Jag och blommor

Vissa har gröna fingrar. Jag har inte det. Mina fingrar är torra, lite eksemdrabbade och rödflammiga. Dessutom har dom ju sitt speciella rörelsemönster som vi ju känner till vid det här laget. Så mina fingrar har mycket spännande för sig - utan tvekan - men gröna är de inte. Min mamma har gröna fingrar. Det har jag fattat först nu. Hon har fan levande ormbunkar hemma från mitten av åttiotalet - som mår toppen och frodas. Nu förstår jag att det är stort att hålla en växt vid liv så länge.
Mamma såg dessutom till att jag växte upp i en blomsterprakt där vi bodde i Spanien. Fantastiska rosenbuskar, bouganvillas i allsköns kolörer, hibiskusar och en buske med nån liten blå blomma i och så en dvärjpalm tror jag och ja - hon får väl fylla på och rätta mig i kommentarerna. Det är hög tid att du höjer rösten nu mamma för jag vet att du läser.
Nu förstår jag vilket jobb det måste varit att hålla det där paradiset prunkande. Då hade jag annat i tankarna. Men så är det väl med tonåringar.

Jag och blommor funkar inte. Jag vet inte varför. Men många är de exempel på blommord som jag är skyldig till. Jag har beskrivit ett av morden tidigare. Och innan dess har många blommor fallit döda vid mina fötter. Min flickvän är nog betydligt mer blomvän än jag. Eller så är det det att man tror det om henne för att hon är tjej och att det är något han bara förväntas kunna. Hon har lyckats hålla en del gröna växter vid liv, absolut. Och lite annat också. Hon ser till att vi har luft att andas här hemma. Jo, hon är bra.

Men på en punkt misslyckades vi båda. Blomlådan. Vi ville ha en blomlåda för att det kändes rätt bara. För att jag tycker att det är lite roligt att flörta med normen. Som att tycka om På Spåret, dricka kaffe klockan elva och odla röda växter i en låda utanför fönstret. Så fick vi en låda av blomguden - min mamma. Den kom fylld med blommor som dog fort och effektivt. En höst kom och vid provade den tåliga ljungen. Inte heller den finns med oss mer. Vi bekymrade oss. Den galna grannen under hade en blomlåda också. Det är bara vi och han som för lådor ser man om man står utanför och tittar upp på fasaden. Men i hans blommar det. Och vår har alltjämt stått tom. Men så en dag kom hon över igen - Mamma - med en påse vackra klarröda blommor. Vi förklarade att det inte var någon idé. Vi och blommor och så vidare men hon stod på sig och sa att den här gången skulle det gå. Vi kunde inte misslyckas.
Mycket riktigt. Blommorna överlevde sommarvärmen i gassande solsken och totalt söderläge. Blommorna överlevde hösten och regnen och stormarna. Och nu, när till och med grannens blommor fått gett vika, står våra lika klarröda som alltid, ståndaktigt stolta mot himlen.





De är fantastiska - plastblommorna.





Läs även andra bloggares åsikter om blommor, väder, gröna fingrar
Intressant.se