Konsten att bryta ett löfte

När Allan var tio månader gammal så satt jag med honom i en sandlåda i Nytorgsparken och grävde. Det var sensommar och solen värmde. Vi var lättklädda och livet var enkelt och jag tror till och med att jag åt en glass. Allan krattade och grävde och jag gjorde sandkakor och vi hade så trevligt, så trevligt. Runt omkring oss myllrade det av solhungriga föräldrar och lekglada barn och stämningen var högljudd.
Jag vet inte vad det var som fick mig att uppmärksamma dom - vad som fick mig att urskilja dom från massan - pappan med kaffemuggen och pojken med händerna nedstuckna i fickorna på sina blå Manchesterbyxor. Men jag såg dem komma via den lilla trappan som leder nedför gräsmattan och släntra in på lekplatsen. Dom var målmedvetna och siktet var inställt mot något som tycktes ligga bortom parken. Som om dom inte var där för att leka utan bara genade genom den. Kanske bodde dom i närheten och var på väg hemåt. Kanske var dom bara ute och promenerade. Vad vet jag?
Pojken var kanske fyra år gammal och han pratade oavbrutet - det hörde jag när dom närmade sig. Han berättade inlevelsefullt om något han upplevt på dagis. En sanslös historia minns jag den som men mer än så minns jag tyvärr inte. Vad jag däremot minns tydligt är att pappan inte hörde ett ord av pojkens berättelse. Han bara gick där bredvid och sippade på sin kaffe och kastade blickar omkring sig på de andra föräldrarna. Kollade om det var någon där som han kanske kände. Ungefär var tionde sekund sa han; mmm, ner mot sin son fast utan att titta på honom. Mmm. Mmm. Och pojken fortsatte prata i tron av att hans far faktiskt lyssnade vaksamt till varenda ord han sa. Sen hade dom passerat och försvann utom hörhåll ner mot Ringvägen. Dom steg in och ut ur mitt liv på bara några ögonblick.
Jag var förfärad. I chock. Jag såg på min lilla Allan som ännu inte kunde uttala en begriplig mening och jag gav honom ett löfte. Jag lovade att aldrig, aldrig under några omständigheter, sluta lyssna till vad han sa. Jag lovade honom att alltid ta hans ord på fullaste allvar som om varje stavelse var livsavgörande och varje mening av samma tyngd som ett fredstal från en framstående retoriker. Och framför allt lovade jag att aldrig, aldrig, aldrig säga mmm till honom på det nonchalanta sätt jag just bevittnat. Jag lovar dig det, Allan. Så sa jag högfärdigt till den lilla varelsen som inte pratade än och han svarade mig genom att stänka sand i mitt ansikte.



