I'm a man

Jag har suttit med den här förbannade manligheten en god stund nu och har svåra problem med att få ihop det. Det är som om manligheten i sig sätter griller i huvudet på mig. Och ju mer jag funderar på detta desto mindre tycker jag om begreppet. Manlighet, eller kvinnlighet också för den delen - är ju inte på riktigt. Och frågan är om man ska acceptera det - Om man ska spela sin könsroll för att det kan vara kul att ibland vara manlig, eller kvinnlig. Eller om man ska försöka ta bort det och ta ner det till att bara heta mänskligt.

Det är lite lustigt faktiskt. I manligt mot kvinnligt och genustänk och könsrollsdebatter och jämlikshetsstrider lämnas man i känslan av att det är kvinnans kamp. Att kvinnan ska ta för sig, beträda mark, höja sina löner, synas mer, höras mer och vara mer. Bete sig så som männen betett sig sedan människans gryning.
Jag är inte säker på att det blir så lyckat. Om alla skulle bli som män skulle det bli väldigt stökigt. Väldigt mycket pisspölar i avlägsenheten utanför min port. Vad händer om männen istället backar lite, släpper in, tystnar. Vad skönt det skulle bli för oss alla. Manligheten är inte alltid så kul. Den borde granskas ordentligt i sömmarna och ifrågasättas.

Det är rätt mycket att axla för att vara det som beskrivs som en riktigt man. Den långa, starka, stabila. Jag har aldrig varit sådan. Jag har inte saknat det heller. Jag har haft nojor av andra slag men känt mig trygg i min manlighet för jag har både snopp, skägg och adamsäpple. Det är väl det som gör mannen. Allt det andra är ju bara på låtsas. Ändå tror jag många män här problem med sin påtvingade manlighet.

Trots att jag ovan påstår att jag inte bryr mig om manligt och kvinnligt, så finns där en tillfredsställelse i att göra manliga saker. Jag kan må väldigt bra av att få använda vår hammarborr och kämpa mig igenom de kompakta betongväggarna i vår lägenhet och sen torka svetten ur pannan med en smutsig trasa. Jag finner ett högt nöje i att åka med till min kompis landställe och hjälpa till. Han ligger och flinande ser på medan jag nästan tacksamt tar mig an att klippa hela gräsmattan med motorgräsklipparen. För att det låter eller skakar eller är utmanande och jobbigt? Jag vet inte vad det är. Men när jag är klar och vi sätter oss på trappan och ser ut över dess jämnklippta yta och han klappar mig grabbigt på axeln och sticker till mig en öl och kanske till och med säger; Bra där...
Då mår jag så bra. Jag känner mig tillfredsställd. Som om min manlighet har hittat en jämnvikt.

Ibland krattar jag upp alla löven också. Eller målar om nåt. Eller sätter ihop en IKEAmöbel.

Är det så att jag känner mig omanlig till vardags och behöver denna kompensation. Är det därför det känns så bra? Eller har det ingenting alls med manlighet att göra. Är det bara så att för mig, som ägnar dagarna åt att sitta still och skriva eller klippa film eller vara kreativ på andra sätt, så är det så skönt att byta ut det som är så svårt att ta på med något som man faktiskt tar tag i. Att bara få göra något - på riktigt. Är det inte egentligen precis lika skönt för Lisa att få borra det där hålet i betongväggen - att få forcera något oforcerbart. Men jag får göra det istället för henne för att jag förväntas göra det. För att jag är manlig? Eller för att jag inte är det och hon vill bjuda mig på en dos. Manlighet. Ordet som man borde akta sig för. Speciellt som småbarnsförälder.

För nu når jag någon slags slutsats här då. Det kommer ju någonstans ifrån. Det manliga och det kvinnliga. Barnen lär av oss. Ser precis hur vi gör. Och vi har aktat oss, ska ni tro - ändå har vi åkt dit på de manliga attributen med vår pojke.
Allan älskar blått. Om han fick bestämma skulle allt vara blått. Han vill ha blått godis i sin godispåse. Han vill måla sin säng blå. Han vill läsa böcker som är blå han vill klä sig i blått. Vad ska bäbisen heta, undrar vi. Blå, säger han.
Han fick en ny fin tavla att ha ovanför sin säng häromdagen men den tyckte han inte om alls. Vad vill du ha för en tavla då?, frågade jag. En blå, svarade han. Vadå, typ blå elefanter, eller?, sa jag men han skakade på huvudet. Nej, bara blå.
Och då ska ni veta att han inte har varit speciellt blåklädd i sitt liv och är det fortfarande inte. Han bara påpekar detta blåa och vi ger honom blandade kulörer tillbaka. Han är cool med det men ändå. Gärna blå.
Samma sak med hans otröttliga fascination till bilar; polisbilar, brandbilar, lastbilar, lyftkranar och motorcyklar. Varje kväll vill han läsa den helt onödiga boken; Gissa fordonet. Varje morgon vill han åka ner och gå ut genom garaget som ligger under vårt hus. Jag förstår ingenting för varken jag eller Lisa har ett liknande intresse och faktiskt inte ens några körkort.
Någonstans ifrån kommer det. Från generna säger vissa. Jag skulle snarare påstå dagis eller samhället. Bolibompa. Men också från oss själva.
Även då jag anser mig vara medveten om allt detta och har en stark vilja att ändra och motarbeta kommer jag på mig själv hela tiden. Att peka på saker vi ser; Titta Allan, vilken häftig lastbil. Eller gå fram till poliser eller stanna vid byggarbetsplatser. För han tycker ju om det. Och jag är en sucker för hans leende.
Men nu har jag ju till och med gått så långt att jag har köpt en FLEXITRAX POLICEFORCE RACETRACK åt honom - som ligger gömd i garderoben och är tänkt som en present när han blir storebror. Men det talar jag inte högt om. Varken till honom eller andra.

(...och så klär vi ut oss till Pippi Långstrump också och har kafferep och låtsas laga mat och läser böcker utan bilar alls i och leker cirkus och dansar och kramas och pussas och säger fina saker till varandra. Bara så ni vet. Och han tycker ju om att måla naglarna! Öhh... i blått)


Jag kan inte riktigt förklara varför han har tomtedräkt i november men den sura minen uppstår när han säger; finns det några snälla barn här, med manlig basröst.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, jämnlikhet, bloggväldsbloggen, manlighet, könsroller
Intressant.se