En röst i natten

Jag tror klockan var 01.20 när det inträffade - det som jag helt räknat bort som ett alternativ. Allan reser ur en mardröm eller kanske bara en dröm av något slag och ropar ut; pappa!
Omedelbart slår jag upp ögonen med känslan av att något är annorlunda. Jag var osäker på vad jag hört och låg blixtstilla i en liten stund och bara lyssnade. Pappa. Där. Igen. Eller? Sa han inte mamma ändå? Jag reste mig halvt för att se över kuddberget som omger min höggravida Lisa - möter hennes blick. Hon ser lika förvånad ut som jag. Hon har också hört pappa.
Jag pallrar mig upp. Helt upprymd över den känslan jag nästan slutat hoppas på.

Det var liksom den sista pusselbiten som föll på plats. Det senaste tiden har omgivit oss i kaos. Allan är tre. Kanske är det så enkelt. Eller så är det Magen och vissheten om att någonting kommer att förändras för honom. Ett syskon kommer. Eller så är det Lisa som är trött och otymplig och mår illa - som inte alls orkar ta sig an honom som hon brukar. Det kan ju få till och med mig ur gängorna. Så konflikterna har haglat och tagit sig helt abnorma proportioner. Han spelar oss mot varandra. Ruckar på allt som går att rucka på. Ändrar sig hela tiden i sina beslut. Luras. Jag; vill du gå eller ta vagnen till dagis? Han vill gå så vi går. Halvvägs där lägger han sig på marken och får en gråtattack sällan skådad; jag vill inte gå, jag vill hämta vagnen! Och mina försök att förklara att det är lika långt hem som till dagis biter inte alls. Och det faktum att det inte alls är långt överhuvudtaget utan att man nästan ser dagisporten gör inte heller någon skillnad.
Om det så gäller gå ut i höstkylan utan byxor. Ha fyra mackor brädda framför sig till frukost fast han alltid bara äter två. Ha tre bullar till fikat fanns det inte räcker till alla då. Att jag hela tiden ska springa överallt med vagnen fast jag inte orkar. Om det inte blir som han vill kommer raseriutbrottet och när man bråkat i en stund (och det kan tyvärr gå fort) så är mitt tålamod slut och jag förvandlas själv till en trotsig treåring. Jag skriker krigsskrik rakt ut, jag drämmer näven i bordet. Jag smäller i dörrar. Och vad har Allan börjat göra nu? Han skriker krigsskrik rakt ut, drämmer näven i bordet och smäller i dörrar. Han härmas. Gör som jag. Så klart.

Det är då man känner sig som den sämsta av pappor. Fy fan vad ruttet man mår. Och man gråter till och med. För sig själv. För man tänker att Allan inte ska behöva se det.

Men nu har vi tänkt om. Jag tror det räckte. Vi insåg att känslor inte borde vara tabu och kanske var det nyttigt att låta handlingar få konsekvenser. Vi har gjort en del ändringar i våra rutiner också eftersom de ändå inte funkade. Jag har fått överge min tidigare inställning. Inställningen om att trotset var en skrämselgrej bara. Att det inte hände på riktigt. Att det inte skulle bli värre än det redan var. Jag har även haft en idé om att det skulle vara lättare att ha göra med ett barn man kunde kommunicera med. Att det då skulle förstå mina resonemang och klokt ge efter. Istället blev Allan herre över sina egna resonemang och ger aldrig efter. Det hajar jag nu.

Jag vinner mark och förtroende här. Jag vet inte riktigt vad jag gör men jag och Allan har börjat bryta oss igenom mammigheten som ändå alltid existerat. Som alltid stått i vägen och tidvis sårat mig. Vi har alltid varit de bästa av vänner när Lisa varit borta. Och även när hon varit med. Men när det gäller vissa punkter - läggning till exempel - har det alltid varit svårare. Det har varit ett visst motstånd när jag skall lägga och dessvärre älskar jag att lägga. Jag älskar att ligga nära och läsa sagor och mysa. Ibland tillåter han mig inte. Men senaste dagarna har något hänt. Pendeln har vänt. Jag lägger problemfritt och läser sagor som aldrig förr. Lisa har jätteproblem vid läggning. Och jag medger att jag är lite glad för det. Lite stolt och kaxig.

Och sen ropade han på mig mitt i natten. Det har han aldrig gjort förut.

Jag är snabbt vid hans säng och kryper ner bakom honom. Säger att nu kan han somna om. Han ser på mig och nickar och lägger sig till rätta. Kör in sin lilla hand under min nacke. Smackar med sina läppar och pustar ut lite varm barnandedräkt i mitt ansikte. Han somnar om. Och jag funderar en stund på hur denna lilla underbara varelse kan göra en så fruktansvärt arg.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, trots, sömn, drömmar, mammighet, konflikter
Intressant.se