En ljus framtid

Jag blickar framåt och jag ser mig själv i en halmhatt och med ett yvigt vitt skägg. Det är löjligt, jag vet. Jag kan ju inte ens få yviga vita skägg för jag har så glesväxta kinder. Men om man bortser från den praktiska omöjligheten i min framtidsvision - om man tillåter sig själv att fantisera lite - så sitter jag där med mitt skägg och min fula halmhatt under ett solskydd av vindruvsrankor. Under mig är ett kaklat terrassgolv med tarakottafärgade plattor. Runt omkring mig lever en prunkande grönska av allhanda växter - rosor, bouganvillas, och jasmin. Framför mig chockar en mäktig vy; Medelhavet i panorama. Det är lungt och stilla och djupblått. Långt därborta guppar en fiskebåt. på himlen svävar ett ensamt litet vitt moln. Havet är inramat av bruna torrväxta berg och mellan bergen vilar en dalgång med apelsinträd. På en stig mellan träden vandrar en gammal, gammal man med en tweedkeps. I släptåg har han en åsna. En stilla bris svalkar. Sikten är så klar att den närmast skulle kunna beskrivas som i Full HD.
Huset ligger högt upp på en kulle. Det är vitkaklat och väldigt pittoreskt. Lugnet råder. Där finns en liten pool men den är mest till för svalka. Inget flådigt - snarare lantlig (om en pool kan vara lantlig). Några hönor hörs klucka i bakgrunden. En tupp gastar fast en bit bort. Kanske från en annan gård, på en annan kulle - men den finns där mest som en påminnelse om att detta är allt annat än en storstad. Inifrån huset kommer doften från ett långkok - en Boeuf Bourgionne antagligen. Den puttrar på i sin egen takt och mörar till oxköttet så pass att det till kvällen kommer att smälta i munnen. Allan hörs leka i bakgrunden - plaska i den lilla poolen. Milla vankar omkring i skuggan av en mur och jagar en ödla som hela tiden håller sig på säkert avstånd. Hon skrattar och gör små meningslösa attacker på ostadiga ben. Hon är gyllenbrun och har en gul solhatt på sig. Konstigt egentligen - att hon är ett barn fortfarande fast jag har halmhatt och vitt långt skägg.
I ett mindre hus med en blåmålad trädörr - som satt sig lite och måste lyftas upp några centimeter varje gång den stängs - sitter Lisa och syr. Hon har sin verkstad därinne. Tillverkar sina kläder med miljömedvetna material. Varje plagg skulle i praktiken vara absurt dyra och osäljbara. Men ändå ligger priserna på en rimlig nivå och trots att det säljer bra och märket är erkänt och nästan lite poppis går firman i förlust år efter år. Men det gör inget. För det känns bra och det är ju så kul. Hon syr inte för att bli rik, det är vi redan. Hon syr för att det är det hon mår som bäst av att göra. Samma sak med mig under vinrankan och med den häpnadsväckande vyn framför mig. Jag skriver för min skull.
För några år sedan var författarklyschan komplett med idén av att jag skulle skriva mina alster på en gammal Hamilton - jag var kring de tjugo och läste mycket Hemingway. För mycket kanske. Men det var då och min vision är idag aningen moderniserad. Jag skriver förstås på en MacBook. Jag hamrar ner sida efter sida och andas det lugn som huset ger. Jag längtar inte tillbaka till Götgatan. Jag har bytt ut fylleslagsmålen mot cikador. Har bytt ut det avlägsna konstanta mullret från Hornsgatan mot det avlägsna konstanta bruset av medelhavet. Jag skriver för min skull men det blir självfallet bra och uppskattat ändå. Men jag tar det lugnt. Jag behöver inte skriva för att överleva. Behöver inte jobba på reklamfilmsinspelningar eller klippa teveprogram. Jag behöver inte göra annat än att sitta i skuggan av min fruktranka och fantisera och om andan faller mig in - sträcka mig upp mot det levande taket och knipsa loss en mogen vindruva med ett pincettgrepp och sedan stoppa den och munnen och tugga sönder den. Kanske undslippa mig en liten lycklig suck.
