Stress

Stress? Jag är inte stressad, tänker jag som frilansar och kan ta vara på min tid och förvalta den hur jag själv behagar. Jag som så klokt väljer att vara hemma hela dagar ibland med min son bara för att jag är en så förbannat bra pappa. Jag som så ofta dröjer mig kvar med min flickvän till klockan tolv på dagarna bara för att vi har så mysigt vid elvafikat och sen, när kaffet är uppdrucket, hoppar jag ändå över att åka till kontoret för att jag kan göra så. Jag är inte stressad. Ånej.
Jag som inte behöver springa när jag ser en buss jag borde ta - för jag vet ju att det kommer en ny om bara några minuter. Jag som dyker upp på dagis vid halv tio och ibland ännu senare för att vi tagit det lugnt vid frukosten och tuggat varje tugga minst tjugo gånger. Jag som sitter lugnt och låter Allan klä sig själv i omklädningsrummet när vi ska gå hem. Det får ta sin tid, tänker jag och tittar på alla andra föräldrar som med forcerade, smått panikslagna röster uppmanar sina skrikande barn med milda hot om både det ena och det andra och det går ju ändå inte. Men jag – jag är ju inte stressad så jag bara sitter och ser på och Allan sätter byxorna bakochfram och mössan på foten och skrattar och busar och klär av sig helt naken och sätter på sig igen och jag – som inte har någonting att säga till… nej, jag menar jag som inte har bråttom – bara väntar och väntar och försöker vara retorisk och lugn med mitt barn tills alla hysteriska föräldrar klätt sina knoddar med våld och gått därifrån. Då blir jag helt tålamodslös själv och Allan börjar skrika. Fast i det slutna rummet. För jag är inte stressad. Jag har tid att fördröja stressen tills ingen ser. Jag - som INTE är stressad.
Jag som kan sitta och fnula på en idé till en text i lugn och ro. Jag som ligger vaken om nätterna med ångest över att ingenting blir gjort. Jag som lovat att skriva nya inlägg till denna blogg fast får någon slags meltdown i huvudet och inget kommer på ett jota och jag går hem och beklagar mig och säger till min flickvän att: Det går inte. Jag kan inte skriva längre. Jag har tappat förmågan. Och hon bara; lugn det har bara gått tre dagar. Du skriver jättefint. Stressa inte. Och jag; jag är INTE stressad. Jag är lugnet själv. Och hon bara skrattar.
Men det är ju sant. Jag är fri. Jag har inga måsten. Jag har massa måste Herregud. Jag måste fixa arbetstillfällen. Måste ha pengar. Det går inte att bara jobba en vecka i månaden och skriva bloggar och fnula resterande dagar. Det går inte. Eller? Jag är fri. Fast inte på nätterna. Då tänker jag på allt det där jag inte gjorde under dagen då jag tog det så lugnt och drack elvakaffe. Då tänker jag på det där bloginlägget jag aldrig skrev. Som uteblev liksom. För att jag tog det lugnt och inte stressade. Ingen piskar mig. Är det bra? Listan på väggen. Att göra. Eller inte göra. Det är frågan.
Och sen då. Frukost. Allan vill tugga mackan tjugo gånger. Jag står och stampar. Men jag är inte stressad. Jag är bara inte sån. Klockan är fem över nio. Han har pyjamas på sig. Och messmör runt munnen. Jag kollar på klockan. Kom nu, säger jag och han; Jag ska bara äta upp min macka först. Och det låter ju klokt men ändå säger jag att; vi tar med den i vagnen. Fast jag inte alls tycker om det. Och sen pratar jag i telefon på väg till dagis fast jag inte tycker om det heller. Fy, vad jag ogillar sånt; föräldrar som talar i telefon när barnen är med. Jag är ju inte sån men det gäller ett jobb och deadlinen är knapp. Klockan är närmre tio. Missar bussen. HELVETE! Hoppar över att köpa lunch. Har ändå inte råd – eller tid. Jobbar för lite - eller för mycket. Oklart. Men jag har ett kontor där jag dricker kaffe… skriver och är kreativ menar jag. I lugn och ro. För jag är inte stressad.
Och nu har jag då äntligen fått ur mig detta inlägg och lättat lite på min kreativa stress. Blogstressen. Det är skönt. Hinner inte rätta stavfel dock. Hoppas det inte är några. Måste hämta Allan om en halvtimme. Får ringa det där viktiga samtalet imorgon. Och imorgon börjar jag också skriva på debutromanen som jag skjutit framför mig i tio år nu. Imorgon händer det. Men gör det inte det så händer det i övermorgon. Det får ta sin tid. Man är ju inte mer än människa.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om stress, barn, bloggvärldsbloggen, frilans
Intressant.se