Jag var tillbaka i min bardoms kvarter och Allan såg lika storögt som jag på alla människor som samlats i Vasaparken. Och där var stånd som sålde godis och kaffe och prylar och ansiktsmålning finns det om man orkade stå i en kö lång som verkade sakna ände. Och där fanns en scen som det spelas gospel på och en hoppborg också - det är mot den vi var på väg.
Det var högt tryck i borgen och Allan - som är av det lite försiktigare, mer prövande slaget - han hann knappt stå och provhoppa lite i kanten innan en hetsig man vrålade; Så där - nu var det klart! Sen vände sig mannen irriterat till någon slags dörrvakt och skrek; Du måste ha lite rulljans - trettio sekunder, sen tio nya. Trettio sekunder, och tio nya - fattar du?
Allan fattade nog inte men han lyftes ner från kanten och hans första möte med en hoppborg blev minst sagt lite flyktigt.
Vi tog oss upp i lekplatsen i väntan på brasan och Allan rusade upp på det stora gummiberget med rutschkanorna och studsmattorna. Jag såg mig omkring. Såg mot den fina sandlådan, såg mot basketplanen och parkleken. Såg ner mot scenen där Putte från Så ska det låta nu stod och höll ett tal till våren trots att han samtidigt var med i programmet på SVT. Det skämtade han om - och det var faktiskt kul men ingen skrattade. Jag såg på alla människor - alla mammor och pappor och farmödrar och farfädrar och så vidare. Och alla barn. Detta myller av ösiga halvmetersfolk som var vakna fast klockan var över åtta. Jag såg mot den markfasta lastbilen och mindes att när jag var ung såg det inte alls ut så här.
För sjutton år sedan stod där en lekstuga som hade formen av en kyrka. I den kyrkan korkade jag upp min första kvarting Green Pearl som jag delade med två till. Varannan klunk tills den var slut. Sen stod jag på en sten - jo, men ungefär på det ställe där Putte stod nu och citerade Den blomstertid nu kommer - där stod jag också, fast för sjutton år sedan, och skrek; Fy fan vad jag är full! Men jag tror inte det var någon som hörde mig då, som dom hörde på Putte nu. Han hade ju mikrofon och jag minns min scen som väldigt öde. Sen kräktes jag i en buske som nu är bortryckt och ersatt av en karusell.
Det var tider det, tänkte jag när dom tände brasan och Allan hoppade upp på mina axlar för att se bättre. Undrar var man smyger iväg och tar sin första fylla idag - när högtiderna och lekparkerna har blivit så jävla - hur ska jag uttrycka mig? Barnvänliga?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, valborg, fylla, minnen, ungdomar, vasaparken, green pearl
Intressant.se
fredag 30 april 2010
torsdag 29 april 2010
Lite sorgligt
Alldeles, alldeles för tidigt började Allan ställa frågan; När ska vi åka? Och sen kom variationerna; När går tåget? Ska vi åka snart? Och så klassikern; Är det långt kvar?
Det var väldigt långt kvar tills tåget mot Göteborg skulle avgå. I barns mått mätt en oändlighet tills vi skulle göra resan till mormor och morfar. Och för att slippa göra honom besviken varje dag i tre veckors tid så gjorde jag en slags kalender. Så här såg den ut.
Och vi kryssade och kryssade. Fast Allans kryss liknade mest plustecken tyckte jag och visade på ett annat papper hur kryss vanligtvis ser ut. Att dom går från hörn till hörn på diagonalen. Ja, sa Allan, så här. Och så ritade han ett plustecken. Igen.
I tre långa veckor ritade Allan sina pluskryss och han ringde ner till Götet och berättade upprymt att nu; Nu är det bara två veckor kvar! Nu är det bara tio dagar kvar. En vecka. Tre dagar. Nu mormor, sa Allan tillslut i telefonen med ett lättat leende på läpparna. Nu kommer vi på överdagen! (övermorgon alltså). Det var söndag och bara en ynka måndag och dess eftertraktade kryss skiljde oss från den röda cirkeln som skulle symbolisera avfärd.
Men vi satte aldrig dit det där krysset för blott tolv timmar innan tåget skulle rulla iväg från stationen, efter tre veckors väntan, öppnar Allan munnen och spyr en förbannad spya över farmor och farfars vardagsrumsgolv. Och det fortsätter hela natten och in på resdagen och jag får feber och frossa. Och Lisa får sprängande huvudvärk. Och Milla börjar kräkas hon med (fast hon kräks ju i och för sig hela tiden så det är väl egentligen inget bevis)
Men det spelar ingen roll för tåget tutade i sin tuta och maskinen rullade bort från huvudstaden mot goa Göteborg. Utan oss.
Det är det jag finner lite sorgligt.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, kräksjukor, resor, göteborg
Intressant.se
Det var väldigt långt kvar tills tåget mot Göteborg skulle avgå. I barns mått mätt en oändlighet tills vi skulle göra resan till mormor och morfar. Och för att slippa göra honom besviken varje dag i tre veckors tid så gjorde jag en slags kalender. Så här såg den ut.
Och vi kryssade och kryssade. Fast Allans kryss liknade mest plustecken tyckte jag och visade på ett annat papper hur kryss vanligtvis ser ut. Att dom går från hörn till hörn på diagonalen. Ja, sa Allan, så här. Och så ritade han ett plustecken. Igen.
I tre långa veckor ritade Allan sina pluskryss och han ringde ner till Götet och berättade upprymt att nu; Nu är det bara två veckor kvar! Nu är det bara tio dagar kvar. En vecka. Tre dagar. Nu mormor, sa Allan tillslut i telefonen med ett lättat leende på läpparna. Nu kommer vi på överdagen! (övermorgon alltså). Det var söndag och bara en ynka måndag och dess eftertraktade kryss skiljde oss från den röda cirkeln som skulle symbolisera avfärd.
Men vi satte aldrig dit det där krysset för blott tolv timmar innan tåget skulle rulla iväg från stationen, efter tre veckors väntan, öppnar Allan munnen och spyr en förbannad spya över farmor och farfars vardagsrumsgolv. Och det fortsätter hela natten och in på resdagen och jag får feber och frossa. Och Lisa får sprängande huvudvärk. Och Milla börjar kräkas hon med (fast hon kräks ju i och för sig hela tiden så det är väl egentligen inget bevis)
Men det spelar ingen roll för tåget tutade i sin tuta och maskinen rullade bort från huvudstaden mot goa Göteborg. Utan oss.
Det är det jag finner lite sorgligt.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, kräksjukor, resor, göteborg
Intressant.se
måndag 26 april 2010
En anka
Pappa, pappa! Titta vad jag har ritat!
Och jag säger det redan i vändningen, utan att jag hunnit se; Vad fint. Vad är det för något? Inte för att jag är ointresserad utan för att det är det jag blir tvungen att säga vid de allra flesta gånger han kommer springande och säger just; Titta, titta pappa vad jag har ritat. Orden har liksom satt sig i ryggmärgen för att det oftast är ett otydbart virrvarr av streck i allsköns färger. Och då säger man det; undrar vad det är för något. Kanske chansar man, skjuter vilt från höften och säger; Är det en bläckfisk? Och då har man ju alltid fel för det ser väl vem som helst att det är en drake. Eller en sol. Eller en haj. Eller precis vad som helst. Ibland kan han ändra sig när man säger att; Jaha, det var en bil säger du - men jag tycker precis det ser ut som en fågel som flaxar med vingarna och jagar en mask i en tätväxt skog. Då kan han se ner på sin teckning och begrunda vad han just hört och sen nicka. Just det. Så var det. En fågelmask och tältskog. Det var just så han tänkt det från början.
Jag erkänner lite skamset att jag kan bli irriterad på alla dessa kluddtäckningar. Irriterad på att jag ska behöva bära runt på ett jätteark med obegriplig konst hem från dagis - konst som kan beskriva vad som helst beroende på vem han talar med. Och så ska ju bra abstrakt konst vara; att det är upp till betraktaren att avgöra vad man betraktar. Men jag tycker ändå att det är synd för jag är smärtsamt varse om att bakom varje strecksamling gömmer sig en liten tavla. För det börjar ofta så, med en gubbe. Öga öga näsa mun och sen byggs det på och sen släpps det lös och så blir det rörigt och så blir det inget. Bara svart. Gubben, eller blomman, eller hajen och övermålad, överkörd. Det är där det ofta slutar och han lägger ifrån sig pennan utan att sätta på korken. Så, nu är den klar, ropar Allan. Titta titta.
Ibland har jag räddat teckningar. En gång räddade jag en haj som var så jäkla fin att jag inte stod ut med att se den drunkna under svart tusch. Han stod med pennan redo att köra loss när jag ryckte bilden och satan vilket liv det blev. Han var rosenrasande och jag tror den konflikten höll i sig i en otröstlig halvtimme men jag var tvungen. Hajen är utrotningshotad.
Ja ja...
När jag ser ner på bilden han håller upp blir jag lite paff. Och jag blir osäker på om det är jag som säger det för att det inte är något snack om saken eller om det är han som svarar på min fråga.
En anka. Så säger någon av oss.
Ja, det är klart det är en anka, tänker jag. En förbannat bra anka är det och jag kommer på mig själv att undra vad det var han tänkt rita egentligen? Om han tänkt rita en haj och så sa jag; Nämen, en anka, så han ändrade sig. Eller var det han som sa först?
Kanske hade han bara låtit pennan glida runt på pappret och sedan kommit på vad det liknade eller så hade han faktiskt haft i åtanke att rita en anka och satt sig ner och bara gjort det. Så bra. Varför tvivlar jag ens? Han är ju min son. Mitt eget kött och blod. Jag måste väl lita på honom?
Ändå kikar jag, den tvivlande fadern, in i rummet han kommit från för att se om det möjligtvis satt någon där, ett barn eller vuxen - en hjälpreda. Men det gjorde det självklart inte.
Han är konstnären och han har signerat sin anka - även detta med bravur måste jag säga. Bokstäverna både i rätt ordning och åt rätt håll. Nä, jag vet inte vad jag ska säga. Kanske måste jag ta till lite kraftord här.
Så jävla snygg anka, Allan!
Läs även andra bloggares åsikter om barn, ankor, teckningar, konst
Intressant.se
Och jag säger det redan i vändningen, utan att jag hunnit se; Vad fint. Vad är det för något? Inte för att jag är ointresserad utan för att det är det jag blir tvungen att säga vid de allra flesta gånger han kommer springande och säger just; Titta, titta pappa vad jag har ritat. Orden har liksom satt sig i ryggmärgen för att det oftast är ett otydbart virrvarr av streck i allsköns färger. Och då säger man det; undrar vad det är för något. Kanske chansar man, skjuter vilt från höften och säger; Är det en bläckfisk? Och då har man ju alltid fel för det ser väl vem som helst att det är en drake. Eller en sol. Eller en haj. Eller precis vad som helst. Ibland kan han ändra sig när man säger att; Jaha, det var en bil säger du - men jag tycker precis det ser ut som en fågel som flaxar med vingarna och jagar en mask i en tätväxt skog. Då kan han se ner på sin teckning och begrunda vad han just hört och sen nicka. Just det. Så var det. En fågelmask och tältskog. Det var just så han tänkt det från början.
