tisdag 14 september 2010

Jag klipper

Jag sitter och jobbar. Klipper film. Kaffet är så där. Rummet är kyligt och mörkt. Jag har ingen täckning på mobilen. Hemma äter dom kanske middag nu. Något gott säkert. Falukorv om Allan fick bestämma. Oxfilé med den där rödvinssåsen som vi gjorde i somras (som man kokade i flera timmar) - om jag fick bestämma. Men det fick jag ju inte. För jag sitter ju här, i en annan stadsdel. Utan täckning. Och klipper.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 10 september 2010

Svarte Petter

Barn är goda. Trots till trots och bråk och skrik och ja; jag känner mig tidvis både utstött och ogillad av Allan. Han kan vara rent förjävlig. Och det kan säkert jag också vara. Men jag tror jag är god och jag vet att Allan är det. Det blir tydligt ibland. Som när jag hittade en gammal Svarte Petter- kortlek i en byrålåda och blev helt ivrig.
Allan, Allan, ropade jag. Jag har hittat ett spel som jag spelade när jag var liten. Och som är rätt enkelt att förstå!

Jag samlade hela familjen och delade ut korten i tre högar. Okej, sa jag. Så här; Man kollar på sina kort och visar inte för dom andra. Sen ser man om man har par i nåt och om man har det så lägger man ut dom på bordet. Okej Allan?
Okej pappa!
Bra och sen så ska jag ta ett kort av dig och så hoppas man att det är ett kort som ger mig ett nytt par. Och sen tar mamma av mig och så tar du av mamma och så håller man på. Det är väl inget svårt?
Hur vinner man?, undrade Allan vetgirigt.
När man inte har några kort kvar har man vunnit. Och är man sist kvar med Svarte Petter på hand så har man förlorat. Så är det. Svarte Petter är en smutsig pojke om jag inte minns fel.
Den här?, frågar Allan och plockar fram kortet från sin hand. Visar.



Ja, just det. Ha ha. Men nu skulle man ju inte visa att man har just det kortet. Det ska du bli av med.
Nehä!
Jo. Det är hela poängen med spelet. Man vill inte ha Svarte Petter. Svarte Petter är dum.

Nähä, Svarte Petter är inte dum.

Jo, Svarte Petter är jätte dum. Man vill bli av med honom.

NÄÄHÄÄ, SVARTE PETTER ÄR INTE DUM! HAN ÄR SNÄLL!

Men Allan. Spelet är liksom...

Du är dum!!!

Men Allan... Ehh... Okey. Han är inte dum. Dum är ett dåligt ord. Men han är inte så bra då. Kan vi säga så. Men vill inte ha honom.

Men jag VILL ha Svarte Petter!

Okej, men då förlorar du.

Varför då?,
frågar Allan utan ett tecken till förståelse i rösten.
Därför...

Jag bromsar upp och ser på korten i min hand. Dom är gammaldags. Flickor i kjol, pojkar med vattenkammat hår. Blått och rosa. Busigt och rart. Och så Svarte Petter. Skamfläcken. smutsig av svart kol. En fattig grovarbetares bastard till unge. En som inte kan åka på skidsemester eller traska runt i en trägård med ett paraply av siden. Smutsig - men väldigt glad. Därför...



Vet du vad, Allan. Vi ändrar i reglerna. Den som sitter sist kvar utan kort men med Svarte Petter i hand - den vinner. Svarte Petter är inte dum. Svarte Petter är snäll och bra.

För ibland så kan man ändra sig. Det behöver inte vara krångligare en så.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

tisdag 7 september 2010

Flickan vid sjön

Milla vaknade, febrig och het och snorig. Och jag skyndade in till henne och kröp nära. Jag tänkte att hon inte fick väcka Allan och att hon skulle somna om och att jag för en gångs skull skulle göra det själv. Utan mamma och tutte och mammighet. Min faderliga ömhet fick räcka till. Det var dags nu. Att räcka till.

Jag klappade henne på den varma, silkeslena magen och la min svala panna mot hennes. Det pös till. Hon rullade upp på min arm men fann inte ron. Jag började nynna tyst in i hennes huvud och plötsligt stod det klart för mig vad som krävdes. Det var så tydligt. Lika tydligt som en myra i en lupp. Lika klart som korvspad. Milla behövde höra melodin som den lilla människoflickan vid vattnet i slutet på Djungelboken nynnar. Då och endast då skulle hon kunna somna. Det var vad som fattades Milla i denna stund och jag vet inte varför jag visste det men det gjorde jag. Kanske var det en tvångstanke, kanske något slags halleluljamoment. Men det var så.

Lika snabbt som lösningen uppenbarade sig - lika snabbt föll den. Jag kunde inte komma på hur låten gick. Kunde inte frammana melodin. Jag kunde den - absolut. Men just nu, när den behövdes så innerligt - då var den inte närvarande. Den fanns där på tungspetsen men det verkade också vara så långt den hade lust att komma.

