En plötslig, oväntad vändning...

Vi låg på olika ställen i rummet. Jag i soffan. Lisa på golvet lutad mot soffan. Allan på golvet under soffbordet med en hel bulle i munnen som han slött idisslade. Milla på rygg iklädd enbart blöja på en filt. Teven stod på och visade Fem Myror om och om igen. Nästan varenda en av oss var sjuka. Allan var på väg ur en förkylning, jag var mitt i en och Milla var på väg in i en. Lisa var frisk. Det är väl så bara - att alla medlemmar i en familj på fyra kan inte vara sjuka samtidigt för det skulle inte gå bara. Ovetenskapligt fast samtidigt logiskt.
Vi bara var där och vi fikade och hade väl trevligt. Och jag var klädd i träningsbyxor och ett för stort vitt linne och mitt hår var väl inte tvättat på några dagar och jag hade haft feber under natten. Och Allan. Han hade haft feber i fem dagar och bullen i hans mun, där han låg under bordet, den åkte sakta ut och och sen sakta in igen. Lisa tog en klunk av kaffet, spillde lite på sin tröja och torkade av det med handen utan att kommentera. Inte heller hon bar vid tillfället kläder som man behövde vara rädd om. Man skulle kunna säga att vi var lite sunkiga. Vi skulle kunna definieras som White Trash.
Men så hördes plötsligt något oväntat i rummet. I luften. Som om en mängd människor klappade en takt. Hejade fram någon sorts sportprofil. Det var konstigt. Vi såg oss omkring. Såg på varandra. Såg på Milla...



(Och nu hoppas jag att vi alla, efter denna lilla film, är överens om att man ibland kan få utrymme att flippa ut lite och leka som om det vore åttiotal och som om man vore del av ett teveshopsprogram och jag tänker att nu när jag ändå började klippa denna film i iMovie (som för övrigt är ett fullkomligt obegripligt program) så vill jag ju använda mig av de effekter som finns där för det är ju någon stackare som har jobbat många timmar för att skapa dom. Och hade jag varit på mitt kontor och inte hemma i feber så hade jag antagligen använt mig av professionella verktyg och skapat något helt annorlunda. Men å andra sidan; Varför då? Den här filmen är ju skitkul. Varför ska jag alltid ursäkta mig. Varför gör jag alltid så långa parenteser? Ja ja, det ända jag ville få sagt var att ni som snokar här för att anställa mig till ett eventuellt klippjobb bör kanske kika här istället. Då var det sagt.)


Läs även andra bloggares åsikter om barn, vändningar, sunkighet, hemmavänner, bullar
Intressant.se