Middag

Ibland anstränger man sig. Man känner att just ikväll är vi värda det där lilla extra så man bläddrar i kokböckerna och köper hem ingredienser som man aldrig haft hemma förut. Man står länge vid spisen och kryddar med kärlek och smakar av flera flera gånger för att man själv tycker att det är så jävla gott. Man känner att den här gången blev det verkligen så där toppenbra och man vänder sig in till familjen i vardagsrummet framför bollibompa och säger OJ tre gånger med ljuvlig betoning. Och nickar sen dessutom lite kaxigt. Och grytan ryker. Den doftar gudomligt. Potatisen blir perfekt. Man ropar dem till bords och ger dom tid att komma till rätta - och man väntar ännu en liten stund bara för att skapa en förväntan innan man högtidligt lyfter det stora locket till järngrytan och utbrister: tata!
Det är verkligen tyst i en liten stund. Som om åskådarna tappar talförmågan enbart av stundens allvar. För det är allvar. Det här är ett sånt där moment ni vet. Det här är...

Och Allan lutar sig lite fram och frågar; Är det bajs?
Nej, det är viltskavsgryta, säger jag och låtsas att inte vara förnärmad.
Jag vill bara ha potatis, säger Allan och jag pekar med höjda ögonbryn mot svartvinbärdgelén.
Det här är som en riktigt god sylt, försöker jag men han skakar på huvudet.
Bara potatis, säger han igen och visar sen med en tydlig gest att det är ingen idé att vi försöker.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, bajs, middag, viltgrytor