Jag erkänner lite skamset att jag kan bli irriterad på alla dessa kluddtäckningar. Irriterad på att jag ska behöva bära runt på ett jätteark med obegriplig konst hem från dagis - konst som kan beskriva vad som helst beroende på vem han talar med. Och så ska ju bra abstrakt konst vara; att det är upp till betraktaren att avgöra vad man betraktar. Men jag tycker ändå att det är synd för jag är smärtsamt varse om att bakom varje strecksamling gömmer sig en liten tavla. För det börjar ofta så, med en gubbe. Öga öga näsa mun och sen byggs det på och sen släpps det lös och så blir det rörigt och så blir det inget. Bara svart. Gubben, eller blomman, eller hajen och övermålad, överkörd. Det är där det ofta slutar och han lägger ifrån sig pennan utan att sätta på korken. Så, nu är den klar, ropar Allan. Titta titta.
Ibland har jag räddat teckningar. En gång räddade jag en haj som var så jäkla fin att jag inte stod ut med att se den drunkna under svart tusch. Han stod med pennan redo att köra loss när jag ryckte bilden och satan vilket liv det blev. Han var rosenrasande och jag tror den konflikten höll i sig i en otröstlig halvtimme men jag var tvungen. Hajen är utrotningshotad.
Ja ja...
När jag ser ner på bilden han håller upp blir jag lite paff. Och jag blir osäker på om det är jag som säger det för att det inte är något snack om saken eller om det är han som svarar på min fråga.
En anka. Så säger någon av oss.
Ja, det är klart det är en anka, tänker jag. En förbannat bra anka är det och jag kommer på mig själv att undra vad det var han tänkt rita egentligen? Om han tänkt rita en haj och så sa jag; Nämen, en anka, så han ändrade sig. Eller var det han som sa först?
Kanske hade han bara låtit pennan glida runt på pappret och sedan kommit på vad det liknade eller så hade han faktiskt haft i åtanke att rita en anka och satt sig ner och bara gjort det. Så bra. Varför tvivlar jag ens? Han är ju min son. Mitt eget kött och blod. Jag måste väl lita på honom?
Ändå kikar jag, den tvivlande fadern, in i rummet han kommit från för att se om det möjligtvis satt någon där, ett barn eller vuxen - en hjälpreda. Men det gjorde det självklart inte.
Han är konstnären och han har signerat sin anka - även detta med bravur måste jag säga. Bokstäverna både i rätt ordning och åt rätt håll. Nä, jag vet inte vad jag ska säga. Kanske måste jag ta till lite kraftord här.
Så jävla snygg anka, Allan!
Läs även andra bloggares åsikter om barn, ankor, teckningar, konst
Intressant.se
torsdag 22 april 2010
Allandagen
Det där med namnsdagar är en stor grej tycker man när man är tre. Man räknar ner dagarna och frågar varje morgon; Är det min dag idag? Och mycket av denna namnsdagshysteri är Bolibompas förtjänst.
För er läsare som inte har barn och inte sitter uppe om mornarna och ser på barnprogram kan jag förklara att det under flera år varit ett återkommande inslag i programmet som heter; Dagens namnsdag. Och alla barn ser det. Och alla blir upprymda om namnet känns igen. Och när man kommer till dagis för lämning så samlas gratulanterna kring namnsdagsbarnet och det är idel glada miner.
Idag är det Allandagen och han satt bänkad 07.30 för att se sitt fina, fina namn nämnas i teve.
Men det gjorde det tyvärr inte - det stod i bakgrunden men det sas inget om det för nu är det Dagens födelsedag som gäller - rutinerna är ändrade. Och den minen som Allans ansikte försattes i när han förstod att han inte skulle få en fanfar var hjärtskärande. Vi pekade på skylten i bakgrunden - att han ju stod där med bokstäver men underläppen hängde ändå till magen och hundvalpsögonen såg ut i tomma intet.
Det sköna med barn är att att de inte är långsinta. Strax därefter uppfylldes hans sinne av något annat, en god macka eller Millas glädje över en grön pinne, och katastrofen var som bortglömd. Och när vi kom till dagis så fick han gratulationer ändå - för barn tycks ha koll, med eller utan Bolibompa.
Grattis på namnsdagen älskade lilla stora Allan. Du är den bästa skitungen jag vet. Min kärlek till dig är intensiv, innerlig och för evig. Och när jag hämtar dig från dagis idag ska du få den där cykeln som du tjatat om i ett år nu. Men det vet du inte än.
Din Pappa.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, namnsdagar, bolibompa, besvikelse, gratulationer
Intressant.se
För er läsare som inte har barn och inte sitter uppe om mornarna och ser på barnprogram kan jag förklara att det under flera år varit ett återkommande inslag i programmet som heter; Dagens namnsdag. Och alla barn ser det. Och alla blir upprymda om namnet känns igen. Och när man kommer till dagis för lämning så samlas gratulanterna kring namnsdagsbarnet och det är idel glada miner.
Idag är det Allandagen och han satt bänkad 07.30 för att se sitt fina, fina namn nämnas i teve.
Men det gjorde det tyvärr inte - det stod i bakgrunden men det sas inget om det för nu är det Dagens födelsedag som gäller - rutinerna är ändrade. Och den minen som Allans ansikte försattes i när han förstod att han inte skulle få en fanfar var hjärtskärande. Vi pekade på skylten i bakgrunden - att han ju stod där med bokstäver men underläppen hängde ändå till magen och hundvalpsögonen såg ut i tomma intet.
Det sköna med barn är att att de inte är långsinta. Strax därefter uppfylldes hans sinne av något annat, en god macka eller Millas glädje över en grön pinne, och katastrofen var som bortglömd. Och när vi kom till dagis så fick han gratulationer ändå - för barn tycks ha koll, med eller utan Bolibompa.
Grattis på namnsdagen älskade lilla stora Allan. Du är den bästa skitungen jag vet. Min kärlek till dig är intensiv, innerlig och för evig. Och när jag hämtar dig från dagis idag ska du få den där cykeln som du tjatat om i ett år nu. Men det vet du inte än.
Din Pappa.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, namnsdagar, bolibompa, besvikelse, gratulationer
Intressant.se
tisdag 20 april 2010
Äntligen; en mustasch!
Ni som har hängt med ett tag vet ju om min frustration kring min skäggbrist. För jag känner mig som den skäggiga typen men kan aldrig bli den skäggiga typen. Lite sorgligt faktiskt. Den unge mannens omöjliga drömmar om att bli någon annan. Det är ju faktiskt en identitetskris det där; att jag känner mig som någon jag inte är. Och så laddade jag hem den där appen och testade ett fuskskägg och mycket riktigt; det var jag.
Mustasch har jag dock och den är någorlunda tätväxt. Där är mina problem snarare av det praktiska slaget; jag får sällan till det. Men i morse, hör och häpna, så gick det. Jag tycker det i alla fall. Och för första gången på väldigt, väldig länge sänkte jag skäggtrimmern utan att ha låtit den jobba på överläppen mer än nödvändigt. Jag var så nöjd. Som ett barn på julafton var jag och sprang naken ut i köket till min familj och skrek; TITTA TITTA!
Och alla blev så glada och vi föll in i en spontan ringdans och ja... Vi spårade ur lite helt enkelt.
Sen bad jag Allan ta ett kort på mig och jag visade tydligt med händerna hur bilden skulle beskäras.
Allan undrade varför inte han kunde få en sån stilig mustasch som jag och då sa jag att det kunde han visst.
Så gick det till på morgonkvisten hemma hos Pappa Kalle. Hur gick det till hos er?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, mustasch, skägg, mjölkmustash
Intressant.se
Mustasch har jag dock och den är någorlunda tätväxt. Där är mina problem snarare av det praktiska slaget; jag får sällan till det. Men i morse, hör och häpna, så gick det. Jag tycker det i alla fall. Och för första gången på väldigt, väldig länge sänkte jag skäggtrimmern utan att ha låtit den jobba på överläppen mer än nödvändigt. Jag var så nöjd. Som ett barn på julafton var jag och sprang naken ut i köket till min familj och skrek; TITTA TITTA!
Och alla blev så glada och vi föll in i en spontan ringdans och ja... Vi spårade ur lite helt enkelt.
Sen bad jag Allan ta ett kort på mig och jag visade tydligt med händerna hur bilden skulle beskäras.
Allan undrade varför inte han kunde få en sån stilig mustasch som jag och då sa jag att det kunde han visst.
Så gick det till på morgonkvisten hemma hos Pappa Kalle. Hur gick det till hos er?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, mustasch, skägg, mjölkmustash
Intressant.se
måndag 19 april 2010
Och så plötsligt, mitt i natten...
Mamma, mamma, hörs plötsligt som ett tröstlöst jämrande från Allans säng. Jag vaknar och ser mot Lisa som har också ögonen öppna. Vi vågar inte vända oss om, vågar inte se om han sitter upp i sängen eller om han somnar om av sig själv. Vi ligger och väntar och hoppas på det bästa.
Paus.
Nu är det ju så, förstår ni, att Allans närvaro i vår säng är självfallet väldigt mysig. Det är härligt att ligga nära och sniffa och lyssna på hans lätta snarkningar. Det är ju en av de stora orsakerna till att man skaffar barn överhuvudtaget; så man kan sniffa på dom. Dock har det, sedan Milla anslutit sig till familjen, blivit väldigt trångt i sängen när alla ligger där. Och det gör vi nästan varje natt. Och jag blir för jämnan sparkad ner på golvet av den lilla pojken som envisas med att ligga på tvären. Och då jag är mån om att han inte ska vakna - för då kanske han vill gå upp och leka alldeles för tidigt vilket ju vore rent fruktansvärt - så lägger jag mig hunsad i hans lilla, lilla säng med benen utanför och sover dåligt tills dagen gryr. Milla, hon blir attackerad av drömmande armar och kanske ett och annat ben - beroende på vilken tvär han väljer att lägga sig på. Och Lisa kan inte somna av den orsaken - Millas möjliga misshandel. Återigen; det är verkligen, verkligen jättejätte mysigt när han kommer men... Ja, ni förstår nog...
Play.
Då så. Vi ligger där, jag och Lisa, och vi ser på varandra och lyssnar till hans jämmer och vågar inte se upp - vi låtsas typ vara döda - när det plötsligt kommer en "Karlsson på taket"-nyckelring flygande ifrån Allans säng och träffar mitt ben. Av en ren reflex vänder jag mig om och möter Allans blick. Den är rätt ilsk. Blicken. Och han lutar sig fram och muttrar något om en dum pappa som jag tyvärr inte hör riktigt - men uppfattar som lite hotfullt - och sen greppar han tag i vattennappflaskan. Han gör det i en svepande rörelse. Som om han underströk ett stark argument eller satte punkt för en diskussion. Eller ännu bättre beskrivet; som om han var vresigt berusad och sliter åt sig en flaska whiskey i en enda rörelse för att påvisa att drickan ska in i hans kropp och jag kan inte göra ett skit åt saken. Sen börjar han halsa. Han halvligger i sängen, lutad mot ena armen och huvudet lätt bakåtlutat. Hans långa toviga hår hänger rockigt ner mot axlarna. Han ser brunbränd ut i nattlampaskenet och hans pyjamas är lite uppknäppt i halsen. Man skulle kunna påstå att Allan - i denna stund - är både snygg och cool. Läcker liksom. En hunk.
