Mustaschen

Varje gång jag rakar mig tänker jag att jag ska pryda mitt ansikte med en mustasch. Jag ser länge på mig skäggiga nuna och tänker att idag – idag händer det. Jag höjer min trimmer mot överläppen och låter de små rakbladen jobba.

Varje gång jag rakar mig tänker jag att jag ska pryda mitt ansikte med en mustasch. För jag är så barnsligt förtjust i mustascher. Och jag gillar skägg också. Yviga skägg. Som Serpico. Satan i gatan vilket fint skägg han har. Men skägg kan jag aldrig få för min pappa har gett mig ett fruktansvärt arv - glesväxta kinder. Jag kan aldrig bli den man jag önskar – den yviga Jesusgestalt med frost i topparna om vintern. Men jag älskar dem männen. Dom som vågar löpa linan ut. Dom som låter rakapparaten ligga kvar på hyllan och samla damm vecka efter vecka.
Jag har allvarligt funderat på att skaffa ett trovärdigt lösskägg. Att låsa in mig i två månader och kanske passa på att skriva klart novellsamlingen jag brottas med under tiden. Medan jag låtsas att skägget växer Och sen bara komma ut – tittut – helt hårig och med trehundra sidor text - två flugor i en smäll. Undrar om nån skulle köpa skägget? Antagligen inte. Jag får nöja mig med min mustasch.

Varje gång som jag rakar mig så står jag alltså där framför spegeln och drömmer om min mustasch och så börjar jag skapa. Jag börjar med en Hulk Hogan men den håller aldrig för jag har en centimeterlång glipa vid mungiporna. Ett ingethårland. Ett glapp. Så jag rakar rent hela käkpartiet och gör en Burt Raynolds istället. Jag ser på mig själv en stund och accepterarar att det inte är så snyggt. Jag börjar då trimma ner den. Trimma den till en lite finare gangstermustasch – ni vet två trekanter som letar sig ner till vardera mungipa. Jag blir alltid missnöjd på grund av en hårlös liten fläck strax ovanför vänsterläppen. Jag känner till defekten – ett ärr från min ungdom – ändå försöker jag varje vecka. Försöker och misslyckas och det är då jag svär högt och tar till Tangon. Ett fint streck som lite kaxigt vilar på överläppen. Men det blir aldrig kaxigt. För jag har inte precisionen som krävs. Jag lyckas alltid rycka till någonstans under resan och skapar då ett tomrum. Oftast på vänster sida. Jag kan inte förklara varför det blir så – har inte lagt ner någon vidare forskning i ämnet men det är sorgligt. Jag rakar bort hela den stympade vänstersidan och ser på min halva mustasch. Tänker för ett kort ögonblick att det kanske är kul. Att det är humor. Att det skulle skapa en ny trend. Varje gång tänker jag så och sen rakar jag av hela skiten och motiverar min nakna överläpp med att Allan inte pussar mig med mustasch. Och Allans pussar kan man ju faktiskt inte leva utan. Så varför försöker jag ens.



______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, mustasch