Konsten att prata för första gången - andra gången.

Det är inte alla som får chansen att börja om från ruta ett igen. Inte alla som blivit resetade - tillbakaflyttande till ett slags spädbarnsstadium. Och tur är väl det - för trots att det är en upplevelse och en unik erfarenhet så är det självfallet ett rent helvete. Ett helvete som inga människor borde behöva genomlida. Dessvärre hände det mig och jag var nyss fyllda sexton.
Att i helhet beskriva vad som hände skulle kräva sin egen blogg. Det finns fragment av det utplacerade lite varstans i cyberrymden. Här till exempel - i ett gästinlägg hos CP-mamman (numera Smulgubbe). Och i en lite mer humoristisk vinkel här - min gamla blogg. Det får räcka med backstory för det var ju inte det som skulle avhandlas här. Ämnet var första gången och jag frångår det helt och berättar istället om andra gången. Vi kastar oss direkt in i historien. Till scenen där en sextonårig pojke vaknar i en sjuksäng på Karolinska Sjukhuset i Stockholm och förvånar sig själv med förmågor de allra flesta sextonåringar tar som en självklarhet.

Jag slog upp ögonen och gäspade. Klippte kanske med ögonen mot ljuset som letade sig in mellan persiennerna. Hörde kanske ett tickande ljud från väggklockan eller ett pipande från någon maskin. Sen talade jag. Jag sa något utan att tänka på det själv. Sa något som jag säkert sagt varje morgon i tio års tid men som under den senaste månaden varit omöjligt. Ett jämrande; Fy faaan, som för att understryka att ännu en hård arbetsdag med rehabilitering väntade. Jag blev helt förvånad. Talade jag? Jag prövade på nytt och visst; Jag sa något. För första gången - andra gången. Det känns verkligen så för jag var pånyttfödd och då var alla parametrar ställda till noll.

Det var lite för stort för att låta väntas med. Vänta på ronden och alla högfärdiga läkare. Jag kände ett oerhört behov att dela med mig av det nya. Nu. Och jag förstår verkligen Allans iver inför varje ny kunskap han finner.
Våghalsigt tog jag mig ur sängen, och det kunde slutat hur som helst för jag kunde inte gå och hade föga kontroll över någon av mina muskler. Jag tog mig fram till telefonen som fanns i mitt rum, och slog numret hem fel flera gånger för det var svårt att pricka rätt med mina skakiga händer. Till slut gick det och mamma svarade och jag sa; Maaaammaaa. Långt och utdraget och långsamt. Obehagligt och skadat men ändå fullt förståligt. Jag sa mamma, precis som ett barns första ord, och mamma började gråta på andra änden - och skratta samtidigt. Jag tyckte min röst lät förfärlig. Knarrig och konstig. Mörk och sluddrig. När jag talade fick jag anstränga mig oerhört för att mina ansiktsmuskler skulle lyda och efter bara några ord var jag helt slut. Det tog tid att formulera sig men fan; jag talade. Jag tror inte jag sa så mycket mer där i telefonen. En uppmaning att pallra sig dit kanske. Kom. Men budskapet hade nått fram. Hon var på väg.
Jag drog mig upp i rullstolen och tog mig ut i korridoren. Haffade första bästa sköterska - slet tag i hennes sjuksköterskauniform och sa; Godmorgon! Dreglet forsade och ansiktet krampade men hon förstod och det blev ett himla liv i luckan. Kalle pratar, liksom! Alla kom ut och ville höra och jag minns inte hur mycket kraft jag hade i käften men jag vet att jag bad om att få träffa Anna Karin – min sjukgymnast. En kvinna jag kommit att hysa stor respekt för.
Anna Karin lät sig inte imponeras som de andra. Hon höll tillbaka, – ville väl inte ville tappa sin neutralitet inför vårt svåra och hårda samarbete eller nåt. Men jag såg att under järnladymasken brann en iver. Jag tror även att jag pratat så mycket under förmiddagen att jag sluddrade och var betydligt mer otydlig och svårförstådd nu än när jag vaknade. Om det nu var möjligt. Så vi tränade på som vanligt och jag satt i en träningsmaskin och lyfte - nog väldigt lite men ändå – tyngder när en överläkare dök upp med ett helt lag läkarstudenter. Jag gillade aldrig den där överläkaren. Han var en gammal stropp som talade över huvudet på folk och hade vid ett flertal tillfällen betett sig illa mot mig och mina föräldrar utan att förstått det. Kört över oss liksom. Och säkert medvetet knäppt till min morsa också på samma sätt som hon säkerligen knäppt till honom – sagt något man inte borde säga till en så pass viktig herre som honom. Sånt gör hon alltid och vanligtvis har ju högt uppsatta män svårt att ta kritik från vem som helst. Det går emot konstens alla regler men regler har vi alltid omprövat i min familj och det är väl tack vare det jag sitter här och skriver dessa rader i dag som en närpå helt återställd man. Nåväl, Överläkaren steg hur som helst fram till mig och talade över mitt huvud om mitt fall – ett intressant och olyckligt öde med föga chans till förbättring, menade han och studenterna antecknade. Han nämnde massa åkommor vid dess latinska namn och förklarade som avslutning att jag med största sannolikhet skulle förbli en stum dreglande grönsak för resten av mitt liv. Anna Karin höll tyst, visste kanske sin plats i hierarkin, men jag kunde inte låta bli. Kunde inte låta den här chansen passera. Jag samlade all kraft jag hade till käkpartiet och sa så artikulerande jag kunde; Vilket skitsnack! Fast det lät väl snarare som; viiiöölkeet schssiiiitssrrnackk. Överläkaren tystnade och hans studenter såg upp ur sina block. Hela salen stannade upp. Anna Karin kvävde ett skratt. Jag minns inte vad som hände sedan. Men jag tror att han bara gick vidare med sitt släp av studenter. Vidare till nästa patient. Ignorerade det faktum att jag bara genom att yttra två ord motbevisade allt han stått och föreläst om. För han snackade skit – det är helt sant och jag är ett levande bevis på det.
Den här historien levde kvar länge på Karolinska. Vid de årliga neurologåterbesöken jag var på efter det att jag blivit utskriven brukade jag gå upp till sjukgymnastiken och hälsa på Anna Karin och hon presenterade mig alltid som Kalle - han som sa att överläkaren snackade skit. Och då visste alla vem jag var trots att jag aldrig träffat dem innan. Och vem vet- kanske lever legenden kvar där än idag?



Läs även andra bloggares åsikter om hjärnskador, rehabititering, första gången, att lära sig tala, mymlan, veckans bloggämne
Intressant.se