Han dricker länge och ser hela tiden demonstrativt på mig. Blicken alltjämt vresig och lite hotfull.
När han är klar lutar han sig fram och drämmer ner nappflaskan (med gula ankor på) i nattygsbordet som står mellan oss och så rapar han - en ljudlig en. Sen vänder han mig ryggen och kryper ner igen och avslutar hela skådespelet med att fjärta.
Sen blir det tyst. Jag har blicken kvar vid Allan en stund och det är nästan lite kusligt. Lisa hörs plötsligt spricka ut i ett återhållsamt fnitter från sin flank och jag smittas omedelbart. Det brister liksom, i en skräckblandad förtjusning. Förtjust i hur en drömmande liten pojke kan bjuda på stor dramatik mitt i natten. Skräckslagen att det jag just bevittnat var ett varsel om hur Allan kommer vara som tonåring om tio år.
Men det har jag väldigt svårt att tro. Inte min grabb inte.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, drömmar, tonåringar
Intressant.se
Paus.
Nu är det ju så, förstår ni, att Allans närvaro i vår säng är självfallet väldigt mysig. Det är härligt att ligga nära och sniffa och lyssna på hans lätta snarkningar. Det är ju en av de stora orsakerna till att man skaffar barn överhuvudtaget; så man kan sniffa på dom. Dock har det, sedan Milla anslutit sig till familjen, blivit väldigt trångt i sängen när alla ligger där. Och det gör vi nästan varje natt. Och jag blir för jämnan sparkad ner på golvet av den lilla pojken som envisas med att ligga på tvären. Och då jag är mån om att han inte ska vakna - för då kanske han vill gå upp och leka alldeles för tidigt vilket ju vore rent fruktansvärt - så lägger jag mig hunsad i hans lilla, lilla säng med benen utanför och sover dåligt tills dagen gryr. Milla, hon blir attackerad av drömmande armar och kanske ett och annat ben - beroende på vilken tvär han väljer att lägga sig på. Och Lisa kan inte somna av den orsaken - Millas möjliga misshandel. Återigen; det är verkligen, verkligen jättejätte mysigt när han kommer men... Ja, ni förstår nog...
Play.
Då så. Vi ligger där, jag och Lisa, och vi ser på varandra och lyssnar till hans jämmer och vågar inte se upp - vi låtsas typ vara döda - när det plötsligt kommer en "Karlsson på taket"-nyckelring flygande ifrån Allans säng och träffar mitt ben. Av en ren reflex vänder jag mig om och möter Allans blick. Den är rätt ilsk. Blicken. Och han lutar sig fram och muttrar något om en dum pappa som jag tyvärr inte hör riktigt - men uppfattar som lite hotfullt - och sen greppar han tag i vattennappflaskan. Han gör det i en svepande rörelse. Som om han underströk ett stark argument eller satte punkt för en diskussion. Eller ännu bättre beskrivet; som om han var vresigt berusad och sliter åt sig en flaska whiskey i en enda rörelse för att påvisa att drickan ska in i hans kropp och jag kan inte göra ett skit åt saken. Sen börjar han halsa. Han halvligger i sängen, lutad mot ena armen och huvudet lätt bakåtlutat. Hans långa toviga hår hänger rockigt ner mot axlarna. Han ser brunbränd ut i nattlampaskenet och hans pyjamas är lite uppknäppt i halsen. Man skulle kunna påstå att Allan - i denna stund - är både snygg och cool. Läcker liksom. En hunk.
Han dricker länge och ser hela tiden demonstrativt på mig. Blicken alltjämt vresig och lite hotfull.
När han är klar lutar han sig fram och drämmer ner nappflaskan (med gula ankor på) i nattygsbordet som står mellan oss och så rapar han - en ljudlig en. Sen vänder han mig ryggen och kryper ner igen och avslutar hela skådespelet med att fjärta.
Sen blir det tyst. Jag har blicken kvar vid Allan en stund och det är nästan lite kusligt. Lisa hörs plötsligt spricka ut i ett återhållsamt fnitter från sin flank och jag smittas omedelbart. Det brister liksom, i en skräckblandad förtjusning. Förtjust i hur en drömmande liten pojke kan bjuda på stor dramatik mitt i natten. Skräckslagen att det jag just bevittnat var ett varsel om hur Allan kommer vara som tonåring om tio år.
Men det har jag väldigt svårt att tro. Inte min grabb inte.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, drömmar, tonåringar
Intressant.se
torsdag 15 april 2010
Palsternacka
Jag tänkte mig enbart en film. För att chockera i en blogg som vanligtvis rymmer så många ord. Men så var jag ju tvungen att länka. Och när jag ändå är här och hamrar på tangentbordet så kan jag ju passa på att förklara följande; Jag är inte en sådan fullkomlig idiot i köket som jag verkar.
Läs även andra bloggares åsikter om mymlan, veckans tema, mat, barn, matlagningsprogram, palsternackor, barnmat
Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om mymlan, veckans tema, mat, barn, matlagningsprogram, palsternackor, barnmat
Intressant.se
onsdag 14 april 2010
Mariatorget 09.56
Det är vårigt - men ändå lite morgonkallt i luften. Jag går över Mariatorget mot Hornsgatan och en bit framför mig, vid fontänen, möts jag av en mormor och hennes barnbarn. Flickan är kanske nio eller tio år gammal och klädd i knallrosa strumpbyxor och en kort kjol. På fötterna har hon Conversedojor och på överkroppen en midjekort jacka av svart skinn. Hennes hår är strängt spänt i en hästsvans och hennes ögon döljs bakom stora trendriktiga solglasögon. Hon pratar i en rosa mobiltelefon. Man skulle kunna tro att hon är en barnstjärna av något slag. På väg från en audition till en reklamfilm för frukostflingor eller en biroll i en musikal med Markoolio - nu skjuter jag från höften. Jag har ju egentligen ingen aning.
Mormorn är - ja, men hon är en mormor helt enkelt. Av den äldre skolan. Jag behöver inte sväva ut här ni vet hur dom ser ut. Hon går bredvid sitt barnbarn och verkar lite besvärad av hennes eviga pladdrande i telefonen. Kanske anser hon att när man promenerar med någon över ett torg så samtalar man med varandra - och inte med någon ickenärvarande kompis. Och jag tycker att mormorn har all rätt att tänka så. Verkligen. Hur som helst; jag ska inte bli långrandig här.
När jag möter mormorns blick ser hon det nog i mig - att jag också tycker att det tristaste som finns är att gå bredvid någon som pratar i telefon - speciellt om det inte är ett viktigt samtal. Och kanske är det ett viktigt samtal flickan för. Det vet jag inte för jag lyssnar på musik i lurar och just när detta möte närmar sig så sjunger Ray Charles på What'd I say - båda delarna. Och det svänger något så djävulskt att jag bara inte har någon lust att ersätta musiken med ett privat babbel. Så jag vet inte. Men jag kan anta, baserat på flickans gester och mimik, att det är mycket killar och ammä och liksom och typ i konversiotionen. I och för sig är det mycket typ och liksom i mina blogginlägg också men jag tror ni fattar vad jag är ute efter här. Nu skulle jag ju inte bli långrandig.
Jag får känslan av att mormorn, inför mig, vill sätta ner foten och på något vis visa mig att hon är den som för kommandot. Så efter en kort stunds tydligt beslutsfattande vänder hon sig mot sitt barnbarn och ska precis till att säga något. Typ; Du kan väl ringa senare när inte jag är med. Vi ses ju så sällan. Eller; Du träffar ju Mikaela om fem minuter i skolan - kan ni inte prata vidare då? Men innan hon hinner säga det där så sträcker flickan upp sin hand - som jag nu ser har rosa naglar - mot sin mormor och visar sin handflata. Flickan ser inte dit. Hon bara fortsätter prata obesvärat och sträcker upp handen i en hejdande gest mot mormorn som ryggar tillbaka. Hunsad. Spelat förfärad. Som om det aldrig hänt förut.
Jag är nära nu. Snart är dom förbi. Mormorn vet inte vad hon ska göra men hon känner att hon måste göra något. Inför mig eller sig själv eller vad vet jag. Hon kanske tycker att hon är värd en viss respekt därför att hon är äldre - vilket jag personligen tycker är trams. Respekt ska man ha mot alla - oavsett ålder. Och jag ska inte bli långrandig här.
Mormorn tar sats och lutar sig ner igen. Denna gång tar hon tag i flickans arm för att få kontakt och flickan stannar tvärt. Hon vänder vresigt mot sin mormor och säger irriterat; Men sluta då, mormor! Ser du inte att jag pratar i telefon?!!
Orden tränger sig på när jag passerar. Tar sig in i musiken som öser ut i mina öron. Integrerar Rays sång; That's what'd I say now! Detta trots att han sjunger ljudligt och rymligt och det är full orkester med körer och allt.
Dom är bakom och jag förbi. Jag svänger ut på Hornsgatan utan att vända mig om. Jag tänker att det här blir dagens blogginlägg. Jag vet inte varför det blir det - vad det vill säga - men det blir det och jag lovar att hålla det kort och inte bli långrandig.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, tioåringar, mormödrar, mariatorget, Ray Charles
Intressant.se
Mormorn är - ja, men hon är en mormor helt enkelt. Av den äldre skolan. Jag behöver inte sväva ut här ni vet hur dom ser ut. Hon går bredvid sitt barnbarn och verkar lite besvärad av hennes eviga pladdrande i telefonen. Kanske anser hon att när man promenerar med någon över ett torg så samtalar man med varandra - och inte med någon ickenärvarande kompis. Och jag tycker att mormorn har all rätt att tänka så. Verkligen. Hur som helst; jag ska inte bli långrandig här.
När jag möter mormorns blick ser hon det nog i mig - att jag också tycker att det tristaste som finns är att gå bredvid någon som pratar i telefon - speciellt om det inte är ett viktigt samtal. Och kanske är det ett viktigt samtal flickan för. Det vet jag inte för jag lyssnar på musik i lurar och just när detta möte närmar sig så sjunger Ray Charles på What'd I say - båda delarna. Och det svänger något så djävulskt att jag bara inte har någon lust att ersätta musiken med ett privat babbel. Så jag vet inte. Men jag kan anta, baserat på flickans gester och mimik, att det är mycket killar och ammä och liksom och typ i konversiotionen. I och för sig är det mycket typ och liksom i mina blogginlägg också men jag tror ni fattar vad jag är ute efter här. Nu skulle jag ju inte bli långrandig.
Jag får känslan av att mormorn, inför mig, vill sätta ner foten och på något vis visa mig att hon är den som för kommandot. Så efter en kort stunds tydligt beslutsfattande vänder hon sig mot sitt barnbarn och ska precis till att säga något. Typ; Du kan väl ringa senare när inte jag är med. Vi ses ju så sällan. Eller; Du träffar ju Mikaela om fem minuter i skolan - kan ni inte prata vidare då? Men innan hon hinner säga det där så sträcker flickan upp sin hand - som jag nu ser har rosa naglar - mot sin mormor och visar sin handflata. Flickan ser inte dit. Hon bara fortsätter prata obesvärat och sträcker upp handen i en hejdande gest mot mormorn som ryggar tillbaka. Hunsad. Spelat förfärad. Som om det aldrig hänt förut.
