Att spela Allan

Titta! Då fick jag in den där gamla uttjatade klychan; att spela Allan. Det var ju typiskt. För när vi invigde folk i vårt namnförslag på gossebarnet sa väldigt många att; Ska han verkligen heta så? Allan. Då kommer ju alla säga Spela Allan? Och vi bara; Hurrni, era ruggugglor! Så säger väl ingen nu för tiden?

Nu sa jag det själv.

Och sökt var det också för den här texten skulle egentligen heta; Att spela MED Allan. Så tog jag bort med. Jag ville väl vara rolig.

Att spela spel med Allan kan vara väldigt frustrerande. Jag vet att han är tre år men kan ändå inte låta bli irriterad. Näst intill vansinnig. Nämen, som när vi sitter på golvet och spelar Råttfällan till exempel. Jag känner av de små bitarna med blicken och undrar och funderar; Vilken är lös? Vilken kan jag ta. Och så får jag loss några i en serie innan det rör sig och jag lämnar över till Allan – helt enligt spelets regler.
Allan börjar tanklöst rycka bit efter bit från brädet och råttfällan smäller och slår och bitarna flyger men han fortsätter obekymrat och jag skriker; Allan, stopp! Nu är det min tur. Det får inte röra sig! Men han hör inte på det örat. Verkar plocka mest efter färg och tycke. Sen plötsligt slutar han och säger; Nu är det din tur. Helt ologiskt.
Och på brädet är det kaos.

Eller som när vi ibland försöker oss på ett memory. Och han tar ett kort. Jaha, en bil. Och sen en till; ett flygplan. Ingen likhet. Då vänder han tillbaka flygplanet och tar ETT NYTT KORT! Helt fräckt! En traktor. Fel och så vänd! Ett till; En motorcykel. En husvagn. Och sen en bil. Och då nickar han förnöjt och lägger sitt par åt sidan. Säger att det är hans tur IGEN. Man blir galen.

Eller det konstiga i att han alltid går på samma kort. Varje omgång öppnar han samma jävla flygplan på samma ställe om och om igen. Och jag försöker vara pedagogisk och säger att det är en poäng i att öppna NYA kort. För att se vad som finns under. För att spelet ska gå framåt.
Ja, just det, säger han och lyfter flygplanet igen. Ser på det som om han aldrig sett det förut. Jag drar mig i håret och säger; Allan, man spelar inte så.
Men jag spelar så, säger han och tystar allt motstånd. Så klokt. Ändå kan jag inte låta bli…

Det gäller även briotågbanan som han alltid vill bygga på ett sätt så att den omöjligt går ihop. Eller när han ritar en helt ljuvlig gubbe eller ett djur på ett papper och man bara; Waoow! Så fint! Och sen tar han alltid upp en stor tjock svart tuschpenna och kluddar över allt det fina. NEEJ, Allan. Gör inte så!, skriker vi i kör och han svarar lugnt; Men den ska vara så!
Vi har högvis med svarta plumpar och under dem ren konst.

De enda spel där han faktiskt följer de uttänkta reglerna är de som vi spelar på datorn. Bolibompaspelen eller Alfons. Dom kan han inte manipulera. Och vad ska vi då tycka om det?

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Barn, spel, tålamod
Intressant.se