En text av det lite dystrare slaget

Jag går av bussen och kliver rakt ner i en vattenpöl. Vädret är dystert - helt insvept i en skir hinna av fukt som man tvingas gå igenom hela tiden. Ett regn som knappt är och samtidigt är överallt – som omedelbart gör att alla kläder får en fuktbeläggning över sig. Och så foten då – rakt i den förbannade pölen och självklart har skosnöret gått upp och de långa tåtarna suger åt sig och blir så våta att de går att vrida ur - svart smutsvatten - och det tar några stänkande och mycket sura pisksnärtar mot högra vaden innan jag orkar stanna, böja mig ner och knyta.
Motorvägen mot Nacka och det vackra Värmdö öser på. Men samhället som rymmer mitt kontor är inte vackert. Det är praktiskt, nära och billigt – men det är också allt. Och det inspirerar till såna här gråa texter. Grått är det också ovan och framför och bakom. Husen är gråa. Jag väntar på grön gubbe. Det är härligt med i alla fall lite färg i tillvaron – tänker jag när jag går över leden och påbörjar den lilla promenaden. Det känns ändå bra att vara tillbaka på jobbet. Att få lite andrum från all denna väntan på barnet. För faktum är att det kan ta två veckor till och det är en lång tid att avverka i ingenting. Idag är vi fullgångna. Idag ska barnet komma enligt tabellen och då – efter en och en halv vecka hemma – väljer jag att lämna min sovande andra hälft för denna gråa, regniga, tungsinta dag.
Mungo Jerrys fantastiska låt ”In the Summertime” går igång i mina lurar. Kontrasten är ironisk. Han sjunger med smittande glädje om något som är extremt icke existerande just nu - i denna stund. Jag ler och tänker att inte ens om jag blundar kan han ta mig till sin värld – för regnet pissar mig i ansiktet. Du kan inte lura mig Mungo. Inte nu. Det är för jävla genommulet.

Idag kan väl ändå inte bäbisen få för sig att komma. Det vore en trist dag att födas till. Å andra sidan skulle ju bäbisens ankomst göra denna dag lycklig. För mig. Det skulle liksom rädda upp hela skiten och man skulle minnas ett rosafärgat, lyckligt, glittrigt skimmer kring den åttonde december och inte den gråa, sorgtunga verkligheten.
Men jag känner på mig att inget kommer hända. Jag ser det inte alls framför mig. Nej, det kommer dröja och den absoluta deadlinen är den 22 december - fick vi höra igår. Då sätts vi igång, om inget hänt och då kommer det också bli av. Tänk om det tar två dagar? Tänk om den föds på julafton? Undrar om Allan skulle tycka att det var roligt att få ett syskon i julklapp eller tråkigt att vi inte kommer kunna fira jul med honom? Undrar hur det är att fylla år på julafton? Får man mer paket då? Undrar om Allan kommer tycka det är surt att varje år få mindre paket än sitt syskon? Undrar om vi kommer tycka att det känns fel och ändå ge Allan lika många paket som den lilla för att han - Allan - ska slippa vara ledsen dagen när man ju förväntas vara så glad? Undrar hur vår ekonomi kommer se ut om tio år?
Ja, det är ju sånt man sitter och klurar på en dag som denna...



Läs även andra bloggares åsikter om barn, julafton, Mungo Jerry, grått, dystert, regnigt
Intressant.se