Jag är nära nu. Snart är dom förbi. Mormorn vet inte vad hon ska göra men hon känner att hon måste göra något. Inför mig eller sig själv eller vad vet jag. Hon kanske tycker att hon är värd en viss respekt därför att hon är äldre - vilket jag personligen tycker är trams. Respekt ska man ha mot alla - oavsett ålder. Och jag ska inte bli långrandig här.
Mormorn tar sats och lutar sig ner igen. Denna gång tar hon tag i flickans arm för att få kontakt och flickan stannar tvärt. Hon vänder vresigt mot sin mormor och säger irriterat; Men sluta då, mormor! Ser du inte att jag pratar i telefon?!!
Orden tränger sig på när jag passerar. Tar sig in i musiken som öser ut i mina öron. Integrerar Rays sång; That's what'd I say now! Detta trots att han sjunger ljudligt och rymligt och det är full orkester med körer och allt.
Dom är bakom och jag förbi. Jag svänger ut på Hornsgatan utan att vända mig om. Jag tänker att det här blir dagens blogginlägg. Jag vet inte varför det blir det - vad det vill säga - men det blir det och jag lovar att hålla det kort och inte bli långrandig.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, tioåringar, mormödrar, mariatorget, Ray Charles
Intressant.se
måndag 12 april 2010
Allans topp 10 - sömn
"Han är så söt när han sover - själv har jag inte fått mig en blund". Den gamla Bo Kaspersraden går väl att applicera på alla småbarnsfamiljer. Och nu tänkte jag så här - eller egentligen var det inte jag som tänkte för jag twittrade ut en undran som löd; Idag har jag dåligt med tid och måste skriva ett kort inlägg. Hur gör man? Och då kvittrade Smulgubbe klokt att vad man gör är att man lägger ut en bild.
Och det lät ju bra, tänkte jag och började kolla igenom min bildbank på 10 000 bilder. Efter en stunds skrollande upp och ner bland alla olika versioner av Allan kom jag fram till detta. Och så här, tio timmar senare inser jag att detta kanske är det det längsta inlägg jag någonsin skrivit - i alla fall mätt i decimeter.
ALLAN TOPP 10 - SÖMN
10. Pappan
Ja, här är det ju faktiskt jag som sover, därav den dåliga placeringen. Men jag kände att det ändå säger något om Allan och jag tycker ju att hans kram är så fin och jag kan erkänna att det kanske är lite av en skytbild bara och att den borde inte varit med. Förlåt.
9. På väg.
Nu är det faktiskt så att på den här bilden sover inte Allan - men han är jävligt nära. Han kämpar med alla sina små krafter för att hålla sig vaken - men det är svårt. Han glider sakta framåt och ögonlocken är tunga som bly och när väcks av den blöta vadderade pinnen sträcker han på sig och ser förvånad ut. Sekunden senare är han på väg igen. Ut i regnet, in i sömnen, mot pinnen.
8. Fyllegrodan
Egentligen är det väl inte skitkul med den här bilden Men han ser bara så däckad ut där han ligger på en madrass på golvet. Och så hans luggslitna katt och rock t-shirt. Hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat tro att Jack Daniels var inblandad. Men det är han inte. Det var bara välling i flaskan.
7. Djupsömn
Det är något med uttrycket. Något som säger mig att om jag skulle bli tvungen att väcka honom i denna stund. Typ skrika; Allan, vi har försovit oss. Flyget går om en halvtimme! Ja, men då skulle det vara helt lönlöst. Han skulle inte röra en fena. Hur jag än gastade och vrålade och slog ihop kastrull-lock i cymbalkrashar så skulle han bara ligga där och gapa oberört. Och vi skulle missa flyget.
6. Polarna.
Det är ju så här det slutar ibland. Trångt men hjärtligt. Efter det att man läst en fem sex böcker och sjungit och pratat så blir man trött och för att få honom att inse att nu är det dags så blundar man och låtsas sover - för att föregå som ett gott exempel. Och eftersom att man också är det goda exemplet personifierat så somnar man kvickt och blir liggande tills någon kommer in och avfyrar kamerablixtar mot en.
5. Den ljuva sömnen 1.
Det vilar ett lugn i rummet. Över pojken och runt i kring honom. När man kommer hem sent och finner sitt barn så ljuvligt - det är då man suckar lyckligt och sätter sig tungt bredvid. Och så bara tittar man. Och man skiter i skräpteven eller utelivet eller underlivet eller sexlivet för det som finns rakt framför ens ögon slår allt. Och de små snarkningarna. Ack, de små snarkningarna!
4. Den ljuva sömnen 2
Det här är ju samma sömn som tidigare. Bara att han är mycket yngre och ligger i spjälsäng. Och av ljuset att döma är detta en eftermiddagslur och ingen nattsömn. Men känslan är densamma. Magisk.
3. Smakis-sömnen.
Efter en lång dag i sommarhetta och aktiviteter utöver det vanliga så är det lätt hänt. Och jag tycker inte det är så konstigt för hade någon kört hem mig från jobbet om kvällarna, i en mjuk vagn över kullersten och trottoarkanter så hade jag också slocknat. Även mitt i en klunk smakis. Jo, jag tror det.
2. Sömngångaren.
När man kommer in i rummet och får syn på detta spektakel så springer man ju fort ut igen så att ens ohejdbara skratt inte ska väcka honom. Sen springer man och hämtar kameran. Jag vet ju inte exakt vad som har hänt här. Hur han har tänkt, eller om han har tänkt. Men jag kan tro att han vaknat till, hört oss ute i köket och bestämt sig för att gå upp. Men på vägen ur sängen somnat om hamnat i detta mellanläge. Liksom gett upp halvvägs ur och bara; Äh, skitsamma. Dom kan ha sitt i köket för sig själva. Jag... snark snark.
Fantastiskt!
1. Middagsluren.
Det känns inte som om denna självklara vinnare ens behöver motiveras. Så jag skiter i det och vinkar adjö för idag.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, sömn, sovande barn, skoj
Intressant.se
Och det lät ju bra, tänkte jag och började kolla igenom min bildbank på 10 000 bilder. Efter en stunds skrollande upp och ner bland alla olika versioner av Allan kom jag fram till detta. Och så här, tio timmar senare inser jag att detta kanske är det det längsta inlägg jag någonsin skrivit - i alla fall mätt i decimeter.
ALLAN TOPP 10 - SÖMN
10. Pappan
Ja, här är det ju faktiskt jag som sover, därav den dåliga placeringen. Men jag kände att det ändå säger något om Allan och jag tycker ju att hans kram är så fin och jag kan erkänna att det kanske är lite av en skytbild bara och att den borde inte varit med. Förlåt.
9. På väg.
Nu är det faktiskt så att på den här bilden sover inte Allan - men han är jävligt nära. Han kämpar med alla sina små krafter för att hålla sig vaken - men det är svårt. Han glider sakta framåt och ögonlocken är tunga som bly och när väcks av den blöta vadderade pinnen sträcker han på sig och ser förvånad ut. Sekunden senare är han på väg igen. Ut i regnet, in i sömnen, mot pinnen.
8. Fyllegrodan
Egentligen är det väl inte skitkul med den här bilden Men han ser bara så däckad ut där han ligger på en madrass på golvet. Och så hans luggslitna katt och rock t-shirt. Hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat tro att Jack Daniels var inblandad. Men det är han inte. Det var bara välling i flaskan.
7. Djupsömn
Det är något med uttrycket. Något som säger mig att om jag skulle bli tvungen att väcka honom i denna stund. Typ skrika; Allan, vi har försovit oss. Flyget går om en halvtimme! Ja, men då skulle det vara helt lönlöst. Han skulle inte röra en fena. Hur jag än gastade och vrålade och slog ihop kastrull-lock i cymbalkrashar så skulle han bara ligga där och gapa oberört. Och vi skulle missa flyget.
6. Polarna.
Det är ju så här det slutar ibland. Trångt men hjärtligt. Efter det att man läst en fem sex böcker och sjungit och pratat så blir man trött och för att få honom att inse att nu är det dags så blundar man och låtsas sover - för att föregå som ett gott exempel. Och eftersom att man också är det goda exemplet personifierat så somnar man kvickt och blir liggande tills någon kommer in och avfyrar kamerablixtar mot en.
5. Den ljuva sömnen 1.
Det vilar ett lugn i rummet. Över pojken och runt i kring honom. När man kommer hem sent och finner sitt barn så ljuvligt - det är då man suckar lyckligt och sätter sig tungt bredvid. Och så bara tittar man. Och man skiter i skräpteven eller utelivet eller underlivet eller sexlivet för det som finns rakt framför ens ögon slår allt. Och de små snarkningarna. Ack, de små snarkningarna!
4. Den ljuva sömnen 2
Det här är ju samma sömn som tidigare. Bara att han är mycket yngre och ligger i spjälsäng. Och av ljuset att döma är detta en eftermiddagslur och ingen nattsömn. Men känslan är densamma. Magisk.
3. Smakis-sömnen.
Efter en lång dag i sommarhetta och aktiviteter utöver det vanliga så är det lätt hänt. Och jag tycker inte det är så konstigt för hade någon kört hem mig från jobbet om kvällarna, i en mjuk vagn över kullersten och trottoarkanter så hade jag också slocknat. Även mitt i en klunk smakis. Jo, jag tror det.
2. Sömngångaren.
När man kommer in i rummet och får syn på detta spektakel så springer man ju fort ut igen så att ens ohejdbara skratt inte ska väcka honom. Sen springer man och hämtar kameran. Jag vet ju inte exakt vad som har hänt här. Hur han har tänkt, eller om han har tänkt. Men jag kan tro att han vaknat till, hört oss ute i köket och bestämt sig för att gå upp. Men på vägen ur sängen somnat om hamnat i detta mellanläge. Liksom gett upp halvvägs ur och bara; Äh, skitsamma. Dom kan ha sitt i köket för sig själva. Jag... snark snark.
Fantastiskt!
1. Middagsluren.
Det känns inte som om denna självklara vinnare ens behöver motiveras. Så jag skiter i det och vinkar adjö för idag.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, sömn, sovande barn, skoj
Intressant.se
lördag 10 april 2010
I jakten på den perfekta föräldern
Man är inte perfekt.
Ha ha. Där fick jag lust att sluta skriva. Man är inte perfekt. Punkt. Läs även andra bloggares... Det hade varit enkelt. Men jag är väl inte känd för att skriva korta inlägg så det är bäst jag fortsätter och utvecklar mitt resonemang.
Och här, när jag nu ändå pausat texten, kan jag väl passa på att försvara mig inför det som kommer komma att stå här under. Denna typ av inlägg uppstår ur frustration, ur en kväll eller dag av något extraordinärt jobbigt. Så jobbigt att det behöver behandlas och skrivas ur min kropp. Om det alltså kommer verka som att vi behöver en supernanny så är det en felaktig bild. För det händer att vi har väldigt väldigt trevligt också. Så är det oftast. Bara inte igår.
