Allan, Allan, ropade jag. Jag har hittat ett spel som jag spelade när jag var liten. Och som är rätt enkelt att förstå!
Jag samlade hela familjen och delade ut korten i tre högar. Okej, sa jag. Så här; Man kollar på sina kort och visar inte för dom andra. Sen ser man om man har par i nåt och om man har det så lägger man ut dom på bordet. Okej Allan?
Okej pappa!
Bra och sen så ska jag ta ett kort av dig och så hoppas man att det är ett kort som ger mig ett nytt par. Och sen tar mamma av mig och så tar du av mamma och så håller man på. Det är väl inget svårt?
Hur vinner man?, undrade Allan vetgirigt.
När man inte har några kort kvar har man vunnit. Och är man sist kvar med Svarte Petter på hand så har man förlorat. Så är det. Svarte Petter är en smutsig pojke om jag inte minns fel.
Den här?, frågar Allan och plockar fram kortet från sin hand. Visar.
Ja, just det. Ha ha. Men nu skulle man ju inte visa att man har just det kortet. Det ska du bli av med.
Nehä!
Jo. Det är hela poängen med spelet. Man vill inte ha Svarte Petter. Svarte Petter är dum.
Nähä, Svarte Petter är inte dum.
Jo, Svarte Petter är jätte dum. Man vill bli av med honom.
NÄÄHÄÄ, SVARTE PETTER ÄR INTE DUM! HAN ÄR SNÄLL!
Men Allan. Spelet är liksom...
Du är dum!!!
Men Allan... Ehh... Okey. Han är inte dum. Dum är ett dåligt ord. Men han är inte så bra då. Kan vi säga så. Men vill inte ha honom.
Men jag VILL ha Svarte Petter!
Okej, men då förlorar du.
Varför då?, frågar Allan utan ett tecken till förståelse i rösten.
Därför...
Jag bromsar upp och ser på korten i min hand. Dom är gammaldags. Flickor i kjol, pojkar med vattenkammat hår. Blått och rosa. Busigt och rart. Och så Svarte Petter. Skamfläcken. smutsig av svart kol. En fattig grovarbetares bastard till unge. En som inte kan åka på skidsemester eller traska runt i en trägård med ett paraply av siden. Smutsig - men väldigt glad. Därför...
Vet du vad, Allan. Vi ändrar i reglerna. Den som sitter sist kvar utan kort men med Svarte Petter i hand - den vinner. Svarte Petter är inte dum. Svarte Petter är snäll och bra.
För ibland så kan man ändra sig. Det behöver inte vara krångligare en så.
Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Svarte Petter, kortspel, regler
Intressant.se
Åhh vad fint <3
SvaraRaderaDen där Allan verkar vara en smart en...
Vi hade också svarte petter. Två olika kortlekar men från samma tillverkare. De hade djurmotiv men var olika. En av dem hade vi i huset på Mallorca och i den var svarte petter en svart katt iklädd gammeldags mans-badräckt (du vet sån där röd och vit randig). Jag var skiträdd för just det kortet. Det var någonting med blicken som gjorde att han såg så fruktansvärt ond ut. Katten i den andra leken (samma katt men iklädd röd kostym) hade inte alls samma isiga ögon. Jag kommer ihåg att jag ibland försiktigt bläddrade igenom leken (bara för att skrämma mig själv liksom) tills svarte petter dök upp varpå jag rös och kastade leken i väggen. Så himla konstigt det där med hur man upplever olika saker som barn.
...kanske ännu konstigare att jag kommer ihåg detta eftersom jag var typ 3-4 år?
Ingenting är någonsin konstigt med dig, Alice!
SvaraRaderaDu är brilliant. Tack för alla fina kommentarer du lägger.
Vi ses.
Haha, ja det där hade lika gärna kunnat utspela sig hemma hos oss. :-)
SvaraRadera