit halsen av den – på fullt allvar – och så satt den med huvudet på sniskan och vadd som stack ut i några veckor innan den dumpades i grovsoporna av någon modig. Nåja, det var en parantes.
Väl uppe började vi direkt med montering och jag kände hur julkänslan kom smygande och satte på Queen of Spadinas julplaylist bara för att. Så bra att någon tagit sig tiden att skapa något så fruktansvärt (inget ont om Queen of Spadina - det är jag som har personliga problem med Tommy Körberg, Triad och alla dom andra) Jag blev genast kräknödig men lät bli att spy för stämningens skull. Är det jul så är det. Allan gick igång med stark vilja och friska idéer. Jag försökte peka på de lite högre belägna grenarna men han ville ABSOLUT inte ha hjälp. Jag fick sätta upp stjärnan men sen skulle jag backa och hålla mig undan för han KUNDE SJÄLV. I det här läget skulle jag mycket väl kunnat resignera till min envisa vilja att gra det rätt. Att ta över och lära ut hur en gran ska kläs egentligen. Och säkert skapa en tröglöst konflikt som garanterat skulle sluta i tårar och okontrollerbar treårsvrede.
Lisa, min vackra, kloka, modiga hjältinna till sambo såg det i min blick och sa; Låt honom nu göra det på sitt sätt. Det blir mycket enklare då...

Jag backade. Satte mig i soffan och följde de små kulklasarnas uppbyggnad med blicken. Sju kulor på en gren. Glitter runt julgransfoten. Det var så fint och han var så glad och när han hängt dit den sista kulan sa han helt enligt avtalet att nu fick jag sätta dit ljusslingan för det var ju en vuxens uppgift. Och jag vet inte varför – man jag blev nästan lite tårögd.





Så nu kan jag inte bestämma mig för om det är så jävla gulligt och fantastiskt att den ska få vara så här hela julen eller om jag försiktigt ska flytta upp några kulor om dagen och smygande - näst intill omärkbart - sära på hans kulklasar?

Men då han öppnade denna vita dag med att stanna till vid sin kreation och dess fylliga underdel och nakna överkropp och utbrista nöjt; Den är väldigt väldigt fin! Ja, då kan man väl inte göra annat än att hålla med.




Läs även andra bloggares åsikter om barn, gran, jul, löften
Intressant.se