Man är inte perfekt. Det kan man alltid skylla på och det är ett enkelt sätt att komma undan med allt. Men nu känner jag för att krångla till det. Istället för att ursäkta mig så ska jag förändra - och om möjligt - förenkla vardagen. För man kan uträtta mycket med små ändringar i rutinerna. Jag har gjort det förr - i mitt ja-sägar-expriment som uppstod av en kommentar till detta inlägg. Kortfattat gick det ut på att i mesta möjliga mån ändra alla nej till ja. Resultatet var slående. Denna lilla ansträngning från oss gjorde vardagen - och speciellt helgerna - till ett sant nöje. Idag tänker jag inte ens på det - jag bara gör. Idag känner jag inte längre att helgens ankomst är den minsta besvärlig - jag ser istället fram emot den. Halleluja och Amen!
Nu har vi kommit till nästa steg i min strävan att bli den perfekta föräldern. Det gäller måltider i allmänhet och middagar i synnerhet. Jag tror den här fällan är så lätt att trampa i - när tjatet tar över. När uppmaningarna haglar och ilskan börjar bubbla upp; SITT NER OCH ÄT UPP MATEN, FÖR TUSAN!
Om man tänker efter, och det är nog bra att göra det ibland, så kan man inse att det är ett näst intill absurt beteende man sysslar med varje kväll runt sex. I mitt fall begås tusen misstag. Men någonstans är det ändå förstårligt, eller? Man har stått vid spisen och lagat mat länge - ibland har man satsat lite extra och lyxat till det. Man har samlat familjen runt ett matbord och hoppas på en trevlig stund. Man börjar prata om ditten och datten och kastar hoppfulla blickar mot barnets tallrik som det bara petas i. Efter en stund kommer undanmanövrarna. Allan, i vårt fall, glider ner från kökssoffan och försvinner in under bordet. Han avlägsnar sig på ett sätt som tyder på att han tror att han är osynlig och rör sig mot teven. Vi börjar uppmana. Vanligt förekommande utrop är;
Men Allan, du har inte ätit något alls ju.
Det är faktiskt jättegott!
Mmmm, vad gott det är!
Har du ens smakat?
Jag vill att du smakar på maten.
Sitt ner på rumpan och ät upp!
Om du äter två tuggor till så kan du gå från bordet sen.
Man måste faktiskt smaka tycker jag.
Om du äter upp så blir du lika stor och stark som jag!
Sen börjar man ilskna till och tappa greppet:
Nu har jag stått och lagat mat och då vill jag att du åtminstone smakar.
Om du inte sitter ner och äter så blir det ingen Bolibompa sen.
Man äter upp det man tagit åt sig.
Och sen, när inte det biter så börjar mutorna:
Allan du vet väl att om du äter upp så kan man få en efterrätt...
Varför är det så viktigt att han äter upp sin mat? Varför tar vi det som en personlig förolämpning om han ratar käket? Varför hotar vi och anklagar och kräver tacksamhet. Herrejävlar – hade någon suttit mitt emot och uppmanat mig det där sättet hade jag också glidit ner under soffan och försvunnit. Troligen tänkt att dom här människorna är ju fan inte kloka. Men det händer inte mig för jag kan säga att jag är mätt eller inte sugen eller till och med att maten i fråga inte var något vidare god och att jag ämnar lämna den. Och detta utan att någon ifrågasätter mig. Ändå håller jag på. Det värsta är när man är på middag hos nån och ALLA runt bordet sitter och uppmanar, berättar hur gott det är och hur bra det är att äta. Efter en stund brukar jag inse vad vi gör och höra vad det är vi faktiskt säger och då förstå att man kan matvägra för mindre.
Kanske är det föräldragenen i mig som ropar. Att mitt mission på jorden är att mata mitt barn med föda. Precis som fåglar som ängar hela liv åt att flyga med maskar till fågelbon eller tömma sin magsäck i en skrikande liten näbb. För fåglar, och typ alla andra djur, fungerar det så – men å andra sidan äter deras barn vad som nu serveras. Även då det som serveras är en spya - inte ens då faller fågelungarna inte ihop i hopplös hög på fågelholksgolvet och skriker på köttbullar.
Så kanske är inte våra reaktioner så konstiga. Kanske är min kamp naturlig. I fattigare länder letas det föda för barnet överlevnad – här kämpar vi för att få i barnet något av det överflöd vi har tillgång till. Men målet är detsamma; att få i barnet mat.
Ingen är perfekt men jag tänker att det kan bli bättre. Jag tänker att om jag slutar med att uppmana till vansinne, att lova med saker jag inte kommer kunna hålla, att påstå saker som är rena lögner eller att muta med saker jag inte vill ge honom egentligen - så kommer jag tycka att middagen är mycket trevligare. För det är ju ännu en gång inte Allan som gör några egentliga fel. Det är jag. Ät upp det du har tagit åt dig? Men det var ju jag som hällde upp. Jättemycket hällde jag upp. Ät upp innan du lämnar bordet. Ät upp annars får du inte se Bolibompa. Men det är ju en övermäktig portion som han aldrig kommer kunna äta upp – det vet jag ju. Alltså kommer jag förlora. Jag kommer tillslut släppa honom trots att jag påstått att jag inte skulle det - för jag är ju inte som pappan i Fanny och Alexander. Och Bolibompa håller ju redan på - och är dessutom snart slut. Inte konstigt att han vill in till teven. Egentligen inte konstigt alls. Dessutom åt han en bulle som jag gav honom eftersom jag ville ha lite lugn och ro till fikat för en timme sen. Och dom sa att han åt två portioner lunch på dagis. Och mellis. Och Frukt. Kanske - ja, kanske är han inte hungrig bara. Det kan ju faktiskt vara så.
Så nu tänker jag så här; Om vi serverar en mindre portion - näst intill obefintlig - så äter han säkert upp den. Och i den bästa av världar ber han om mer. Och äter upp ännu en pytteportion a automatik. Och vi känner en seger i bröstet att han ätit upp allt, och vi slipper slänga mat vilket alltid är lika hårt. Och vi slipper berätta att folk svälter i världen för det hjälper oss ju ingenstans. Jag tror inte att Allan kan ta in sådan information och inte heller förstå jämförelsen - varför vi säger det till honom. Det är väl inte hans fel att barn svälter. Nej, självklart inte.
Kanske blir middagen då den behagliga lugna stund vi längtar efter. För det är inget jobbigt med den- ingen prestation inblandad i den; vem som helst kan väl käka upp en liten portion. Och framför allt kommer jag brottas med att hålla alla dessa uppmaningsramsor inom mig - för dom gör mig illamående. Och om en liten; Ska du inte smaka på din pytteportion, råkar slippa ur mig - jag då får det vara hänt. Man är inte perfekt. Det kan väl ingen vara?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, middag, mat, tjat
Intressant.se
Ha ha. Där fick jag lust att sluta skriva. Man är inte perfekt. Punkt. Läs även andra bloggares... Det hade varit enkelt. Men jag är väl inte känd för att skriva korta inlägg så det är bäst jag fortsätter och utvecklar mitt resonemang.
Och här, när jag nu ändå pausat texten, kan jag väl passa på att försvara mig inför det som kommer komma att stå här under. Denna typ av inlägg uppstår ur frustration, ur en kväll eller dag av något extraordinärt jobbigt. Så jobbigt att det behöver behandlas och skrivas ur min kropp. Om det alltså kommer verka som att vi behöver en supernanny så är det en felaktig bild. För det händer att vi har väldigt väldigt trevligt också. Så är det oftast. Bara inte igår.
Man är inte perfekt. Det kan man alltid skylla på och det är ett enkelt sätt att komma undan med allt. Men nu känner jag för att krångla till det. Istället för att ursäkta mig så ska jag förändra - och om möjligt - förenkla vardagen. För man kan uträtta mycket med små ändringar i rutinerna. Jag har gjort det förr - i mitt ja-sägar-expriment som uppstod av en kommentar till detta inlägg. Kortfattat gick det ut på att i mesta möjliga mån ändra alla nej till ja. Resultatet var slående. Denna lilla ansträngning från oss gjorde vardagen - och speciellt helgerna - till ett sant nöje. Idag tänker jag inte ens på det - jag bara gör. Idag känner jag inte längre att helgens ankomst är den minsta besvärlig - jag ser istället fram emot den. Halleluja och Amen!
Nu har vi kommit till nästa steg i min strävan att bli den perfekta föräldern. Det gäller måltider i allmänhet och middagar i synnerhet. Jag tror den här fällan är så lätt att trampa i - när tjatet tar över. När uppmaningarna haglar och ilskan börjar bubbla upp; SITT NER OCH ÄT UPP MATEN, FÖR TUSAN!
Om man tänker efter, och det är nog bra att göra det ibland, så kan man inse att det är ett näst intill absurt beteende man sysslar med varje kväll runt sex. I mitt fall begås tusen misstag. Men någonstans är det ändå förstårligt, eller? Man har stått vid spisen och lagat mat länge - ibland har man satsat lite extra och lyxat till det. Man har samlat familjen runt ett matbord och hoppas på en trevlig stund. Man börjar prata om ditten och datten och kastar hoppfulla blickar mot barnets tallrik som det bara petas i. Efter en stund kommer undanmanövrarna. Allan, i vårt fall, glider ner från kökssoffan och försvinner in under bordet. Han avlägsnar sig på ett sätt som tyder på att han tror att han är osynlig och rör sig mot teven. Vi börjar uppmana. Vanligt förekommande utrop är;
Men Allan, du har inte ätit något alls ju.
Det är faktiskt jättegott!
Mmmm, vad gott det är!
Har du ens smakat?
Jag vill att du smakar på maten.
Sitt ner på rumpan och ät upp!
Om du äter två tuggor till så kan du gå från bordet sen.
Man måste faktiskt smaka tycker jag.
Om du äter upp så blir du lika stor och stark som jag!
Sen börjar man ilskna till och tappa greppet:
Nu har jag stått och lagat mat och då vill jag att du åtminstone smakar.
Om du inte sitter ner och äter så blir det ingen Bolibompa sen.
Man äter upp det man tagit åt sig.
Och sen, när inte det biter så börjar mutorna:
Allan du vet väl att om du äter upp så kan man få en efterrätt...
Varför är det så viktigt att han äter upp sin mat? Varför tar vi det som en personlig förolämpning om han ratar käket? Varför hotar vi och anklagar och kräver tacksamhet. Herrejävlar – hade någon suttit mitt emot och uppmanat mig det där sättet hade jag också glidit ner under soffan och försvunnit. Troligen tänkt att dom här människorna är ju fan inte kloka. Men det händer inte mig för jag kan säga att jag är mätt eller inte sugen eller till och med att maten i fråga inte var något vidare god och att jag ämnar lämna den. Och detta utan att någon ifrågasätter mig. Ändå håller jag på. Det värsta är när man är på middag hos nån och ALLA runt bordet sitter och uppmanar, berättar hur gott det är och hur bra det är att äta. Efter en stund brukar jag inse vad vi gör och höra vad det är vi faktiskt säger och då förstå att man kan matvägra för mindre.
