Falskt alarm

Jag vaknar av att det kliar något vansinnigt i min näsa. Så jag kliar tillbaka och byter ställning. Allan ligger bredvid mig med sin fot uppslängd på min mage och jag inser att jag inte märkt när han kommit upp till oss. Nu sover han djupt och snarkar lätt. Där Lisa brukar ligga med alla sina kuddar under magen och armen och höften och ryggen – där ligger nu ingen. Bara kuddarna. Jag kastar en blick på klockan och registrerar noll tre någonting. Sen reser jag mig till halvsittandes och ser ut genom den öppna sovrumsdörren – ser in i vardagsrummet där Lisa står vid fönstret. Hon håller båda händerna under magen och vaggar sakta fram och tillbaka. Vi möter varandras blickar och det är väl självklart vad hon misstänker. Jag lägger mig på rygg och känner en omedelbar nervositet sprida sig i kroppen. Ta över. Jag ligger så ett tag innan jag lyckas ta mig upp och gå till henne. Märkligt att man har haft nio månader på sig att ta in och förstå. Ändå känner jag mig fullkomligt oförberedd. Som om jag först nu – i denna stund – blir varse om att vi ska ha ett till barn. Okej, säger jag och sätter mig i soffan. Vad händer?
Men det visste hon inte riktigt. Något hände. Något var nytt och konstigt. Sammandragningarna var täta och en del andra märkliga fenomen hade uppstått men hon visste inte. Så här var det inte förra gången. Då började det med vattnet som gick plötsligt och rakt ner på vår rosa badrumsmatta…

Att förlösa ett barn är nog bland det absolut mäktigaste jag någonsin gjort. Det går inte att jämföra med något annat. Jag minns Allans förlossning som en händelse så fylld av kärlek och glädje och lycka. Jag minns positivt. Jag förklarar det så för folk vi träffar; att det bara var härligt. För folk som själva fött barn och kanske tyckt att det var pyton. Men jag tyckte det var guld. Och Lisa också. Ändå - när jag tänker igenom händelseförloppet - ser jag ju hur det mycket lätt kan uppfattas annorlunda.

Vattnet gick för tidigt med Allan. Inte så det kändes något vidare allvarligt – bara fem dagar tidigare än normalen – men vi stack in till BB med vissheten att när vi kom hem igen skulle vi ha med oss ett barn - för så är det med för tidig vattenavgång. På grund av infektionsrisken ger man kroppen två dagar att sätta igång sig själv och sen hjälper man den på traven. Vi betade av de två dagarna utan att något hände. Sen sattes det igång och vi hade en fantastisk natt då vi kämpade storslaget och enat och kände oss starkast i världen. Tänkte att det här var ju ingen match. Det var innan helvetet bröt lös.

Och det blev stormigt och vilt och galet. Vi tappade kontrollen och takten i vår inövade profilaxandning och en barnmorska - som jag kom att tycka mycket illa om - tryckte den förbannade lustgasen i fejan på min kämpe – gjorde henne flummig och illamående. Jag backade för jag kände att vägen fram – förbi vår barnmorska som helt okänsligt tog kommandot och förbi min höga flickväns dimmiga blick – var för lång och hård. Och när Lisa ropade på Epidural kände jag mig totalt menlös. Vad visste jag – hade hon så förbannat ont är det klart att hon skulle ha lindring. Jag kunde inte sätta emot. Vågade inte gå emot barnmorskans bättre vetande. Det är klart att det inte var mitt beslut men ändå...

Narkosläkaren kom in. Han hade en fånig hatt på huvudet. Lisa såg honom och sög in honom – sin frälsare – han som kunde rädda henne från helvetet. Jag satte mig i en fåtölj i ett hörn och såg på dem. Lisa såg inte mot mig alls. Fånigt nog var jag svartsjuk. Jag erkänner det nu – jag tyckte inte om den där jävla narkosläkaren heller. Han gjorde mig så liten.

