Det är märkligt vad mycket velande och kraft och mod det krävdes att skriva detta. Eller det kanske inte är så konstigt? Nu är det hur som helst sagt och det finner jag befriande...
Tack cpmamman!
___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, hjärnskador, fördomar, gästinlägg, cpmamman.
Intressant.se
torsdag 26 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
fantastiskt inlägg i cpmammans blog. tack för en insikt! /annakarin
SvaraRaderaJag læste innlægget i cp mammans blogg, å jag kan inte sæga annat ænn fantastiskt! Mot alla odds værkligen! Å du borde værkligen inte skæmmas, var stolt! Du har klarat det som man tror att ingen kan klara, det omøjliga har du gjort møjligt!
SvaraRaderaHadde jag varit dig hadde jag varit stolt, eller jag ær stolt! Stolt før att jag har sånna medmænniskor som du, som inte ger upp æven fast alla sæger att du inte kan! Jag ær sækert inte den enda som sæger att du borde vara stolt och inte skæmmas och jag vet att det ær lætt att bara borsta det hela av axeln och tænka, "Pytt, pytt... Så sæger ju alla..." Men jag menar det værkligen! Helt sjukt fantastiskt! Jag hadde varit stolt, du borde værkligen vara stolt, man skal aldrig skæmmas øver den man ær.
Jag tappade bort dig när du lade ner Conversation. Är glad över att ha hittat hit igen genom CP-mamman
SvaraRaderaJättebra skrivet! Som alltid! Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, men det var "strongt" gjort av dig.
SvaraRadera/Sanna
Tack tack tack... Jag suger åt mig och ler malligt.
SvaraRaderaAlltså...inget ord jag känner till kan beskriva kampen du måste ha fört. Mot dig själv och mot omgivningen. Vet du, nånstans kan jag förstå dig.Man är så jäkla mån om att vara "normal" - men vad tusan är normal och vem har gjort mallen? Förmodligen har vi själva varit med och skapat den.
SvaraRaderaJag brottas med det här ibland också att låtsas som att det regnar och "Vad fan glor du på?". Skillnaden är att det inte är jag själv som är drabbad utan min son. Min 4 åriga hjälte - min stolthet och hjärtesorg. Varför jag ibland låtsas som att det allt är normalt vet jag inte. Kanske för att en liten stund vila från sanningen. Sanningen som innebär att folk har ganska lite förståelse för de som är annorlunda. Å andra sidan kanske det är så att jag TROR att det är sanningen.
Att få läsa din historia gav mig massor. Nya tankebanor. Andra infallsvinklar. Kanske är jag inte så jäkla accepterande när allt kommer kring. Kanske skulle även jag göra som du - om det gällde mig själv. När det gäller min son är det en helt annan sak. Han är född med sin CP skada och trots sin ringa ålder har han redan förstått att han inte är "normal". Eller iallafall inte som de flesta andra. Det gör mig till en tiger. Jag har bestämt att jag skall stå vid hans sida tills att han säger åt morsan att dra - det är mitt mål. Att göra honom självständig. Så länge han orkar orkar jag, och när han själv inte orkar då tänker jag orka ändå.
Att läsa din historia gav mig än mer bränsle. Ingenting är omöjligt - det omöjliga tar bara lite längre tid.
Tack.
Tack för att du delade med dig!
SvaraRaderaTänk att vi människor lägger så mycket tid på att fundera över något så normalt som att vara annorlunda??
Själv är jag gift med en man som sitter i rullstol efter en olycka och jag tycker fortfarande, efter många år tillsammans, att det kan vara knepigt att berätta det för nya bekantskaper. Varför vet jag inte riktigt och det är något jag funderat rätt mycket på... Kanske för att det är svårt att se personen jag berättar för bli obekväm med siuationen? Eller för att en del tycker synd om honom, och om mig? Eller helt enkelt för att jag inte vet hur jag ska berätta om hans handikapp och samtidigt visa att han är så mycket mer än så?
Ämnet väcker mycket tankar och det är skönt att höra dig berätta om det som hänt dig med sådan styrka. Det skulle vara kul att höra vilka reaktioner du fått nu när du "kommit ut" ;-).
Kram Anna