Kanske är det föräldragenen i mig som ropar. Att mitt mission på jorden är att mata mitt barn med föda. Precis som fåglar som ängar hela liv åt att flyga med maskar till fågelbon eller tömma sin magsäck i en skrikande liten näbb. För fåglar, och typ alla andra djur, fungerar det så – men å andra sidan äter deras barn vad som nu serveras. Även då det som serveras är en spya - inte ens då faller fågelungarna inte ihop i hopplös hög på fågelholksgolvet och skriker på köttbullar.
Så kanske är inte våra reaktioner så konstiga. Kanske är min kamp naturlig. I fattigare länder letas det föda för barnet överlevnad – här kämpar vi för att få i barnet något av det överflöd vi har tillgång till. Men målet är detsamma; att få i barnet mat.
Ingen är perfekt men jag tänker att det kan bli bättre. Jag tänker att om jag slutar med att uppmana till vansinne, att lova med saker jag inte kommer kunna hålla, att påstå saker som är rena lögner eller att muta med saker jag inte vill ge honom egentligen - så kommer jag tycka att middagen är mycket trevligare. För det är ju ännu en gång inte Allan som gör några egentliga fel. Det är jag. Ät upp det du har tagit åt dig? Men det var ju jag som hällde upp. Jättemycket hällde jag upp. Ät upp innan du lämnar bordet. Ät upp annars får du inte se Bolibompa. Men det är ju en övermäktig portion som han aldrig kommer kunna äta upp – det vet jag ju. Alltså kommer jag förlora. Jag kommer tillslut släppa honom trots att jag påstått att jag inte skulle det - för jag är ju inte som pappan i Fanny och Alexander. Och Bolibompa håller ju redan på - och är dessutom snart slut. Inte konstigt att han vill in till teven. Egentligen inte konstigt alls. Dessutom åt han en bulle som jag gav honom eftersom jag ville ha lite lugn och ro till fikat för en timme sen. Och dom sa att han åt två portioner lunch på dagis. Och mellis. Och Frukt. Kanske - ja, kanske är han inte hungrig bara. Det kan ju faktiskt vara så.
Så nu tänker jag så här; Om vi serverar en mindre portion - näst intill obefintlig - så äter han säkert upp den. Och i den bästa av världar ber han om mer. Och äter upp ännu en pytteportion a automatik. Och vi känner en seger i bröstet att han ätit upp allt, och vi slipper slänga mat vilket alltid är lika hårt. Och vi slipper berätta att folk svälter i världen för det hjälper oss ju ingenstans. Jag tror inte att Allan kan ta in sådan information och inte heller förstå jämförelsen - varför vi säger det till honom. Det är väl inte hans fel att barn svälter. Nej, självklart inte.
Kanske blir middagen då den behagliga lugna stund vi längtar efter. För det är inget jobbigt med den- ingen prestation inblandad i den; vem som helst kan väl käka upp en liten portion. Och framför allt kommer jag brottas med att hålla alla dessa uppmaningsramsor inom mig - för dom gör mig illamående. Och om en liten; Ska du inte smaka på din pytteportion, råkar slippa ur mig - jag då får det vara hänt. Man är inte perfekt. Det kan väl ingen vara?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, middag, mat, tjat
Intressant.se
torsdag 8 april 2010
Hos örondoktorn
Redan i hissen kändes det som om något var fel. En viss absurdhet kröp sig på oss - vag men samtidigt så tydlig. Kanske var det de uråldriga hissknapparna eller trädetaljerna? Jag vet inte? Kanske var det mannen som stod och höll upp porten för oss utan att själv verka vara på väg någonstans. Kanske var det han? Jag vet inte. Men känslan var där. Nu stark och intensiv. Och jag kände på mig att oavsett utgången av besöket så skulle det åtminstone komma något ur denna scen - ett blogginlägg. Och det kändes ju bra.
Hissdörrarna sköts upp och vi klev av och stod i en korridor. Hela familjen. Och vi såg oss om och hittade dörren till kliniken vi skulle till. Vi öppnade med viss möda för dörren var skev och mycket tung och tillslut hade vi fått in båda våra vagnar och båda våra barn i lokalen.
Jag visste att jag befann mig på Södermalm i Stockholm - i närheten av Skanstull för att vara mer precis. Jag visste att året var 2010. Jag trodde inte att vi stigit igenom någon slags tidsportal eller svart hål eller teleporter eller vad som nu skulle kunnat förflytta oss genom tid och rum till Ryssland 1984 - men ändå var det just där vi befann oss. Någonstans i Sovjetunionen, innanför järnridån mitt under kalla kriget. Ja, eller nåt sånt. Det ända som fick mig att tro på att vi verkligen befann oss i en nutid var en kortläsare på en receptionsdisk. Vi hängde av oss och täckte fötterna med skoskydd. Trevande gick jag mot disken med Allan handen. Hitmusik från åttiotalet strömmade ur högtalarna och en överviktig man i ett Adidasställ nickade åt oss från en stol. Vi nickade tillbaka. Jag noterade att mannen hade träskor på fötterna och skoskydd över.
Hej, sa jag till receptionisten. Vi har tid hos en doktor. Jag sa Allans namn och personnummer och hon gav mig en blick som om jag inte hörde dit men började sedan knappa på en dator. En dator. Bra. Hon nickade och bad oss sitta ner.
Vi gick tillbaka över heltäckningsmattan, bort till skinnsoffan där Lisa redan satt sig med Milla. Lisa log åt mig. Hon kände likadant. Kände vartåt det barkade. Jag satte mig och den svarta skinnimitationen knarrade.
Väggarna var gula och stora svarta siffror var målade på dem med pilar som anvisade besökare åt olika håll. Som om det var en sjukhuskulvert som förgrenade sig i en labyrint. Men rummet var så litet. Två korridorer ledde vidare från lokalen men bägge slutade tvärt i varsin dörr. Det tydliga anvisningarna kändes överflödiga. Där fanns inga fönster så receptionisten jobbade sina dagar utan att få en glimt av dagsljuset. På glasbordet framför oss stod plastblommor. Vi satt tysta och väntade. Vi ville prata om allt vi såg; om siffrorna och om mannen med sportoverallen. Om musiken. Men vi vågade inte. Jag noterade att rummet hade flera dörrar jag först inte sett - att en del hade dolts bakom reklambanderoller om vaccinering. Namnskyltarna satt kvar bredvid de gömda dörrarna. Jag läste; Piotir Brandislav, leg gynekolog. Vad hade hänt med honom? Var han kvar därinne?
Så ropade en darrig röst Allans namn. Vi såg upp och mötte en gammal mans blick. Gubben var klädd i vit rock, hade blek hy och vitt hår. Han såg på mig och bad oss stiga på. Lite förvirrat släppte han in hela vår lilla familj i sitt arbetsrum. Behöver jag nämna att han bröt på ryska.
Han bad mig sitta i en gammal skinnstol och jag undrade om jag skulle ha Allan i knät. Han gav mig en frågande blick och sen såg han på min nyfikne pojke som gapande såg på alla pinaler som belamrade rummet.
Är det där Allan?, undrade doktorn och pekade med ett darrigt finger. Jag nickade och rynkade pannan. Doktorn suckade. Det var konstigt, sa han och såg ner på remissen han hade i handen.
Det måste blivit något fel. Jag gör inte barn.
Jag och Lisa såg på varandra. Doktorn rasslade fram en stor konstig maskin från taket och fortsatte tala; Men när ni ändå är här så... Vad är det för fel på pojken?
Vi förklarade kort att vi tyckte att Allan verkade höra dåligt. Att han väldigt ofta sa; Va? - även då vi var tydliga i ordvalen. Att vi ofta fick upprepa oss flera gånger innan han förstod oss och vårt starkaste argument var att han ofta vänder högerörat till när han inte hör - som om han bad oss tala i hans friska öra liksom. Å andra sidan visar han inga tecken på försämrat tal eller sånt som kan uppstå vid nedsatt hörsel. Och ibland hör han väldigt bra, flinade jag. Som när man talar om glass eller godis. Så kanske är det bara så att är inne i sin värld ibland och inte lyssnar. Men då tycker man att en upprepning borde räcka. Och så det här med högerörat då. Ja, vi ville bara kolla upp det.
Doktorn nickade kort åt min historia och bad mig lyfta upp Allan i knäet. Han mumlade något om små, små öron och riktade in sin maskin. Jag höll Allan i ett tryggt grepp och sa att han var väldigt duktigt fast han bara suttit still i några sekunder och doktorn inte gjort något läskigt eller upprörande ännu. Vad jag kunde förstå var den stora maskinen bara en överdimensionerad lampa och doktorn höll upp en pryl framför den som troligen hade någon slags förstoringseffekt. Han fällde dessutom ner ett par märkliga glasögon. Det var lite galna professorn över hela aktionen och efter en kort stund kunde doktorn konstatera att Allan inte hade en vaxpropp. Samma sak hade konstateras på vårdcentralen. Då med en sån där vanlig liten öronkikarmanick. Handhållen.
Allans andra öra undersöktes med samma resultat. Ingen vaxpropp syntes. Doktorn var nästan ursäktande, som om han skämdes för att han inte kunde hjälpa oss mer - för där var han liksom slut på idéer. Varför skickade dom er till mig, muttrade han med sin ryska brytning. Jag vet inte, sa han som svar på sin egen fråga. Jag vet inte heller, ville jag flika in men det gjorde jag inte.
Jag menar, fortsatte doktorn och slog ut med armarna så lampan for iväg genom rummet. Vi kan ju testa maskinen men jag vet inte om det kommer fungera.
Maskinen?
Ja, maskinen. Kom här!
Vi visades ut ur rummet och in bakom ett draperi. Det nya rummet var kanske en gånger en meter stort och rymde en gammal skinnfåtölj och så maskinen förstås. Han bad mig sitta i fåtöljen med Allan i knäet och med rygen mot maskinen. Det var viktigt. Han trängde in sig själv i utrymmet och drog igen draperiet fast det var teoretiskt omöjligt. Vi fick inte plats och ändå gjorde vi det. Lite som med en humlas flygförmåga. Lisa och Milla var förpassade till väntrummet.
Doktorn satte på sin maskin och placerade två bruna hörkåpor i äkta retrodesign över Allans öron. Dom var alldeles för stora och doktorn ojade sig och undrade ännu en gång varför vi skickats till honom. Han satte sig framför Allan och förklarade att varje gång Allan hörde ett pip så skulle han säga till. Allan såg på mannen, till synes fullkomligt oförstående den enkla uppgiften. Jag upprepade i stort sätt vad doktorn sagt och nu påstod plötsligt Allan att han var med på notorna. Bra, sa doktorn med eftertryck och så satte vi igång. Jag hörde hur doktorn tryckte på en knapp bakom våra ryggar och dök sedan upp framför Allan med sin brytning; Hörde du? Allan sa inget och jag frågade också; Hörde du ett pip, Allan?
Ja, sa Allan dröjande och med viss osäkerhet men doktorn nickade nöjt och försvann ur vårt blickomfång. Ett nytt knapptryck hördes och raskt hade han böjt sig ner över oss igen. Hörde du?