Det bästa av allt är mornarna. När jag vaknar först av alla och stiger upp i köket. Klinkersgolvet är svalkande mot vetskapen om hettan som råder utanför det igenbommade stenhuset. Det är helt tyst. Jag klär mig i tunna kläder och pressar mig lite apelsinjuice. Sen går jag ut ur huset, ut genom grinden i muren som avskiljer min oas mot omvärlden. Jag går stigen mer mot byn och hälsar igenkännande på folk jag möter på ett språk jag ännu inte behärskar - men då gör jag det. Jag säger hola eller ciao eller bonjour eller vad det nu kan vara. Jag säger något om värmen och om regnet som aldrig kommer. Jag frågar om hälsan och får veta att den är god. Sen går jag vidare och letar mig in i gränderna och bort till en liten brödbutik. Jag köper nybakt och bagaren frågar om Allan mår bra och om han inte vill komma ner någon dag och hjälpa till med brödbaket. För att han vet att Allan älskar att baka. För att man vet sånt om varandra i den lilla, lilla bergsbyn helt enkelt. Jag svarar att han nog skulle tycka det vore väldigt skoj och tackar för inviten. Sen går jag till ett torg och köper lite grönsaker och frukt och tar mig sedan upp på mitt berg igen, till mitt hus.
Ingen har vaknat ännu. Allt är lugnt. Milla sover lätt och rör sig lite i sömnen. Allan ligger tung som en sten i sin säng. Lisa på mage med ett svagt leende på läpparna. Kanske är hon vaken. Kanske har hon hört mig komma och låtsas sova för att hon vill låta sig överraskas Jag lämnar dem så och stänger till dörren.
Jag skär upp brödet, mozzarellan, parmaskinkan. Färskpressar apelsiner. Går ut i kryddträdgården och plockar några rucolablad och en knippa basilika. Jag snor några ägg ur hönshuset och sätter på en kastrull med vatten på spisen. Jag dukar upp på vackra fat som inget är det andra likt - mer än i känslan av att olikheten för den samman till en enhet. Jag ställer allt på ett runt, rangligt, vitmålat träbord i ett hörn i ett rum med senapsgula stenväggar. Bordet står under ett fönster dolt av blå fönsterluckor. Jag hämtar olivolja och havssalt och messmör (till Allan). Jag öppnar upp fönsterluckorna och skjuter dom mot väggen. Solskenet rasar ner på det dukade bordet och jag blir tvungen att sätta mig ner en stund och bara titta ut för annat går inte att göra. Och det är så varje morgon. Att man slås ner fullständigt av det vackra utanför, av oändligheten, av rymden. Efter en stund har jag samlat mig tillräckligt för att kunna ropa att frukosten är serverad.

Jag medger att jag beskriver detta med viss sorg i hjärtat och att det faktiskt gör lite ont för det känns så tydligt men ändå helt ogreppbart - avlägset. Och jag vet att om jag skulle vinna tvåhundrafjortonmiljoner kronor skulle det inte innebära en uns av ångest eller livskriser eller svårigheter. Det skulle bara vara en enda stor härlig frihet. Jag skulle omedelbart skänka en miljon vardera till alla dem som står mig nära. För jämnvikt. Jag skulle producera några filmer utan att någon skulle lägga sig i och säkerligen använda delar av förmögenheten till något med mervärde - något viktigt. Sen skulle jag dra. Dit. Ovan beskrivet. Till paradiset. Och njuta och vara och leva.

Men nu måste jag sluta för snart kokar snabbmakaronerna sönder. Och ketchupen är nästan slut. Kanske kan jag gräva fram lite med en sked. Ja, annars blir det väl lite väl torftigt?


Läs även andra bloggares åsikter om 214 miljoner, veckans ämnne, Mymlan, drömmar, medelhavet
Intressant.se