Du du du du du

Jag blev så glad då jag hittade det gamla klassiska bluesriffet som signal på min telefon. Ja, men ni vet; Du du du du du. When I was a young boy. Du du du du du. At the age of five. Du du du du du. Och så vidare. I´m a man. Ni vet vad jag menar. Du du du du du. För det är ju svårt att beskriva en melodi i bokstäver. Ja, om man inte kan noter förstås. Men det kan jag inte, och kanske ni är lika okunniga som jag är så om jag hade kunnat hade det möjligtvis inte hjälpt ändå. Du du du du du. Men ni fattar.

Hur som helst. Varje gång jag hör den där signalen kan jag inte låta bli att sjunga ett svar. Det dras liksom ur mig. Jag känner att tomrummet mellan du du du du du och du du du du du bara måste fyllas ut annars - ja, men annars dör jag. Som en tvångstanke. Så jag insåg rätt fort att jag inte kunde ha den som telefonsignal för då hade folk på tunnelbanan tyckt jag var konstig. Eller om man är på en bank och ska ansöka om ett lån. Och det ringer. Du du du du du - jag sitter på banken - du du du du du - och ska ta ett lån - du du du du du - men jag kommer aldrig få det- du du du du du - det är inte svårt att förstå... I´m a man - Whooa!
Ja, fast jag skulle ju aldrig ens försöka få ett lån. Det vore ju lite korkat. Så det är ett extremt dumt exempel. Skitsamma.
Jag ville ju ändå använda melodin på något sätt. Och det som kom till mig var att ha den som alarmsignal. Dessutom blev det som en liten utmaning. Man har ju inte många sekunder på sig att vakna, fatta vad som gäller, komma på något vettigt att sjunga och dessutom hitta ett godtyckligt rim några rader fram. Sånt där älskar jag. Att försvåra den lite. Vardagen.

Första mornarna var inga direkta hittar. Jag snoozade a automatik och svor sedan lågt. Somnade om. Ingen svung i det.
Andra gången var jag så yr i nattmössan att jag sluddrade fram något obegripligt och skrattade sedan sarkastiskt åt min oduglighet. Somnade om.
Tredje morgonen kom det ur mig några rader - men jag sjöng så lågt och utan inlevelse att ingen vaknade och hörde min bedrift. Så jag slutade mitt i ett imponerande rim och somnade om.
Natten till fjärde försöket låg jag vaken länge och funderade. Förberedde mitt framförande. För på på samma gång som jag ju vill utmana mig själv och min förmåga till bombastisk freestyling vill jag ju imponera på min familj. Ge dom en morgon att minnas. En god start på dagen. Ett skratt kanske.
Jag somnade med ett leende och sen:

07.30.
Du du du du du
Trött, utan att röra mig med huvudet i kudden men med timing som en gök ur ett gökur och med stadig melodi; Nej nej nej, jag vägrar
Du du du du du
Att gå upp
Du du du du du
Jag lämnar fan inte sängen
Du du du du du
Jag ignorerar vår tupp

Du du du du du du
Du får gå upp själv
Du du du du du
Och bre din macka
Du du du du du
Och kolla Bollibompa
Du du du du du
Nu börjar jag sacka

Du du du du du
Jag är en man
Du du du du du
En trött man
Du du du du du
En jätte, jätte trött man

(Från andra sidan sängen; Mamma, vad gör pappa?)
(Jag tror han försöker vara rolig.)

Du du du du du
Sååååååå trött...

-------

Kände ett behov av att hylla någon som gör det så mycket bättre. Och världens bästa kompband därtill. I världens bästa konsertfilm. Muddy Waters med The Band från The Last Waltz.
Mannish Boy.





Läs även andra bloggares åsikter om du du du du du, bluesriff, alarmsignaler, freestyle
Intressant.se