Haren

”Titta en kanin”, ropar jag fast det ju självfallet var en hare. Allan stannar upp och vänder sig om. Får syn på djuret och spärrar upp ögonen. Jag sänker min pekande hand och vinkar åt honom att komma och han gör precis som jag vill denna gång. Han kommer och ställer sig nästan lite blygt vid min sida och bara betraktar. Kanske greppar han tag i mitt byxben – jag minns inte riktigt för detta ligger kanske en månad tillbaka i tiden. Vi var i Drakenbergsparken med en annan pappa och ett annat barn – lilla I som inte var två år fyllda. Hösten var antågande fast inte där än. En kylig andedräkt fanns i luften – som om hösten vaknat till och gäspat ut en illaluktande första suck efter tio månaders sömn men sedan vänt sig på sidan igen och somnat om.
”Anin, anin”, ropar lilla I upprymt och med en total avsaknad av det där blyga försiktiga som Allan kör med. Hon tar fart och springer rakt mot den stackars haren som ser på oss med uppspärrade ögon från kanske trettio meter bort. Allan tar två prövande steg innan han också jagar efter. Lilla I’s Pappa sluter upp bakom mig och stannar. Vi ser på våra barn och har säkert liknade tankebanor i huvudet; Hoppas ingen ser att vi bussar våra små på en hjälplös hare men oj vad roligt dom har och vad glada dom verkar över att få uppleva detta. Kontraster. Ständigt närvarande.

Haren väntar tills barnen är nästan framme innan den med tre imponerande skutt befinner sig på säkert avstånd igen. Nu står den i en sandlåda. Djurets blick pendlar mellan något på marken - i sanden - och barnen som åter närmar sig. Skrattandes. Speedade. Jag tänker att allt de vill är att kela med den. Klappa den. Pussa den i nacken eller nåt. Men haren tror att dom är ute efter blod och tar ny fart, nya skutt, in i ett buskage. För något ögonblick är den utom synhåll men sen hoppar den ut igen och hamnar alldeles för nära oss – papporna – Den vänder på en femöring och är strax tillbaka på gräsplätten där jag först fick syn på den. Där stannar den och ser först på barnen som oförklarligt tappat intresset och dröjt sig kvar i sandlådan. Sen ser den på mig. Irriterat. Haren glor irriterat på mig som om den sa; ”Vad skulle det där vara bra för. Att ropa titta en kanin och störa. Förstöra. Typiskt pappor.” Sen ser den plötsligt ledsen ut. Sorgsen. Och jag får dåligt samvete. Haren blir tårmild och tar sedan ett beslut. Den drar. Skutt skutt skutt och den är försvunnen för att kanske aldrig återvända. Jag förstår att den tvingats lämna något oavslutat men jag vet inte vad.

Barnen springer inte efter. De ser inte ens besviket mot hörnet där haren försvunnit. Dom bara sitter i sanden. Och gör nåt. Vad gör dom? Vad kan vara roligare en livs levande hare? Jag och den andra pappan, som verkar lika förbluffad som jag själv, tar några steg framåt. Ser att dom klappar en sten eller något. En sten, resonerar vi och traskar vidare. Kan en sten vara roligare än en hare? Några steg till och nu ser vi och förstår. Förstår och börjar springa. Vad kan vara roligare än en levande hare som skuttar så fort att man aldrig kan nå den? Jo, en hare som ligger still och som man kan pussa och klappa. En död hare.
”Titta pappa, kaninen sover”, säger lilla I med sin späda, oskyldiga, nyvunna röst samtidigt som hon ömsint klappar den över pälsen. Dom har fallit på knä i sanden alldeles uppfyllda av den fogliga haren. Dom vet ju inte att harar inte ska bete sig så utan dom bara älskar den här snälla gnagaren och Allan lutar sig fram för att ge den en puss på nosen. Jag hinner dit och rycker honom därifrån. Stör romantiken. Sätter mig på huk och försöker komma på vad jag sa säga. Lilla I lyfts upp och hennes pappa ropar panikartat att; ”Fort! Jag har handsprit i vagnen!!!”, innan de försvinner bort. Lilla I skriker förtvivlad att hon älskar kaninen. Hennes klagosång blir svagare och svagare ju längre bort dom kommer.

Harens öga stirrat svart och tomt rakt upp i skyn. Det finns ingenting där innanför. Jag håller Allan i handen. Kan inte riktigt släppa blicken från det där ögat. Men så ser jag de vita maskarna i buken och tänker att det där med spriten kanske inte var en så dum idé trots allt.

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, harar, handsprit, död
Intressant.se
Jag har placerat min blogg i Södermalm på bloggkartan.se!