Så en morgon var vi ute tidigt och handlade frukost. Vi tog oss ner i den fantastiska Slussen Gallerian - stället där tiden står stilla och inget har åldrats sen åttioåtta (trots renovering). Vi möts av en av dessa automater och Allan rusar in. Jag har nog inte tittat in i en sådan sen mitten av nittiotalet och när jag nu gjorde det slogs jag av häpnad. Jag kände inte igen mig alls. Det var datoriserat med pekskärmar och menyer och Allan - den lilla hackern - var redan halvvägs igenom systemet. Jag blev ändå nostalgisk och berättade målande hur jag tog såna här kort med mina polare när jag var tonåring. Hur man ofta busade och sträckte ut tungan eller gjorde grimaser och Allan avböt; Ja, jag vill det, sa han som om jag erbjudit honom något. Jag noterade att även priset var nytt och jag hade ju inte så mycket mynt tänkte jag tills jag såg att man kunde dra ett kort. Förstås.
Allan verkade ha lyssnat till det där med tungan för den var svår att få in. Det var som om han trodde att det var just den man skulle fota. På sju av åtta bilder (för jag upptäckte att man i den moderna tidsålder vi genomlever får två försök på sig att vara snygg) stack den ut och ja ja...
När det var klart ville Allan förstås ha mer men det kändes för kostsamt. Jag sa högtidligt att nu går man ut och så får man stå vid en liten lucka och vänta och vänta. Väldigt länge får man vänta medan korten framkallas mindes jag med plötslig förfäran och lyfte ner Allan från knäet. Han var ute före mig.
Nu får vi ha tålamod och sen ska korten torka också då får man inte röra, började den omoderna pappan och Allan höll upp de redan printade korten framför näsan på mig som tystnade.
Vilka fina, sa han. Dom ska mamma få. Och hon blev glad (tror jag)
Hur länge har det fungerat så här? Kanske är det dags och skaffa nytt pass snart.
___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, fotoautomat, modern teknik
Intressant.se
Hej Kalle!
SvaraRaderaDå Sverker bästa sida inte alltid är att vara handelskraftig nog för att t.ex. svara på bloggkommentarer så har jag tagit tag i saken istället. Jag är Lisa - numera Sverker husmor och nära vän. Sverker minns dig och även jag får en svag bild av ditt namn. Gick du i Peters klass?
Daniel har läst din blogg vid ett par tillfällen och ni alla tre (du, Daniel och Sverker) har författardrömmar och skriver alla vackert.
Sverker ska och kommer säkert att markera sitt igenkännande, men jag vet också att det kan dröja.
Ha en fin kväll och på återseende!
Lisa...
SvaraRaderaHela Matteustiden är liksom lite suddig för mig. Jag bodde delvis i Spanien och gick egentligen bara i Sverige i sjuan och halva åttan. Men gänget fanns ju där hela tiden. Jag är osäker på om jag gick i Peter (Sandbergs?) klass men vi umgicks ibland i olika sammanhang. Borde jag minnas dig också? Konstigt att hela den tiden är så oklar. Jag var nog inte så skolintresserad. Jag var nån slags wannabe i tuffa gänget typ. Töntigast bland dom tuffa... Skitsamma. Kul att ni läser. Jag gillar Korvas!
Haha!
SvaraRaderaNej nej, du borde verkligen inte minnas mig.
Ditt namn var bara bekant och jag tror jag börjar koppla nu - de tuffa du umgicks med inkluderade en del som inte var så varma mot en förvirrad flicka med färgat hår. Men ja Sandberg. Det är en vän som vi (både jag och sverker) fortfarande hänger med!
Obehagligt hur jag ogillar samtal om gamla kopplingar, men hur jag själv nu stod för den som skulle reda ut begreppen. Jag drar till reträtt.
Jag gillar också Korvas!
Usch, var dumt det är att vara tuff. Var inte alla förvirrade. Uppenbarligen. Med ett idiotiskt krav att passa in någonstans var som helst. Till vilket pris? Fy. Hoppas Allan och Korvas och alla andra slipper den där skiten. Hälsa Peter och kanske Justin (var väl med där också - är i kina?) Och Micke Fröberg? Nej... nu lägger vi av. Båda. Nuet regerar.
SvaraRadera