Konsten att tappa flytet

Morgonrusning. Allan är lämnad på dagis. Det gick väl. Inga kriser. Jag kände mig som en av dom där bra papporna - som en av dom som har kontroll över situationen. Jag skrattar bitterljuvt åt den löjliga tanken.
Jag ser hur bussen står inne och småspringer mot den med min matkasse dinglandes i handen. Bra skit på extrapris. Gårdagens. Även det kändes bra. Att spara lite pengar. Och i samma härliga anda fortsätter det. Jag sträcker plikttroget fram min bussremsa mot chauffören och säger vart jag ska. Finntorp. Och efter att ha kastat en förströdd blick på stämpeln från igår gör chauffören en gest åt mig att gå på. Ostämplad. Jag bestämmer mig för att omedelbart göra som han säger. Och medan jag letar mig bak i bussen så tänker jag att det inte är jag som gör fel nu. Jag sträckte fram min remsa och sa var jag skulle och han vinkade förbi mig. Vad skulle jag gjort? Tjatat mig till en stämpel. Antagligen. Antagligen missförstod han. Trodde att den gamla stämpeln var en ny. Att den gällde. Då är kanske ansvaret mitt. Att informera honom om hans felbedömning. Men ibland är dom lata, chaufförerna, och orkar inte stämpla kortdistansresor. Hur ska jag kunna veta vad som hänt här?
Må det bara eller brista, tänker jag självsäkert och försöker minnas när jag såg en kontrollant på en buss sist. Aldrig skett. Och med detta utrett i tanken sjunker jag lycklig ner i sätet med den nästan euforiska känslan av att ha lurat systemet och samtidigt blivit rik. Eller sparat två klipp. Eller hur man nu ser på det. Glad är jag i alla fall. Jag har flyt.
Strax efter Nacka station förbyttes känslorna. Finntorp annonseras och jag trycker på stoppknappen men ingenting händer. Inget pling. Inget plong. Jag ser ut i mittgången, mot skylten och noterar att ordet stannar inte uppenbarat sig. Fan. Jag trycker igen. Ingenting. Jag trycker tre gånger i rask följd som om det skulle göra skillnad men även det blir utan utdelning. Jag ser hållplatsen jag ska av vid närma sig och grips av panik. Jag måste få stopp på bussen. Min gratisbuss måste stanna! Jag tar mig ut i gången och snabbar mig fram mot dörrarna. Där! En till knapp! Jag trycker. Det plingar. Jag vänder mig glatt mot skylten och läser ordet stannar i röda bokstäver. Men framför ordet står det inte längre Finntorp. Det står Järla Sjö. Jävla Sjö. Vi åker förbi och jag följer min busshållplats med blicken till den bara är en prick mot horisonten. Typ så långt är det mellan Järla Sjö och Finntorp. Och för att korsa vägen och nå busshållplatsen som tar en tillbaka måste man gå över en gångbro och det är en jätteomväg. Och jag får vänta på bussen länge Det är kallt och ruggit. Klockan går. Dagen krymper. Så kommer bussen och släpper på. En kvinna vid ratten. Hon ser ut som en pennalistisk gymnastiklärare. Jag sträcker fram min remsa och säger; Jag ska bara en hållplats för det var så att... Tjoink! Där satt stämpeln som en påminnelse om att flyt är kul - men det är inte för mig.


Läs även andra bloggares åsikter om bussresor, klipp, stämplar, oflyt
Intressant.se