Allan vs Lilltjejen

Jag har alltid påstått att Allan skulle till att bli världens bästa brorsa. Han har bara visat kärlek till magen och sagt sig längta efter bäbisen sen den dagen han förstod att något var på g. Men när jag i torsdags hämtade honom från dagis för att ta honom till ett första möte med den lilla krabat som ska ändra hans liv för alltid fick jag lite tvivel.
Han sprang glatt mot mig och då vi inte setts på två dagar var min längtan enorm och min förväntan och nyfikenhet inför det stundande mötet ännu större. Jag sa; Tjenare brorsan! Så sa jag och i samma sekund skymtade en tveksamhet i hans blick. En osäkerhet. En rädsla. Kramen kom och den höll i sig länge. Det var som om han kände att något var annorlunda.
Strax därefter sprack det helt och han blev osannolikt ledsen över en grej som inte borde beröra honom så. Tydligt var att orsaken till hans sammanbrott i dagiskorridoren var av en art jag inte kunde påverka eller ta bort utan bara dämpa med kärlek, ömhet och förståelse. Jag förstod att det inte skulle bli helt smärtfritt och det är klart, tänkte där där jag satt på plastgolvet omringad av nyfikna barn - nu är livet nytt för mitt pyre.
Vi lirkade oss hem och han satt tyst och stilla i vagnen hela vägen. Det helt hysteriska leksaksupplägget i skyltfönstret till Donnas Shop drog inte till sig en blick ens. Han ville inte trycka koden i porten, inte trycka på hissknappen, inte trycka på ringklockan. Vi kom in i hallen och han reste sig lite upp och såg sig omkring. Var är bäbisen? frågade han försiktigt - nästan blygt.

Så satt vi i soffan. Fyra stycken satt vi nu i soffan där vi i dryga tre år varit tre och han såg på henne med stora förundrade ögon och sa att; Hon är sååå liten...
Vi undrade om han önskat att hon skulle varit större och han nickade. Förklarade att han ju ville att hon skulle leka med hans leksaker och vi förstod att det var en tillfällig besvikelse - hennes totala oförmåga. Hon blir större, lovade vi och sen gav vi honom en present - hans superkilliga flexitracks policeforce bilbana - och då glömde han bort lillasyster en stund.
När jag senare frågade vad han uppskattade mest; Bilbanan eller Lillasystern så svarade han det förstnämnda.

Men jag lägger ingen värdering i det. Det är ingen tvekan om att Allan och hans lillasyster är lika med sant. Det känsloutbrott som brusat upp har mer handlat om de hinder som vi lagt upp mellan syskonen snarare att han känt henne som själva hindret. Inga mordförsök alltså. Ilskan kommer när han inte får byta blöja på henne ensam i badrummet på det höga skötbordet eller bada med henne ensam i badkaret eller när vi säger nej till att han ska bära henne eller att han och syster ska sova tillsammans i hans säng och att vi ska göra bäst i att lämna dem ifred. Och trots att han säger argt; Men jag ÄR försiktig, så kan vi inte riktigt möta hans villkor. Kärlek under viss övervakning tänker vi nu. Han skulle ju aldrig skada henne med flit men kanske med oflit eller oflyt. Sen tror jag att det är möjligt att han någon gång inom en snar framtid ändå säger något i stil med den replik min bästa väns barn sa om sitt syskon:

Nej, mamma. Nu tycker jag vi slänger brorsan i soporna.

Men hittills har allt gått bra. Fem dagar in i syskonskapet.






Läs även andra bloggares åsikter om barn, syskon, konflikter, kärlek
Intressant.se