Ja, sa Allan direkt. Som om han nu förstått vad den här leken gick ut på.
Och så pågick det i en stund. Sen bytte doktorn öra och även denna gång jakade Allan sig igenom en omgång pip. Doktorn var nöjd. Han hade undersökt ett barn och det med stor framgång. Vad jag förstår, sa han när vi tog oss ut genom draperiet, så hör pojken bra. Jag nickade och sa att det ju var skönt men jag tänkte nog annorlunda. Tänkte att jag kanske borde förklara för doktorn att en treåring kan ibland fara med osanning. Att Allan mycket väl kunde svarat ärligt på hans frågor men att det även fanns en risk att han sagt ja bara för att han blivit uppmanad att säga just det. För att han ville därifrån. För att jag lovat honom en glass efteråt. Men doktorn var så upprymd att jag inte ville störa hans glädje och han sa att om vi ville kunde han slussa oss vidare till nästa instans för en grundligare undersökning. Jag sa att det inte behövdes, att vi vid behov kunde ta upp saken på BVC. Doktorn nickade och räckte mig sitt visitkort. Om du har några frågor är det bara att ringa, sa han i ett förtroendeingivande tonfall.
Ok, ljög jag. Jag lovar.
Vi var tysta när vi klädde oss, tysta när vi gick ut, tysta när vi stod i hissen och tysta ända tills vi stod på gatan och hade förvissat oss om att vi faktiskt befann oss här och nu. Då började vi skratta och jag stack ner handen fickan och kände efter om visitkortet fortfarande var kvar. Om det varit på riktigt eller om det kanske förmultnat på vägen ner genom tidsportalen. Åldrats trettio år på trettio sekunder. Men det låg där - helt och rent och på riktigt.
Varför skrattar ni?, undrade Allan men vi orkade inte förklara. Istället gick vi och köpte den glassen och sen fortsatte dagen som om ingenting hänt.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, örondoktorer, åttiotalet, tidsresor
Intressant.se
Hissdörrarna sköts upp och vi klev av och stod i en korridor. Hela familjen. Och vi såg oss om och hittade dörren till kliniken vi skulle till. Vi öppnade med viss möda för dörren var skev och mycket tung och tillslut hade vi fått in båda våra vagnar och båda våra barn i lokalen.
Jag visste att jag befann mig på Södermalm i Stockholm - i närheten av Skanstull för att vara mer precis. Jag visste att året var 2010. Jag trodde inte att vi stigit igenom någon slags tidsportal eller svart hål eller teleporter eller vad som nu skulle kunnat förflytta oss genom tid och rum till Ryssland 1984 - men ändå var det just där vi befann oss. Någonstans i Sovjetunionen, innanför järnridån mitt under kalla kriget. Ja, eller nåt sånt. Det ända som fick mig att tro på att vi verkligen befann oss i en nutid var en kortläsare på en receptionsdisk. Vi hängde av oss och täckte fötterna med skoskydd. Trevande gick jag mot disken med Allan handen. Hitmusik från åttiotalet strömmade ur högtalarna och en överviktig man i ett Adidasställ nickade åt oss från en stol. Vi nickade tillbaka. Jag noterade att mannen hade träskor på fötterna och skoskydd över.
Hej, sa jag till receptionisten. Vi har tid hos en doktor. Jag sa Allans namn och personnummer och hon gav mig en blick som om jag inte hörde dit men började sedan knappa på en dator. En dator. Bra. Hon nickade och bad oss sitta ner.
Vi gick tillbaka över heltäckningsmattan, bort till skinnsoffan där Lisa redan satt sig med Milla. Lisa log åt mig. Hon kände likadant. Kände vartåt det barkade. Jag satte mig och den svarta skinnimitationen knarrade.
Väggarna var gula och stora svarta siffror var målade på dem med pilar som anvisade besökare åt olika håll. Som om det var en sjukhuskulvert som förgrenade sig i en labyrint. Men rummet var så litet. Två korridorer ledde vidare från lokalen men bägge slutade tvärt i varsin dörr. Det tydliga anvisningarna kändes överflödiga. Där fanns inga fönster så receptionisten jobbade sina dagar utan att få en glimt av dagsljuset. På glasbordet framför oss stod plastblommor. Vi satt tysta och väntade. Vi ville prata om allt vi såg; om siffrorna och om mannen med sportoverallen. Om musiken. Men vi vågade inte. Jag noterade att rummet hade flera dörrar jag först inte sett - att en del hade dolts bakom reklambanderoller om vaccinering. Namnskyltarna satt kvar bredvid de gömda dörrarna. Jag läste; Piotir Brandislav, leg gynekolog. Vad hade hänt med honom? Var han kvar därinne?
Så ropade en darrig röst Allans namn. Vi såg upp och mötte en gammal mans blick. Gubben var klädd i vit rock, hade blek hy och vitt hår. Han såg på mig och bad oss stiga på. Lite förvirrat släppte han in hela vår lilla familj i sitt arbetsrum. Behöver jag nämna att han bröt på ryska.
Han bad mig sitta i en gammal skinnstol och jag undrade om jag skulle ha Allan i knät. Han gav mig en frågande blick och sen såg han på min nyfikne pojke som gapande såg på alla pinaler som belamrade rummet.
Är det där Allan?, undrade doktorn och pekade med ett darrigt finger. Jag nickade och rynkade pannan. Doktorn suckade. Det var konstigt, sa han och såg ner på remissen han hade i handen.
Det måste blivit något fel. Jag gör inte barn.
Jag och Lisa såg på varandra. Doktorn rasslade fram en stor konstig maskin från taket och fortsatte tala; Men när ni ändå är här så... Vad är det för fel på pojken?
Vi förklarade kort att vi tyckte att Allan verkade höra dåligt. Att han väldigt ofta sa; Va? - även då vi var tydliga i ordvalen. Att vi ofta fick upprepa oss flera gånger innan han förstod oss och vårt starkaste argument var att han ofta vänder högerörat till när han inte hör - som om han bad oss tala i hans friska öra liksom. Å andra sidan visar han inga tecken på försämrat tal eller sånt som kan uppstå vid nedsatt hörsel. Och ibland hör han väldigt bra, flinade jag. Som när man talar om glass eller godis. Så kanske är det bara så att är inne i sin värld ibland och inte lyssnar. Men då tycker man att en upprepning borde räcka. Och så det här med högerörat då. Ja, vi ville bara kolla upp det.
Doktorn nickade kort åt min historia och bad mig lyfta upp Allan i knäet. Han mumlade något om små, små öron och riktade in sin maskin. Jag höll Allan i ett tryggt grepp och sa att han var väldigt duktigt fast han bara suttit still i några sekunder och doktorn inte gjort något läskigt eller upprörande ännu. Vad jag kunde förstå var den stora maskinen bara en överdimensionerad lampa och doktorn höll upp en pryl framför den som troligen hade någon slags förstoringseffekt. Han fällde dessutom ner ett par märkliga glasögon. Det var lite galna professorn över hela aktionen och efter en kort stund kunde doktorn konstatera att Allan inte hade en vaxpropp. Samma sak hade konstateras på vårdcentralen. Då med en sån där vanlig liten öronkikarmanick. Handhållen.
Allans andra öra undersöktes med samma resultat. Ingen vaxpropp syntes. Doktorn var nästan ursäktande, som om han skämdes för att han inte kunde hjälpa oss mer - för där var han liksom slut på idéer. Varför skickade dom er till mig, muttrade han med sin ryska brytning. Jag vet inte, sa han som svar på sin egen fråga. Jag vet inte heller, ville jag flika in men det gjorde jag inte.
Jag menar, fortsatte doktorn och slog ut med armarna så lampan for iväg genom rummet. Vi kan ju testa maskinen men jag vet inte om det kommer fungera.
Maskinen?
Ja, maskinen. Kom här!
Vi visades ut ur rummet och in bakom ett draperi. Det nya rummet var kanske en gånger en meter stort och rymde en gammal skinnfåtölj och så maskinen förstås. Han bad mig sitta i fåtöljen med Allan i knäet och med rygen mot maskinen. Det var viktigt. Han trängde in sig själv i utrymmet och drog igen draperiet fast det var teoretiskt omöjligt. Vi fick inte plats och ändå gjorde vi det. Lite som med en humlas flygförmåga. Lisa och Milla var förpassade till väntrummet.
Doktorn satte på sin maskin och placerade två bruna hörkåpor i äkta retrodesign över Allans öron. Dom var alldeles för stora och doktorn ojade sig och undrade ännu en gång varför vi skickats till honom. Han satte sig framför Allan och förklarade att varje gång Allan hörde ett pip så skulle han säga till. Allan såg på mannen, till synes fullkomligt oförstående den enkla uppgiften. Jag upprepade i stort sätt vad doktorn sagt och nu påstod plötsligt Allan att han var med på notorna. Bra, sa doktorn med eftertryck och så satte vi igång. Jag hörde hur doktorn tryckte på en knapp bakom våra ryggar och dök sedan upp framför Allan med sin brytning; Hörde du? Allan sa inget och jag frågade också; Hörde du ett pip, Allan?
Ja, sa Allan dröjande och med viss osäkerhet men doktorn nickade nöjt och försvann ur vårt blickomfång. Ett nytt knapptryck hördes och raskt hade han böjt sig ner över oss igen. Hörde du?
Ja, sa Allan direkt. Som om han nu förstått vad den här leken gick ut på.
Och så pågick det i en stund. Sen bytte doktorn öra och även denna gång jakade Allan sig igenom en omgång pip. Doktorn var nöjd. Han hade undersökt ett barn och det med stor framgång. Vad jag förstår, sa han när vi tog oss ut genom draperiet, så hör pojken bra. Jag nickade och sa att det ju var skönt men jag tänkte nog annorlunda. Tänkte att jag kanske borde förklara för doktorn att en treåring kan ibland fara med osanning. Att Allan mycket väl kunde svarat ärligt på hans frågor men att det även fanns en risk att han sagt ja bara för att han blivit uppmanad att säga just det. För att han ville därifrån. För att jag lovat honom en glass efteråt. Men doktorn var så upprymd att jag inte ville störa hans glädje och han sa att om vi ville kunde han slussa oss vidare till nästa instans för en grundligare undersökning. Jag sa att det inte behövdes, att vi vid behov kunde ta upp saken på BVC. Doktorn nickade och räckte mig sitt visitkort. Om du har några frågor är det bara att ringa, sa han i ett förtroendeingivande tonfall.
Ok, ljög jag. Jag lovar.
Vi var tysta när vi klädde oss, tysta när vi gick ut, tysta när vi stod i hissen och tysta ända tills vi stod på gatan och hade förvissat oss om att vi faktiskt befann oss här och nu. Då började vi skratta och jag stack ner handen fickan och kände efter om visitkortet fortfarande var kvar. Om det varit på riktigt eller om det kanske förmultnat på vägen ner genom tidsportalen. Åldrats trettio år på trettio sekunder. Men det låg där - helt och rent och på riktigt.
