Den mäktiga vyn

Så jag kände att det var Allans tur att bestämma lite och han ville ju så innerligt gärna gå till Ivar Lo-parke, eller som han säger; Balooparken, efter dagis. Så vi gjorde det. Gick dit. I snålblåsten och pissregnet. Åt helt fel håll och upp för de trehundrasjuttiofemtusen trapporna i hala barnvagnsrännor till Mariabergets topp och när vi öppnade grinden till lekplatsen fann vi den fullkommligt öde. För ingen vettig människa går ut och leker under sådana väderförhållanden. En klok människa går hem och bakar bullar eller tar ett bad eller kryper upp i soffan framför en film. Men vi är ju inte kloka tänkte jag och sen såg jag Stockholm. Och har ju sett staden förr så här från ovan. Flera gånger har jag stirrat ut över stadssiluetterna och takåsarna och visst har jag tyckt det varit vackert och kanske sagt just så; Vad vackert det är, till Lisa och kanske till och med tryckt hennes hand och mmmat eller suckat lyckligt eller nåt. Laht huvudet på sne. Men nu var det inte bara vackert denna gång. Det var helt fruktansvärt och vackert.

Hela staden var dold i ett hotfullt dis - en dimma. Duggregnet. Den sorgtunga himlen. Hus på avstånd försvann in i ett enda grått sudd. Staden var upprörd. Bilarna på centralbron tutade säkert fast jag inte kunde höra det. Tåg på väg till eller ifrån Centralen. Tunnelbanans evighetstrafik. Någon båt på vattnet. Lyftkranar som for fram och tillbaka. Avgaser. Stök. Föroreningar. Skillnaden mellan en stad i rörelse och en stad som håll på att förintas var hårfin. Och jag fann det mäktigt och satte mig ner på knä bredvid Allan och i tystnaden och ron i den helt öde lekparken började jag peka och berätta. Jag sa att: Kompis. Jag vet att vi varit här förut och att du sett den här utsikten förut men nu vill jag att du kollar ut här (jag gör en dramatiskt gest med armen och sveper med den över stadssiluetten.) Och då menar jag verkligen kollar och tar in. Förstår du vad häftigt det här är? (Jag väntar inte på svar) Man kan se hela staden härifrån. Där till exempel är NK-klockan och där är Hötorgsskraporna mitt i stan och sen kan man se Storkyrkan där. Nej där - i Gamla Stan. Där bor ju din kusin. Och sen där borta, mellan kyrktornet och höghuset ser man nästan ett annat höghus och det är nog Läkarhuset vid Odenplan och där bor ju Farmor och Farfar. Fattar du vad häftigt! Här står vi och ser hela långa vägen till Farmor och Farfar!!!

Jag vänder blicken mot Allan och ser säkert så där galet entusiastisk ut. Allan gäspar och klappar mig på axeln och säger: Mmm, och där borta är gungorna och nu vill jag gå dit.

Han vänder ryggen åt det vackra mäktiga och traskar bort mot en blöt gunga. Sanden under är bara en ända geggamojja. Gungorna vajar oroligt i den starka vinden på berget. Vi är inte kloka, tänker jag igen och går efter honom.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, regn, rusk, utsikt, lekpark, Ivar Lo, Mariaberget
Intressant.se