Men han kunde inte frälsa - kunde inte lägga sin bedövning för det var för sent. Det var plötsligt dags att krysta ut det som skulle bli Allan. Och narkosläkaren ville gå igen. Lisa ropade efter honom – bad honom stanna. Han tog till och med hennes hand en stund innan han vinkade fram mig – placerade mig på en stol bredvid Lisa – och gick. Även detta kändes ju jobbigt – att han – som såg ut som en snygging från cityakuten (eller är det något jag inbillar mig) berättar för mig hur jag skulle bete mig i min förlossning. Men nu i efterhand var det nog bra gjort för jag hade fått panik och slutigt mig. Han var kanske inte så tokig ändå – George Clooney.

Jag höll hennes hand och viskade uppmuntrande genom krystarbetet. Mitt hjärta gick på högvarv. Jag var skräckslagen. Jag tolkade allt jag såg. Enligt journalen vi senare fick ta del i var mina tolkningar felaktiga men barnmorskans utrop lät upprörda och ansträngda – som om allt höll på att gå åt fanders. Hjärtljuden sjönk tyckte jag mig se på kurvorna. En läkare kallades in. Jag var så anspänd. Så rädd. Redan så känslomässigt fäst vid någon jag inte än träffat. Men så kom barnet. Jag tror det började skrika relativt direkt och lades upp på Lisas mage. Det. För jag såg inte vad det var för sort. Jag såg ett litet blått, blodigt, hopskrynklat, gallskrikande ansikte. Jag såg en liten rumpa. Och en slank rygg. Små, små händer och fötter. Och jag kände sådan lycka. Sådan oerhörd lycka över att det var över och att det verkade gått bra att jag började gråta. Anspänningen var för stor och dammen brast. Jag tror aldrig jag har gråtit så innan. En gråt så oerhört. Så omöjlig att hejda. Jag grät så att det lät högljutt och den dumma barnmorskan sa åt mig att jag inte behövde vara ledsen. Att allt hade gått bra. Jag ville förklara för henne att jag inte alls var ledsen utan lycklig på ett sätt jag aldrig tidigare varit med jag kunde inte forma ord. Och hon lyckades bara tolka fel och gick till och med fram till mig och klappade min axel. Försökte trösta. Jag stängde henne ute. Ville vara med min tjej och mitt barn. Jag lyckades fråga Lisa om hon sett var det var för kön och hon trodde en pojke. Vi fick det bekräftat. En pojk. En grabb. Ett friskt gossebarn som det beskrivs i journalen. När jag lugnat ner mig lite bad jag någon ta ett kort på mig och Allan.



Ett kort på en helt förstörd och känslomässigt omtumlad far och hans friska gossebarn.
Men det var inte riktigt så. Gossebarnet visade sig vara snabbandad. Läkare såg över honom. Bekymrade sig. Och vi flyttades till neonatalavdelningen för förtidigt födda och blev kvar i tio dagar. Denna tid var så märklig. Jag var så orolig för min nyfunna vän. Så rädd att han skulle fara illa. Att han skulle dö. Någon man bara känt i några dagar blev ens allt. Jag tror att jag knöt an till honom oerhört under dessa dagar. Så allt började så. Turbulent och farligt. Och jag kände att jag aldrig älskat någon så. En ovillkorlig kärlek till den lilla trekilosknytet som blev stucken i foten för blodprov och sondmatades och solades för gulsot och slutade inte andas fort. På tio dagar. Men sen. Äntligen. Sen blev det bra. Utan förklaring stabiliserades hans andetag. Rynkorna på läkarnas pannor slätades ut och mitt hjärta slog lugnare. Man trodde att han haft fostervatten i lungorna. Trodde. Men det spelar ingen roll nu. Nu är han ju värdens skönaste typ. Nu väger den lilla för tidigt födda sexton kilo och är skitjobbig och underbart rolig.

Och nu ska han bli storebrorsa också. Världens bästa. Men inte än. Sammandragningarna lugnade ner sig. Vi somnade till slut. Men känslan stannade kvar. Känslan av att det faktiskt kommer hända något. Något sånt där fantastiskt, häftigt underbart. Något som om tre år kanske kommer älska cirkus och slå ut med armarna och ropa; tata. Och trolla med trollformen; hokus pokus filly frukost. Precis som Allan.



___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, förlossningshistorier, verkar, sammandragningar, fostervatten
Intressant.se