Konsten att försvara sig

Jag vet inte om jag om jag behöver försvara mig. Men efter att ha läst igenom gårdagens inlägg känner jag nu ett behov av att i alla fall förklara mig lite. För det jag ville få sagt försvann till förmån för dramat. För den goda historien. För konsten, för tusan! Jag är en sucker för knorrar och poänger man ler åt och därför kom texten att ändras under resans gång för jag hade egentligen andra planer för inlägget.
Jag hade tänkt lägga till ytterligare ett minne från Allans tid i magen. Om en mamma som blev offentligt rasande på sitt barn och då, i min ofärgade, lite naiva syn på föräldraskapet förkastade jag hennes handling fullkomligt. Och så skulle allting mynna ut i en slutsats som i stort skulle säga att nu, när man är lite erfaren på det här med att vara pappa så vet man med sig att de flesta utbrotten och mmmandena har en backstory. Att mammor sällan - från ingenstans - blir rasande och kastar sig över sina försvarslösa barn med förmaningar och beskyllningar. Det är mycket som krävs för att nu dit. För att bli arg på den man älskar allra, allra mest mitt på en öppen gata. Kanske hade just den där mamman haft en timmes konflikt med sitt barn om ett par röda termobyxor. Och sen - när mamman trott att förnuftet segrat - kanske barnet ändå hade vägrat att sätta på sig mössan fast termometern visade tio minus. Och så hade mamman inte pallat att tjata mer och gått ut ändå. För dom hade bråttom. För att junibacken stänger fem. Kanske hade barnet börjat gråta på vägen och sagt att det frös om öronen och mamman hade kanske tänkt att; vad var det jag sa, och tagit fram mössan ur sin jackficka där hon så klokt placerat den efter som hon förutsett just detta. Men ett barn går inte att förutse. För nu fräser barnet att mössan sticks. Att just den mössan vill det inte ha. Jag vill ha den blåa mössan, säger barnet. Och trots att mamman förklarar att just den här mössan ju fungerat helt stickfritt i tre hela månader och att den blå mössan inte är med så kan inte barnet begripa det. Barnet kommer inte lugna ner sig en uns fören något blåfärgat sitter på huvudet och så är det bara. Mamman trotsar allt och bara går. Tänker att då för du väl frysa då, älskling. Men barnet är smartare än så. Det sticker in sina små ben i hjulen så mamman hela tiden tvingas stanna för att inte göra sitt barn illa. Mamman ber snällt. Förklarar att Junibacken stänger. Att dom har kämpat i en och en halv timma nu för att åka till ett ställe bara ämnat barnet och att snart är det för sent. Snälla älskade barn. Låt mig springa dig till färjan så vi hinner i tid och så du inte förfryser dina fina små öron. Mamman försöker en sista gång att föra sitt barn till stället det tjatat om att få åka till i två veckor nu. Dom tar sig runt ett hörn. Barnet skriker och skriker att mamman är dum och att även jackan sticks fast den är av polyester och vips har dragkedjan åkt ner och jackan av och den hivas i en vid båge med ett vredesvrål rakt i en snöslaskpöl samtidigt som mamman ser djurgårdsfärjan de skulle vara på lämna kajen.
Och där står jag och min gravida Lisa. Mamman dyker upp i vårt liv likt en förälder från hell som helt utan orsak kastar sig över sitt barn och skriker att: Nu jävlar i helvete får det vara nog. Nu går vi hem bara och gör ingenting rolig idag!
Och vi. Vi som inte förstod hur ett barn kan reta gallfeber på en Vi ryser till och dömer ut mamman som en barnmisshandlare. Vi tänker inte på att hon behållit tålamodet i snart två timmar. Vi säger att så där ska vi aldrig bli. Vi ska aldrig en svära åt vårt barn. Aldrig.

Det har jag gjort. Och det var ju det jag ville säga igår. Det var poängen. Att jag gjort allt det där och att jag aldrig skulle klara mig utan dagis och att jag mmmar. Ibland. Det var det som försvann känner jag. Iblandet. Det och att ingen är fullständig. Och man ska vara väldigt försiktig med att döma ut folk. Det var det jag ville få sagt. Inte att jag slutat lyssna på mitt barn. För det har jag inte. Bara ibland när morgonen har varit extra dryg och arbetet blir extra försenat. Då mmmar jag. Bara då. Aldrig annars...

Men det förstod ni säkert. Ni känner mig.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, trots, missförstånd, fördomar
Intressant.se