Vilken bra idé

Ja, något ska man ju skriva, tänker jag och börjar hamra på tangenterna. Skriver detta. Tänker att det säkert kommer bli något kul av det här inlägget också. Bara man börjar skriva så kommer man ju att nå slutet. Så är det ju alltid. Man når dit där den logiska punkten skall vara och så känns det bra. Och man publicerar och stänger igen locket till datorn och lutar sig bakåt i en lättnadens suck. Kanske knyter man armarna runt livet och snurrar lite på kontorsstolen - om man har en sån. Man sitter så en stund och smakar på sötman som blir efter ett avslutat inlägg.
Ett gott dagsverke. Men jag är inte där än. Jag har inte satt den där punkten. Jag bara fortsätter att skriva, fortsätter låta orden spruta och rappakaljan att skapas för jag vill att det ska finnas en struktur. En inramning. En mening och en orsak till att jag har skrivit så här mållöst nu utan att sluta i snart tre minuter. Men det gör det inte. Än.
Utanför är det grått. Grått och blött och lite trist. Jo, så kan man nog beskriva det. Trist. Och i rummet bredvid sitter min vän och sjunger. Jag hör det tydligt trots att vi byggt en ljudisolerande vägg. Jag hör att han sjunger att han är en blind man och jag antar att det är en metafor för något han inte förklarat än. Det gör han nog för det borde vara kaffedags snart - men först måste jag sätta punkt här. Få det avklarat. Komma vidare. Det är lite stressande.
Jag var stressad i morse. Vi var sena till dagis och Allan var inte på hugget, kan man säga. Men han har bytt taktik på sistone. Det är inte längre skrik och jämmer och trots och bråk- inte alltid i alla fall. Istället säger han; Ja, jag kommer. Men sen kommer han inte. Och man säger igen; kom nu då? Men han bara upprepar; Ja pappa, jag kommer, och kastar mig dessutom en blick som om det är jag som är tjatig och inte han som inte kommer. Och fortfarande så händer det ingenting. Han snackar tugget men rör inte på hullet. Han bara sitter och tittar på teven och kommer inte. Jag ser gapande på och låter en liten tid passera, ger honom en chans att agera, innan jag säger det igen och igen och igen med stigande bestämdhet; Kom nu! Och han vänder sitt huvud mot mig och suckar; Jag ska komma. Så fort Eloise är slut så kommer jag, säger han självsäkert och vänder blicken mot teven igen. Som om det var precis så vi sagt det från början. Som om det är jag som inte håller vad jag lovat.
Jag blir först irriterad men ger mig sen och tänker att det är bra. Att Eloise snart är slut och att vi sen avlägsnar oss utan problem. Jag tycker det är en bra deal och nickar. Ok, säger jag. Men då får du passa på att kissa samtidigt. Det tycker jag är rimligt. Att slå två flugor i en smäll. Och när jag ställer ner pottan framför Allan i en bestämd rörelse tänkt att påvisa att vårt lilla avtal inte går att omformas mer så ser han upp på mig och säger i ett muntert tonfall; Vilken bra idé, pappa!
Jag kan inte låta bli att skratta. Det klingar så falskt att det liksom inte går att ta honom på allvar. Men han sätter sig på pottan och han pinkar samtidigt som Eloise avslutar sin halvtimma på teven och när det är klart så gör han precis som jag vill. Han stänger av teven, klär på sig sina kläder, följer med till dagis och låter sig lämnas utan protester. Jag går därifrån med en känsla av att jag är en tjatig och dålig pappa och blir imponerad över Allans förmåga att spela oss. Förmågan att förvandla en tänkt halvtimmasfrukost till en en och en halvtimmes föreställning och få det till att det är jag som hetsar. Att det är jag som är tjatig och stressad och dum. Som om det är normalt att tugga i sig en halv smörgås på en hel timme. Framför allt imponeras jag över hur han får det att verka att han hela tiden är på väg, fast han i själva verket sitter blixtstilla.

Ja ja, nu blev det ett sånt här inlägg. Men det gör väl inget. Som jag skrev i början. Något ska man ju skriva. Och där knöt jag ihop säcken.


Läs även andra bloggares åsikter om idétorka, barn, tjat, smör, ska bara
Intressant.se