En bra dag?

På kontoret. Kaffet är lagom varm och lagom starkt. Tom Waits mumlar harmoniskt ur högtalarna; The ghosts of saturday night. Utanför fönstret spricker himlen upp - molnen skingras - det har slutat snöa. Jag ser blått ovanför Dramatens och Operans kostymlager. Eller är det ett dekorlager? Bilströmmen på vägen nedanför tycks aldrig sina. Swischen från de passerande fordonen letar sig in till mig och det är nästan lugnande. Som vanligt.

Det här kanske blir en bra dag...

Inatt vaknade Allan strax efter fem med ett gallskrik; Neeeeeeej!!? Jag glömde äta upp chokladen. Så skrek han och satte sig sen upp i en hejdlös gråtattack. Pappa glömde också äta upp sin choklad, påstod han vidare och Lisa förklarar lugnande att han bara drömt men det går liksom inte in. Han fortsätter upprepa sitt mantra; att han själv och hans far (alltså jag) gjort det oförlåtliga misstaget att glömma äta upp sin choklad. Sånt gör man ju bara inte. Det måste justeras. Måste ställas till rätta. Nu.
Vi ber honom komma över till oss och låta oss trösta. Att vi alla tre myser tillsammans och somnar om och glömmer den här olustiga chokladhistorien. Men han nappar inte på det erbjudandet. Vi förklarar med ömsinta trygga röster att ibland drömmer man saker och det är en en skillnad på dröm och verkligheten men det köper han inte heller. Då säger Lisa - som ett helt förstårligt sista försök till nattro - att; Allan, du kan väl äta upp chokladbiten då?
Hon menade förstås att han skulle somna om och drömma vidare. Låtsas äta upp biten och därigenom lösa sitt dilemma men jag förstår från min sida av sängen - av Allans omedelbara tystnad - att han tagit henne på orden.
Jag tänker inte delta i leken, resonerar jag och gömmer huvudet i kudden. Jag tänker att han snart lägger sig ner igen och somnar om för så är det ibland. Ibland. Inte denna gång. Jag hör honom alldeles nära. Från golvet precis bredvid. Piggt, vaket, hoppfullt; Pappa, du glömde äta upp chokladen. Kom!
Jag ser upp och möter två uppslagna ögon. Han går raskt ut i köket utan att vänta på mig och ropar sen; Mamma, var är chokladen?

Med vissheten kom vreden. Med vreden föll tålamodet. Tillslut somnade han om. Tillslut.

Det var ingen bra natt. Men det kan bli en bra dag. Hoppet är det sista som överger människan.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, drömmar, choklad
Intressant.se