Jag blajnynnade medan jag tänkte och letade bland alla tongångar som arkiverats inom mig. Försökte sätta ihop några toner som jag trodde på - men det blev inte rätt. Jag vävde in några kända stycken i min nynning - Vem kan segla, Ett stort och farligt troll, Vyssan lull och några Cornelislåtar - för det att dom kom som ett rinnande vatten och jag slapp tänka. Så att jag kunde tänka på annat. Så att jag kunde blunda och försöka se när Ballou och Baghera viker undan vegetationen och kikar mot den lilla sjön och flickan. Hur Mowglii är som förtrollad av hennes sång. Och hur de båda djurvännerna lite motvilligt resonerar fram att det är det bästa för Mowglii - människobyn. Hur de låter honom försvinna. Men hur låter det. Fan!

Jag ledde mitt nynnande in på ett friare spår. Drog det åt visa. Försökte träffa toner som skulle leda mig framåt. Som skulle leda mig dit och rätt. Jag kunde ju låten. Men herregud; jag kan den.
Jag lovar, lovade jag mig själv och himlade med ögonen. Hur svårt ska det vara?

Milla gnydde lite men hon låg still mot min arm och då plötsligt kom det till mig. Utan förvarning. Utan förklaring till var den varit eller varför den kom.

Nana nana nananana
nana nana nanana naaa

Nana nana nananana
nana nana naaa naaa

Jag öppnade förnöjt mina ögon och såg att Milla somnat. Så klart. Ibland är det så lätt.





Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

måndag 6 september 2010

Tre gubbar

Jag satt på första bänk. Milla var längst bak. Vid utgången. Det hördes som en skön påminnelse om att nya liv kommer och fyller på bakifrån med ljud. Och framför mig låg han alltså. Morfar i sin kista. Tyst.

Jag hörde Milla och jag hörde prästen som berättade om min morfar som om hon kände honom. Jag hörde om syndernas förlåtelse och om guds närvaro och jag hörde några högtrevande psalmer och det kyrkliga ekot och den kantiga orgeln. Jag undrade om morfar var kristen? Om han nånsin var i kyrkan? Om han gillade psalmer?
Det visste jag inte.

Prästen bad en bön. Jag la min ena hand lite tafatt över den andra och bad jag med. Jag bad: Gråt nu då. Gråt! Din morfar är död. Varför gråter du inte?

Jag kände att jag ville att det skulle brista men det brast inte, det kom inget. Fader vår kom och jag mumlade ut var tredje ord - kanske - till en början, men sen tystnade jag och tänkte att det var fel allting. Att jag inte förstod. Att jag inte berördes. Att jag inte trodde det mista på något av det här. Att det bara var sektlikt och märkligt. Och absolut inte på riktigt.

Sen var det dags för det sista avskedet. Jag la min ros på kistan och jag ville säga något men jag sa inget. Det kändes för väntat och konstigt. För privat. Vi satte oss igen och Milla babblade på där bak utan någon som helst känsla för den heliga stunden. Utan rädsla för synden och straffet och livets ok och elände. Folk fyllde på och gick förbi. Någon sa något. Andra klappade locket. Nickade åt oss som stått honom närmast.
Så hände det plötsligt.

Tre gubbar klädda i de finaste svarta kostymer, bakåtkammat hår och solglas för ögonen stapplade mot kistan – nästan i armkrok. Sist i ledet. De stannade vid kortändan och la var sin ros på kistan. Den ena sänkte blicken. Den andre fångade upp en tår som smet ut under hans glasögonbågar och den tredje harklade sig och sa något med svajig röst. På finska troligtvis. Ingemansländare. De stod där så uppklädda och avklädda. Med alla sina jävla synder och sorger och härligheter med sig. På riktigt. Riktigt på riktigt. Tre gubbar. Och förra gången dom gick runt en kista var dom fyra. Nu var dom tre. Nästa gång skulle dom bara vara två…
Så otroligt sorgligt och samtidigt skrämmande vackert. Vänskapen i dess yttersta form. Tre fina gubbar.

Pang.
Jag sprack och det var underbart.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

fredag 3 september 2010

Min morfar

Min morfar är Ryss. När han talar är det väldigt svårt att höra vad han säger. Speciellt då han är uppspelt eller ivrig eller kanske glad - då hör man ingenting. Och han, å sin sida, hör väldigt dåligt. Det är svårt att kommunicera med honom. Min morfar.
Han kom hit under kriget. Det finska vinterkriget. För typ sjuttio år sedan. Hans historia är sanslös och finns i flera versioner. I den mest hisnande hoppade han från ett tåg mitt i den karga ryska tundran - hoppade från ett tåg som förde honom mot ett fängelsestraff - och vad vet jag - då han fångats som desertör. Han ville inte kriga mer och han ville inte straffas för det så han hoppade, flydde till Finland och rodde till Sverige. Det är en variant. Det är svårt att veta säkert för han talar aldrig om det. Jag ville det - att han skulle berätta sin historia och att jag skulle få filma det. Men då sa han nej. Jag uppfattade det som att han fortfarande var skraj för konsekvenser. Reprisalier. KGB. Nej sa han.