Varför skrattar ni?, undrade Allan men vi orkade inte förklara. Istället gick vi och köpte den glassen och sen fortsatte dagen som om ingenting hänt.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, örondoktorer, åttiotalet, tidsresor
Intressant.se
måndag 5 april 2010
En ful och en fin
Vi hade flyttat fram allting och bestämt oss för att vänta till sista dagen med att fira en traditionell påsk med några goda vänner. Så när dom ringde och beskrev en synnerligt besvärlig sjukdomsbild och vi förstod att de inte skulle kunna komma kände vi hur påsken rann oss ur händerna - hur vi missunnade Allan det påskerliga. Och jag trodde att jag ändå inte brydde mig om det där och att Allan ännu är så ung att han hinner uppleva massor av påskar. Han kan minnas nästa påsk, tänkte jag. Nästa år kör vi all in, lovade jag min besvikna sambo. Nästa år målar vi ägg och hänger upp kycklingar överallt och jag kan till och med klä ut mig till påskhare, påstod jag vidare men hon var ändå inte nöjd och jag gick in i mig själv, tänkte efter och kom fram till att hon hade rätt. Vi var tvungna att göra ett försök. Det var vår skyldighet som föräldrar. Så vi ringde runt och hittade en vän som varken var på något landställe eller låg hemma i kräksjuka och vi bjöd denna vän till påskmiddag. Fylld av iver över att det ändå skulle bli av kastade jag mig ut på nätet och jagade sista-minuten-påskpyssel och fastnade direkt för dessa fantastiska kreationer hos Heja Abbe. Enkelt och miljövänligt. Perfekt! Det skulle bli mitt lilla projekt.
Men det blev inte alls som det såg ut på bilderna hos Abbe. Det fanns vissa likheter - men det var ändå en markant skillnad. Det var svårt att sätta fingret på vad det var men jag tror det hade något att göra med skalet. Och kanske den lilla detaljen att på Abbes pappas ägg är innehållet innanför skalet. Det gör sitt till estetiken liksom. Jo, jag förstår ju det. Och Allan såg på mina ägg och så; Fy vad dom ser äckliga ut. Och jag kunde inte göra annat än att hålla med och hoppas att det inte blir just det här fiaskot som han förknippar med påsk framåt i livet. Men det tror jag inte. Han fick ju en del godis också som borde skugga mina förlorade ägg. Och sen fick han ju (och nu citerar jag hans egna ord); Oranget på kinderna och sen prickar på det oranga.
Och då kommer vi till det fina:
Läs även andra bloggares åsikter om påsk, påskägg, heja abbe, barn, påskkärringar
Intressant.se
Men det blev inte alls som det såg ut på bilderna hos Abbe. Det fanns vissa likheter - men det var ändå en markant skillnad. Det var svårt att sätta fingret på vad det var men jag tror det hade något att göra med skalet. Och kanske den lilla detaljen att på Abbes pappas ägg är innehållet innanför skalet. Det gör sitt till estetiken liksom. Jo, jag förstår ju det. Och Allan såg på mina ägg och så; Fy vad dom ser äckliga ut. Och jag kunde inte göra annat än att hålla med och hoppas att det inte blir just det här fiaskot som han förknippar med påsk framåt i livet. Men det tror jag inte. Han fick ju en del godis också som borde skugga mina förlorade ägg. Och sen fick han ju (och nu citerar jag hans egna ord); Oranget på kinderna och sen prickar på det oranga.Och då kommer vi till det fina:
Läs även andra bloggares åsikter om påsk, påskägg, heja abbe, barn, påskkärringar
Intressant.se
lördag 3 april 2010
Glad påsk
Jag vet inte varför jag valde att packa en enda matkasse så full istället för att ta två. Och jag vet inte heller varför denna enda matkasse jag valde blev av papper. Jag tror kanske att jag valde så för att jag tänkte på miljön. Vi har redan så många plastkassar hemma, tänkte jag säkert. Och jag tror att jag tyckte att två pappkassar skulle vara att ta i. Två plastkassar hade varit bra men papperskassen rymmer ju mer. Jag tror att jag - i en sansad diskussion med mig själv vid snabbkassan - uppskattade det som att en kasse skulle räcka. Att den skulle rymma precis allt. Och det var en korrekt uppskattning. Allt låg däri och allt lyftes upp och allt bars iväg. Men jag kan så här i efterhand erkänna att jag tvivlade redan i lyftet, att jag kände hur pappret suckade besvärat och kved till och att jag då tänkte att det kanske inte skulle gå väl. Ändå gick jag därifrån, för att utmana lite eller kanske för att jag inte orkade packa om? Jag vet faktiskt inte varför - men jag gick och då vore det ju orättvis att skylla allt på honom.
Jag påbörjade min promenad upp från Slussengallerian - denna fantastiska plats där tiden stått stilla - och jag kände kassens jämmer i varenda steg jag tog. Jag gick försiktigt - rörde mig mjukt - framåt, uppåt - mot ljuset. Det går nog, tänkte jag och ställde mig i rulltrappan upp till Södermalmstorg. Men jag hade fel. Det gick inte alls.
Han kom så fort att jag knappt hann reagera. Jag kände bara hur något stressat flåsade mig i nacken och hur det trängde sig förbi på vänstersidan. En kroppstyngd pressade sig mot min redan förtvivlade matkasse av brunt papper och jag hörde ljudet som uppstod när den gav upp. Ritschet. Dödsgurglet. Påsen dog. Mannen - mördaren - vände sig om och såg på allt det jag köpt. Allt det som nu rullade nerför trappan som rullade uppför och han såg onekligen stressad ut - skulle väl med någon buss antar jag. Han mötte min tomma blick och urskuldade sig. Han sa; Äh fan - förlåt...
Och jag som stod där och höll fånigt i två pappkassehandtag - fast helt utan pappkasse under - svarade: Det är lungt.
Är du säker? För jag...
Det är lugnt, avbröt jag och log (jag log?). Sånt händer.
Han förstod nog lika lite av det jag sa som jag själv men han nickade tacksamt och tog de sista stegen på trappan i ett språng och skyndade ut till sin försvinnande buss.
Ibland förstår jag inte mig själv. Mitt agerande. Inte alls. För det var ju förbannat jobbigt. Ofattbart jobbigt. Ändå sa jag att det var lugnt, log och lät honom försvinna. Därför att det inte kändes som att det var någon idé? Vad kunde han göra liksom? Och därför att jag var för arg för att hålla ett normalt resonemang med mannen. Jag ville att han skulle försvinna bara och det gjorde han. Bra. Och dessutom var det ju jag som hade packat kassen för hårt. Okej, kanske är jag svensk och konflikträdd bara.
Jag var uppe vid rulltrappans slut. Jag klev av, tog två steg framåt och vände mig sedan om. Såg matvarorna som sakta åkte uppåt på trappstegen och sedan sedan stannade upp och rullade runt vid tröskeln. Jag såg på påskprinskorvarna och köttfärsen som skulle bli påskköttbullar och jag såg påskvörten volta runt och jag tänkte att om jag hade köpt påskmust också hade det blivit rena rama julafton. Men det hade jag ju glömt. Vad tråkigt.
Läs även andra bloggares åsikter om påsk, pappkassar, rulltrappor, män
Intressant.se
Jag påbörjade min promenad upp från Slussengallerian - denna fantastiska plats där tiden stått stilla - och jag kände kassens jämmer i varenda steg jag tog. Jag gick försiktigt - rörde mig mjukt - framåt, uppåt - mot ljuset. Det går nog, tänkte jag och ställde mig i rulltrappan upp till Södermalmstorg. Men jag hade fel. Det gick inte alls.
Han kom så fort att jag knappt hann reagera. Jag kände bara hur något stressat flåsade mig i nacken och hur det trängde sig förbi på vänstersidan. En kroppstyngd pressade sig mot min redan förtvivlade matkasse av brunt papper och jag hörde ljudet som uppstod när den gav upp. Ritschet. Dödsgurglet. Påsen dog. Mannen - mördaren - vände sig om och såg på allt det jag köpt. Allt det som nu rullade nerför trappan som rullade uppför och han såg onekligen stressad ut - skulle väl med någon buss antar jag. Han mötte min tomma blick och urskuldade sig. Han sa; Äh fan - förlåt...
Och jag som stod där och höll fånigt i två pappkassehandtag - fast helt utan pappkasse under - svarade: Det är lungt.
Är du säker? För jag...
Det är lugnt, avbröt jag och log (jag log?). Sånt händer.
Han förstod nog lika lite av det jag sa som jag själv men han nickade tacksamt och tog de sista stegen på trappan i ett språng och skyndade ut till sin försvinnande buss.
Ibland förstår jag inte mig själv. Mitt agerande. Inte alls. För det var ju förbannat jobbigt. Ofattbart jobbigt. Ändå sa jag att det var lugnt, log och lät honom försvinna. Därför att det inte kändes som att det var någon idé? Vad kunde han göra liksom? Och därför att jag var för arg för att hålla ett normalt resonemang med mannen. Jag ville att han skulle försvinna bara och det gjorde han. Bra. Och dessutom var det ju jag som hade packat kassen för hårt. Okej, kanske är jag svensk och konflikträdd bara.
Jag var uppe vid rulltrappans slut. Jag klev av, tog två steg framåt och vände mig sedan om. Såg matvarorna som sakta åkte uppåt på trappstegen och sedan sedan stannade upp och rullade runt vid tröskeln. Jag såg på påskprinskorvarna och köttfärsen som skulle bli påskköttbullar och jag såg påskvörten volta runt och jag tänkte att om jag hade köpt påskmust också hade det blivit rena rama julafton. Men det hade jag ju glömt. Vad tråkigt.
Läs även andra bloggares åsikter om påsk, pappkassar, rulltrappor, män
Intressant.se
torsdag 1 april 2010
Pingvinpusslet byter ägare
Och så är det då äntligen avgjort. Och nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra här för att inte förstöra spänningen. Ni bör väl se filmen först - eller; det borde kanske bara varit filmen. Jo, men att man trycker play och tittar - och på slutet, när det avgörs, så säger man; Nämen, vad roligt (eller vad man nu tycker) och så är det klart. Det är förstås så det borde gått till men tyvärr blir jag så förskräckt - i filmen - av beskedet att jag helt glömmer bort att på ett tydligt sätt berätta vem som vunnit. Så jag vill förtydliga det i text. Och jag tänker att jag publicerar detta med sin film och sen, om några timmar så publicerar jag ännu ett inlägg - ett deltvåinlägg - i vilket jag droppar bomben för er som kanske inte ännu förstått. Men det känns för avancerat liksom. För ett pingvinpussel. Så jag har klurat ut det på detta finurliga vis. Först film;
Sen länk:
Grattis du blogg som man kommer till om man trycker här! Jag tycker, efter viss efterforskning angående portokostnader, att det är väldigt kul att just du vann och Pingvinerna ser framemot sin spännande resa. Maila mig din postadress så kommer pusslet... när det kommer.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, pussel, pingviner, kanada, lottdragningar
Intressant.se
Sen länk:
Grattis du blogg som man kommer till om man trycker här! Jag tycker, efter viss efterforskning angående portokostnader, att det är väldigt kul att just du vann och Pingvinerna ser framemot sin spännande resa. Maila mig din postadress så kommer pusslet... när det kommer.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, pussel, pingviner, kanada, lottdragningar
Intressant.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