När han var drygt ett år var vi i Björns Trädgård en eländig höstdag. Allan lekte i ett tåg och det var full aktivitet omkring oss. Barn som rusade runt och skrek och stojade. Ständig rulljans i rutschkanor och klätterställningar. Jag räknade ut att det var ett antal förskolor där för många av barnen hade gula västar på sig med olika märkning; Blåklockan, Via Emilia, Draken och sånt. Jag lyckats särskilja personalen från föräldrarna. Föräldrarna aktiverade storstilat ett enda barn. Nästan puttade dom till nästa station och visade hur man skulle använda den; Sätt foten där... bra! Och sen högra handen där... nej, höger! Den ja! Bra!
Personalen stod i en klunga och frös och då och då gick någon av dem iväg en kort stund när något barn ropade, men kom sedan snabbt tillbaka.
Jag fick syn på en flicka som satt i en barngunga. Hon hade fått en rejäl knuff fart av någon av pedagogerna (som sedan lämnat henne) och hon skrattade förtjust. Men som med alla pendlande rörelser så tappade även denna kraft. Hon var så liten att hon ännu inte fattat att hon kunde behålla farten längre om hon hjälpte till med benen så hon bara satt där. Först alltså skrattandes med fjärilar i magen. Sen leendes när farten avtagit en smula. Sen tålmodigt väntandes på nästa putt när gungan bara stod och slöpendlade. Tillslut stod den helt stilla. Kedjorna hängde stelt, som två oböjbara stänger, från träbjälken och flickan bara satt stilla i det blåa plastsätet. Man fick känslan av att det var en installation. Runt omkring henne sprang hennes kompisar. Runt omkring. Hon kunde inte komma ner, kunde inte ta ny fart. Det var ett status quo. Hon bara hängde där en halvmeter över marken och kunde inte göra ett skit åt det.
Jag förundrades över hennes tålmodighet. Hon väntade och väntade. Kastade först förhoppningsfulla blickar mot förskolepersonalen som stod och pratade en bit därifrån. Till slut var det som om hon gav upp. Hon gav upp och började leka med sina vantar. Liksom pratade med dom. Som om barnet i henne tvingade fram leken även i de mest extrema situationer. Som om hon inte kunde hålla tillbaka. Så där satt hon stilla i allt stoj, bortglömd, med sina vantar som enda lekkamrat.
Jag fick en stor klump i bröstet. Jag tänkte att det här var vardagsmat för henne. Det här hände varje dag. Och det är klart att man blir bortglömd bland femton skrikiga ungar när man är så pass timid. Herregud, tänkte jag. Fan vad hårt. Tre personal. Femton barn. Noll uppmärksamhet. Det är bra, hörde jag en röst inom mig. Det är bra att barnen lär sig att livet är hårt och inte alltid rättvist. Det är bra att dom vässar armbågarna och börjar sig roffa åt sig.
Fuck you, rösten, sa jag. Det är fel. Jag stegade över det lilla staketet som avgränsade gunghagen och gick fram till flickan. Jag hälsade kort och gav henne en knuff som heter duga och gick sen tillbaka till tåget. Jag tänkte; Aldrig att jag sätter Allan på ett dagis. Nej, jag blir pappaledig på heltid resten av mitt livom det är vad som krävs. Min son ska bli älskad och uppmärksammad till vansinne.
Jag nickade nöjt åt mitt beslut. Ett beslut jag lovade mig själv att alltid stå fast vid. Bakom mig hörde jag hur flickan började gråta och när jag vände mig om såg jag hur en av personalen skyndade fram och frågade något. Flickan pekade på mig.

I morse. En pappa och en son kommer ut ur en port på Södermalm, Stockholm. Sonen, som tycks lyssna till namnet Allan jämrar sig.

Pappa, jag vill inte gå till dagis? Varför måste vi gå till dagis.
Därför att pappa behöver jobba lite.
Vad jobbar du med, Pappa?
Pappan tystnar och verkar inte komma på något vettigt att säga.
Vad jobbar du med, Pappa?
Ja, just nu... Jag bloggar.
Vad är det?
Jag vet inte, kan vi inte skynda på lite. Kom!
Pappan börjar gå mot en trappa och efter ett kort tag lommar sonen efter.
Vet du?
Mmm...
Vet du?!
Va, nej.
Att jag. Jag jobbar också. På dagis. Där. Jag och Asta och Julia. Vi jobbar i dockvrån.
Mmm...
Jag är trollkarl och Asta är doktor och vet du. Idag vill jag... Pappa?
Mmm...
Jag är trött i benen
Mmm...
Pappan bara fortsätter uppför trappan men sonen stannar och säger det högre.
JAG ÄR TRÖTT I BENEN.
Nu stannar pappan och vänder sig om.
Va? Nej, Allan det är du inte. Vi har gått tjugo meter.
Jo.
Nej.
Jo. Jag är det. Bär mig!
Nej, jag vägrar. Trappan är hal. Kom nu bara. Vi är snart framme.
Jag vill inte gå till dagis!
Dagis är bra. Och kul. Jag vet att du tycker det är kul, Allan.
Nej, jag tycker det inte.
Allan, du berättade ju precis hur kul ni har där. Att Asta trollade och du och Julia lekte doktor.
Det sa jag inte.
Jo, det gjorde du. Kom nu. Jag har bråttom.
Pappan går ännu en gång före och sonen står kvar en stund till och verkar sedan glömma allt och skyndar upp för trappan på pigga ben.
Pappa, vet du...
Mmm...

Pappan sträcker ut sin hand mot barnet som tar den och dom går över gatan. En kille och en tjej stannar upp och tittar efter de båda. Hör hur barnet berättar en makalös historia och hur pappan bara svarar genom att säga mmm om och om igen. Killen vänder sig mot sin tjej och klappar på hennes runda, gravida mage. Han sätter sig ner på huk och tittar in under hennes rock. Säger att; Så där, så ska jag aldrig vara med dig, mitt barn. Jag ska alltid lyssna. Alltid ta...



Läs även andra bloggares åsikter om barn, mmm, förskolor, att lyssna på sina barn
Intressant.se