256

Tänk er ett avsnitt av Vänner. Eller Seinfeld. Eller Simpsons för den delen. Alla har dom dessa tråkiga episoder när dom samlas på sitt café eller soffa eller vad det nu kan vara och så kastar någon av karaktärerna ur sig en replik i stil med; Kommer ni ihåg... Och när det händer, när de andra karaktärerna nickar ivrigt och kommer mycket väl ihåg, och samtalet tar fart och plötsligt blir bilden suddig och börjar dallra lite i en övertoning. Och kanske hör vi ett ljud - ett ljud som får oss att förstå att vi nu förflyttas bakåt i tiden och att detta avsnitt inte kommer ha någon handling överhuvudtaget utan bara vara ett potpurri av lösrykta scener utan något sammanhang. Ja, inte mer att det är minnen då och att vännerna i soffan skrattar åt dom. Och vi vet att det avsnitt vi just bevittnar är ett jubileumsavsnitt av något slag. Ett hundrade - eller tusende. Och vi är kanske inte lika roade som karaktärerna är. Jag kan i alla fall komma på mig själv att tänka; Nu har manusförfattarna gjort det lite lätt för sig. Passat på.

Detta är ett jubileumsinlägg. Det är mitt hundrade inlägg som Pappa Kalle. Och det är ju lite festligt. Men jag har ju skrivit så mycket mer. På Conversation skrev jag 95 inlägg. Och så skrev jag 60 inlägg på Sextio Dagar. Eller 61 faktiskt för jag kunde inte hålla mig ifrån en epilog även att den inte var planerad. Men andra ord är detta mitt 256:e inlägg som bloggare och det är en ojämn siffra icke värd att fira. Ändå firar vi. För idag är jag en sådan där manusförfattare tillfälligt utan idéer. Så jag passar också på.

Har ni inte hängt med från Conversationbloggen vill jag härmed länka er till några minnesvärda ögonblick värda att läsa eller kanske läsa om. Som den där dråpliga historien om dvärgen på bussen. Eller för att stanna kvar i kollektivtrafiken - The Wrestler. Jag har skrivit en del om just bussresor faktiskt. Orkar inte dra upp hela listan här så ni får botanisera vidare själva. I persongalleriet har vi ju den självklara Hejhejtanten och Hundgrannen och Hundgrannen igen och den rysliga historien om Nallen. Jag minns den magiska stunden på Eriksdalsbadet. Eller den fyndiga sovmorgonen. Eller när Allan hade klänning på midsommar - det var skoj. Och Allans tidiga drömmar - två var dom. En och en till. Ibland talar fotografier - Som min personliga favorit om teknikslakt eller Allans romans med Pippi Långstrump. Eller den vackra beskrivningen av lugnet på landet. Eller den fasansfulla beskrivningen av stöket i stan. Jag flinar åt fästingen som bet sig fast på det intimaste av ställen och jag flinar åt Allans användning av sin nya tandborste och när han för första gången upptäckte sin pung. Jag ler åt min presentation av Milla. Åt toapappret i trädet utanför mitt kontor och den stackars palmen. Och jag tycker även att min första beskrivning av hjärnskadan är läsvärd (och högaktuell då husläkaren som beskrivs i inlägget numera kan ses på SVT). Och den andra beskrivningen - som ju var lite av min break. Och ja, någonstans måste man ju sluta rada upp de förgångna så jag gör det. Snart.

För innan eftertexterna börjar rulla vill jag puffa för Sextio Dagar. När jag blickar tillbaka på detta projekt och läser igen alla ordenjag hamrat ner förundras jag över hur välskrivet det är. Med vilken otrolig ambition jag kastade mig in i något så pass dumt och att jag faktiskt avslutade skrönan trots att det, lite krasst räknat, bara var Ewa som hade hittat mig och som läste. Men Ewa hittade mig verkligen och hon kan säkert skriva under på vilken nagelbitare det var. Kortfattat är Sextio Dagar en fiktiv blogg i vilken en slackerdoftande man har fått sextio dagar på sig att betala tillbaka en orimlig summa pengar. Annars dör han. Typ. En smått poetiskt ångestdeckare i bloggformat med cliffhangers, kärlek, spänning och humor. Jag trodde på Manne - som han hette. Men det gick inte som planerat och nu hoppas jag att ni tar er tiden att sitta ner med honom och läsa igenom hans öde från 01 till 60. Och om ni gör det så klicka er framåt i rutan i vänsterspalten så inläggen kommer i den ordning de är tänkta att komma. Annars blir det lätt rörigt.

Och nu lämnar jag er därhän utan att länka minnesvärda inlägg bland de hundra som nu finns här - på Pappa Kalle. Jag tänker att här har ni ju hängt med. Så jag rullar bara eftertexterna och låter er sätta igång för nu har ni att göra. Imorgon ska allt vara som vanligt igen.


Läs även andra bloggares åsikter om blogg, jubileum, 100, 256, conversation, sextio dagar
Intressant.se