Min morfar älskar cirkus. Han spelar in föreställningar från teve på VHS-band och skriver "sirkus" på dom. Han har bott här i typ sjuttio år.
Min morfar bygger saker med sina händer. Han bygger och svarvar och täljer och karvar. Smörknivar, mjölkhållare, muggar, skålar, stolar, bord, sängar, leksaker, armborst, bössor, hus... Min morfar har byggt ett hus med sina egna händer. Det kommer jag aldrig göra. Och han syr i läder också. Och pruttar och rapar vid matbordet. Och han gillar vodka och vin och öl och fest. Han gillar nog människor och han älskar barn. Min morfar älskar mina barn. När jag berättade får honom att Allan låg i Lisas mage så började han gråta. Av glädje. Det förvånade mig och det blev uppenbart att jag missuppfattat honom under hela min uppväxt.
Min morfar kan lura en med sitt ryska vilda yttre. Med sitt sluddriga snack. Han lurade mig. Jag trodde han var knepig och lite avtrubbad. Det erkänner jag skamligt. Allan har presenterat mig för en gubbe full av känslor och bus. Så var han med mig när jag var liten. Vi byggde och fixade och han engagerade sig - vi var i fjällen, i skogen och vi fiskade - fan vad vi pulade. Men jag har glömt det. Jag minns att han kunde bli arg. Jag vet att han är oerhört generös. Min ryske morfar.

Min morfar är död. Vi begraver honom idag. Fan också.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 2 september 2010

Avancemang

Någonting har hänt. Jag känner det helt klart - någonting i blicken på Milla. Hur hon ser på en. Hur hon är med och lyssnar när man talar. Någonting. Över en natt...

Nån sa en gång, med kärleksfull ironi, att bäbisar har intelligens som en Mums Mums. En talande metafor och jag tyckte det var skitroligt. Jag kunde verkligen se hur - det därinne i Millas huvud - var en fluffig massa av vispad äggvita. När hon satt i sin stol och försökte fånga en hal bananbit med sina oreliga fingrar - ögonen i kors. Eller ännu tidigare; när rullade runt från rygg till mage till rygg till mage och bars runt på och bajsade och skrek och pratade goja. Precis som en Mums Mums. På pricken.

Men nu händer det alltså saker. Ett vagt medvetande tycks ha letat sig in i äggvitan och stabiliserat fluffet. När man frågar: Vill du ha banan? Då blir hon glad och nickar ivrigt. Och hon är medvetet rolig - skämtar med oss och när vi skrattar och säger att: Gör den där minen igen. Då gör hon den. Igen. Och igen.
Och i morse när hon vaknade och satt och talade strunt med sig själv i sängen tills alla andra vaknat - som alltid - då: när Allan nyvaket vände upp sitt morgonrufs från dunderklumpkudden och de fick syn från varandra så sa hon; Allah! och kastade sig mot honom.
Och hur hon står på sina båda ben och hänger över saker som en riktig liten flicka och härmar ljud hon hör. Nyfiken. På g.

Jag tror minsann att Milla avancerat från en fluffig Mums Mums till en degig Delicatoboll. Spännande!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

onsdag 1 september 2010

Svammel

Nu kommer det ett sånt där inlägg som saknar idé. Som bara blir till nu och här - live liksom i verkligheten. Och jag tycker oftast att dom är de allra bästa. Ett virrvarr av tankar och ord som bara öser ner över tangenterna och in i burken och ut på nätet. För sådan är ju föräldravardagen - att ibland har man inte tid att tänka ut det där finurliga inlägget med en knorr. Det får bara bli det där finurliga inlägget med knorr ändå.

Stopp.

Fan. Nu tappade jag tråden. Nu sitter jag och tänker efter - inte bra. Milla sitter på golvet och gråter och drar i mitt byxben. TA UPP MIG PAPPA! skriker hon inte - men det är vad hon menar. Och jag mumlar stressat:Vänta Milla lilla. Jag ska bara... Jag ska bara vadå? Svamla färdigt först. ÄLSKAR DU INTE MIG, PAPPA??!
Jo, liten - klart ja älskar, men Pappa bloggar nu. Det är viktigt för pappa.
Usch - nu talar jag om mig själv i tredje person. Det är det värsta jag vet.
Men jag då, ÄR INTE DET VIKTIGARE ATT JAG ÄR GLAD!!!
Det är jätteviktigt att du är glad, men jag tror inte men dör av att gråta lite - en liten, liten stund. Annars får jag ingenting gjort förstår du.
TA UPP MIG!
Här Milla - lek lite med den här bankdosan.
Och hon ser på dosan och tystnar en stund. Trycker halvhjärtat på siffran 5 och slänger sedan ilsket bort den.
DEN VAR SKITTRÅKIG!, säger hon inte men det är vad hon menar. BÄÄÄÄÄR MIIIIG! Och jag känner att det är dags att avsluta här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se