Och så plötsligt, mitt i natten...

Mamma, mamma, hörs plötsligt som ett tröstlöst jämrande från Allans säng. Jag vaknar och ser mot Lisa som har också ögonen öppna. Vi vågar inte vända oss om, vågar inte se om han sitter upp i sängen eller om han somnar om av sig själv. Vi ligger och väntar och hoppas på det bästa.

Paus.

Nu är det ju så, förstår ni, att Allans närvaro i vår säng är självfallet väldigt mysig. Det är härligt att ligga nära och sniffa och lyssna på hans lätta snarkningar. Det är ju en av de stora orsakerna till att man skaffar barn överhuvudtaget; så man kan sniffa på dom. Dock har det, sedan Milla anslutit sig till familjen, blivit väldigt trångt i sängen när alla ligger där. Och det gör vi nästan varje natt. Och jag blir för jämnan sparkad ner på golvet av den lilla pojken som envisas med att ligga på tvären. Och då jag är mån om att han inte ska vakna - för då kanske han vill gå upp och leka alldeles för tidigt vilket ju vore rent fruktansvärt - så lägger jag mig hunsad i hans lilla, lilla säng med benen utanför och sover dåligt tills dagen gryr. Milla, hon blir attackerad av drömmande armar och kanske ett och annat ben - beroende på vilken tvär han väljer att lägga sig på. Och Lisa kan inte somna av den orsaken - Millas möjliga misshandel. Återigen; det är verkligen, verkligen jättejätte mysigt när han kommer men... Ja, ni förstår nog...

Play.

Då så. Vi ligger där, jag och Lisa, och vi ser på varandra och lyssnar till hans jämmer och vågar inte se upp - vi låtsas typ vara döda - när det plötsligt kommer en "Karlsson på taket"-nyckelring flygande ifrån Allans säng och träffar mitt ben. Av en ren reflex vänder jag mig om och möter Allans blick. Den är rätt ilsk. Blicken. Och han lutar sig fram och muttrar något om en dum pappa som jag tyvärr inte hör riktigt - men uppfattar som lite hotfullt - och sen greppar han tag i vattennappflaskan. Han gör det i en svepande rörelse. Som om han underströk ett stark argument eller satte punkt för en diskussion. Eller ännu bättre beskrivet; som om han var vresigt berusad och sliter åt sig en flaska whiskey i en enda rörelse för att påvisa att drickan ska in i hans kropp och jag kan inte göra ett skit åt saken. Sen börjar han halsa. Han halvligger i sängen, lutad mot ena armen och huvudet lätt bakåtlutat. Hans långa toviga hår hänger rockigt ner mot axlarna. Han ser brunbränd ut i nattlampaskenet och hans pyjamas är lite uppknäppt i halsen. Man skulle kunna påstå att Allan - i denna stund - är både snygg och cool. Läcker liksom. En hunk.
Han dricker länge och ser hela tiden demonstrativt på mig. Blicken alltjämt vresig och lite hotfull.
När han är klar lutar han sig fram och drämmer ner nappflaskan (med gula ankor på) i nattygsbordet som står mellan oss och så rapar han - en ljudlig en. Sen vänder han mig ryggen och kryper ner igen och avslutar hela skådespelet med att fjärta.

Sen blir det tyst. Jag har blicken kvar vid Allan en stund och det är nästan lite kusligt. Lisa hörs plötsligt spricka ut i ett återhållsamt fnitter från sin flank och jag smittas omedelbart. Det brister liksom, i en skräckblandad förtjusning. Förtjust i hur en drömmande liten pojke kan bjuda på stor dramatik mitt i natten. Skräckslagen att det jag just bevittnat var ett varsel om hur Allan kommer vara som tonåring om tio år.
Men det har jag väldigt svårt att tro. Inte min grabb inte.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, drömmar, tonåringar
Intressant.se