En stark pappa

I treårstrotskriget som pågår här hemma sedan två veckor tillbaka blir en uppäten falukorv rent förvånande och jag spricker upp i ett leende och utbrister; Oj, Allan. Nu blir du lika stor och stark som pappa!
Allan stannar upp mitt i sin sista tugga och tar in min klyscha. Sen ser han på mig och skrattar till som om han verkligen tyckt jag var rolig. Neeeej, vad tokigt, säger han. Du är ju inte stark pappa.
Det är jag väl, försöker jag fast jag vet att han har rätt och Allan skakar på huvudet och säger att; Farfar är stark.

Jag tänker att jag måste börja träna igen. Igen säger jag och syftar på tre tillfällen på Friskis och Svettis för två år sedan. Börja träna. Igen. Men hur ska det gå till då. Med två barn snart och det är stressigt nog som det är. Samtidigt vill man ju vara stark. Som farfar. Och farfar - den token - undrade om vi inte skulle börja träna ihop. Som om han behövde. Han är ju redan stark. Tydligen.

Senare gick vi på bio - jag och Allan. På Götgatsbacken hade nån kört rakt in i en stolpe och den stod böjd ner mot trottoaren. Jag skämtade och sa att; Oj oj, Här har visst FARFAR varit framme och böjt lyktstolpar. Allan skakade på huvudet och trodde inte det. Han såg på mig och sa sen att han trodde att det var jag som gjort det. Att jag visst var stark. En stark pappa. Han hade av okänd anledning ändrat åsikt på bara några timmar och då kan man ju bara undra om han:

1. skämtade första gången - det vill säga; besitter en känsla för humor unik för en treåring då han förstår att skoja om min taniga figur.
2. ändrade sig då han såg att jag tog åt mig och ville vara snäll.
3. bara är tre år och säger vad som helst hela tiden utan att det finns några egentliga samband överhuvudtaget.

Jag bestämde mig för att inte grubbla allt för mycket över det där utan la bara gymplanerna på hyllan. Sen gick vi och såg Alfons & Milla. Det var en väldigt bra film, tyckte Allan.
___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, stark, farfar, klyschor
Intressant.se