Konsten att låtsas som om det regnar

Försenad igen småsprang jag ner för backen mot bussen som skulle ta mig till stan och till Allan som skulle få vänta lite. Inte så farligt dock. Det var ingen katastrof men det kändes ändå surt. Jag ville inte vara den där pappan som alltid var försenad till dagis och ändå blev jag mer och mer varse om att det var precis den pappan jag var. Jag kommer alltid fem över eller senare. Och jag tänkte att jag måste ursäkta mig. Att jag måste skämta lite om det och säga; Fan, förlåt hörrni. Jag vet inte vad som är fel med mig. Varför lär jag mig aldrig att bara gå fem minuter tidigare så är jag i tid? Men nu ska jag skärpa mig, jag ska verkligen det. Det här var sista gången.
Så ska jag säga, tänkte jag och insåg sen att jag redan gjort det för några veckor sedan. Att jag redan dragit precis detta för en av pedagogerna och att hon hade lett plikttroget åt mina mänskliga sidor och sedan sagt att det blir nog bra det där. Hoppas inte det är hon som jobbar sent idag. För jag kommer sent. Var fan är bussen?
Det var bara att vänta och medan jag väntade kopplade jag på en ljudbok i lurarna för att försöka förleda tankarna och varva ner lite. Det gick sådär.

Bussen kom tillslut och den var välfylld. Förseningen hade även gjort att det samlats en frusen skara människor vid hållplatsen. Vi trängde oss på och packades ihop med dem som redan färdades. Jag hamnade in närheten av de första dörrarna - där det vanligtvis står barnvagnar. Nu stod där folk. När vi åkt en bit och stannat och fyllt på ytterligare trafikanter ropar plötsligt en tant som sitter på en plats nära där jag står att; Men herregud! Kan ni inte tränga ihop er bakåt i bussen så alla slipper stå och störa chauffören! Det finns ju hur mycket plats som helst där bak!
Så sa hon och det utan att ha frågat chauffören om han ens var störd. Men det är ju så vissa tanter fungerar. Allvetarna. Och allvetarna får ju också alltid vatten på sin kvarn i detta blygsamma land eftersom alla omedelbar lyder deras order. Så medan tanten mycket upprörd sitter på sin plats och skakar på sitt tanthuvud - övertydligt besviken över mänsklighetens tillkortakommanden - tränger vi alltså ihop oss bak i bussen och visst hade hon rätt. Mycket plats fanns det. Vi stod trångt, men vi fick plats. Jag, till exempel, stod tätt lutad över en ung tjej i kort skinnjacka. Jag var tvungen att luta mig in över henne för att kunna hålla i mig i ett handtag som fanns framför henne. Jag kände mig nästan lite påflugen men vi fick en kort ögonkontakt och jag himlade med blicken och hon förstod att jag var en reko kille. Det förstod hon även då jag höll på att snubbla och greppade tag i ett andra handtag på hennes andra sida. Hon förstod att jag inte försökte krama om henne utan bara ville behålla balansen i trängseln. Och så stod vi. Jag lät det vara, lät mig föras framåt och lyssnade till berättelsen som lästes i mina öron. Det var en mycket bra ljudbok, engagerande, tänkvärd. Inspirerande. Imponerande. Och jag sneglade ut genom fönstret och såg hur staden tornade upp sig. Djurgården, Gröna Lund, de stora färjeterminalerna. Tjejen jag hängde över vred på sig tydligt besvärad. Jag tycker också det är jobbigt, tänkte jag. Men snart är vi ju framme. Hon kastade blickar över axeln men stod så till att hon inte längre kunde möta min blick. Bara känna mig. Jag undrade vad hon tittade efter och vände mig halvt om - såg bakom mig mot den förväntade besvärliga kö av människor som ville komma fram men... det var ingen kö där. Inga människor. Några fåtal huvuden stack upp från enstaka säten, men de flesta platserna var lediga. Tre fjärdedelar tom buss bara. Och en fjärdedel ihopträngd. Av mig. Jag stod i bussen bakre regioner, precis som tanten bett mig göra, och tryckte ihop en förtvivlad skara människor. Jag höll mig hårt i två handtag och höll emot tyngden. Motverkade expansion. Alla hade kunnat sitta för till och med tanten hade gått av. Var? Hur? Jag hade inte hört ett knyst. Inte märkt något. Vilken bra bok.
Jag vände fram blicken igen. Såg över situationen. Bortgjord var jag. Ja. Men dom visste inte att jag visste. Vad är minst pinsamt? Att släppa taget nu, plötsligt bara, och gå att sätta sig? Eller hålla kvar de sista hundra meterna till avstigning och låtsas som det regnar?
Jag höll kvar. För min egen värdighets skull och för mitt höga nöjes skull. Och när jag sen kom till dagis så var det ju förstås samma pedagog som sist. Men jag sa ingenting. Jag bara låtsades som om klockan var tre fast den var något helt annat och tog Allan i handen och gick. Men jag vill inte vara den pappan. Det här var sista gången. Jag lovar.

Pappa Kalle finns nu på Twitter! Följ mig!


Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagishämt, bussar, tanter, trängsel
Intressant.se