Italienarna

Jag klev på bussen längst bak med Milla i vagnen. Hon skulle sova. Det tyckte i alla fall jag. Och Milla - hon tyckte annorlunda och kämpade i motsatt riktning genom att helt enkelt ignorera sin trötthet och vara skitglad och helt pigg.
Jag parkerade vagnen på avvisad plats, fällde ner sätet bredvid och damp ner. Jag såg på min dotter som med ett envist leende kikade ut genom jackans huva med pliriga ögon - nyfiken på världen. Hon är svår att irritera sig på - Milla. Det är bra.

Bussen började åka och först nu noterade jag att något var annorlunda. Någonting stämde dåligt ihop med hur det brukade vara. Märkliga ljud kröp sig på bakifrån. Intensiva pussljud - som när man verkligen, verkligen vill höras och pressar ihop munnen till en knappnålsöppning och suger in för kung och fosterland. Eller som en upplåst ballong som töms på luft genom en hårt stretschad öppning. Ett ilsket pipljud - ja, ni fattade kanske från början.
Det hördes hur som helst i kör tillsammans med handklapp i otakt. En näve kom in i höjd med mitt öra och knäppte tre gånger. knäpp, knäpp, knäpp. Vad i...?
"Bambino!". Och Milla såg storögt på något bakom mig. Jag vände mig om och skådade åtta italienska pensionärer i högform. Intensivt fäktande, knäppandes, klappandes, pussandes och utropandes italienska fraser ämnade ett sött litet barn. Dom satt två på varje sida om gången efter varandra. Men på något sätt var dom ihopfogade i en enda rad. Åtta ansikten, kind mot kind. Sexton armar. Åttio skrynkliga fingrar som sträckte sig fram. Jag log och nickade åt dom glada turisterna - för dom var verkligen glada. Deras röster var i falsett och jag tyckte dom sa något till mig också; Papa! Sa dom inte det? Papa? Jag log ännu bredare och var på vippen att säga Tutti! Jo,för det var det enda jag kunde komma på som lät italienskt just då - men jag hejdade mig i sista stund och svalde ordet. Valde att istället skratta generat och lite fånigt och låta mina kinder rodna. För den här sortens uppmärksamhet var mig obekant. Trevlig men märklig. De vanliga tanterna på bussarna kunde på sin höjd undslippa ett leende - om barnet inte var klätt i rosa. Då bjöds det kanske av en obegriplig anledning på något lovord. Men Milla är sällan klädd i rosa. Nu var hon brun.
En av männen lutade sig fram - över mig och klappade Milla i håret. Hon log åt gubben och det gav ju bränsle åt hans entusiasm. Han la i en högre växel och de sju andra föll snabbt in. Jag undrade om dom var lite galna i huvudet eller om det kanske var så här man var i Italien - så barnkära. Och jag bestämde mig för det sistnämnda för jag har bott i Spanien och sett liknande tendenser. Det är ju fantastisk. Och lite jobbigt. För alla inblandade. Men fantastiskt.

I sjutton minuter höll dom på. Alla åtta. Hela resan. Och så plötsligt steg dom av på Skeppsbron och samtliga nöp Milla i kinden när dom passerade. Det blev tyst. Milla såg efter dom med förundrad blick tills dom försvann ur synhåll. Sen vände hon blicken mot mig och jag läste hennes undran.
Pappa, vad fan var det som just hände?
Och jag kunde bara le åt hennes tydliga uttryck, nypa henne i kinden och viska; Bambino!


Läs även andra bloggares åsikter om barn, beundran, italienare, kulturkrock
Intressant.se

Respekt

Vi gick Odengatan ner på väg mot en blå buss och gatan var kantad av valpropaganda. Jag har liksom inte alls hängt med - har varit bortrest på landet och i skogen finns inga smilande partiledare med klokord. På Odengatan fanns det det, i överflöd. Det var som om min skog var nerhuggen, omformad och placerad på varenda lyktspolpe och staket i Stockholm. Och jag läste en svart skylt; ett budskap från Kristdemokraterna. Där stod:

13 steg mot ett mänskligare Sverige
Steg 2
Mer respekt mot de äldre.

Jag stannade till och läste igen och insåg snabbt att jag inte höll med. Inte alls. En sådan mening är en förlegad floskel hämtat från ett grått GammelSverige. Respektera dom äldre? Varför skulle jag göra det? Och varför skulle Sverige bli mänskligare om jag fick för mig att lyda en sådan uppmaning? Jag tycker att det finns en hel hop med "äldre" som är fullkomliga idioter. Och när någon kräver min respekt bara av denna anledning blir jag misstänksam. "Unge man, kom inte och...", "Jag har levt så och så många år mer än du och jag har svaret..." "Jag har jobbat med detta i trettio år så kom inte och tro..."Det kliar i kroppen på mig. Min åsikt är oviktigt. Det är trångsynt och självcentrerat att tro sig vara förmer grundat på antal levnadsår. Det är respektlöst. Och då ger jag ingen respekt hur jävla gammal tanten eller farbrodern framför mig än må vara.

Nej, jag är av den meningen att man ska respektera alla oavsett ålder. Alla som är värda sin respekt. Alla som respekterar en tillbaka. Jag hoppas att Allan respekterar mig och kommer fortsätta att göra det när han är tonåring och jag är "äldre". Inte för att jag är just det utan för att jag är en bra pappa och för att jag gett honom goda värderingar. Och jag hyser stor respekt för honom just nu. För stor respekt tycker kanske många. Jag försöker lyssna och förstå hans viljor, tankar och drömmar. Jag respekterar honom för hans förmåga att ge oerhörd kärlek, för hans empati, för hans fantasi och för hans envisa vilja. Jag respekterar honom för detta och respekterar hans fyraåriga vänner för sina fantastiska egenskaper. Fyra år. Det är ingenting. Ändå är han mer vidsynt än många tanter jag stött på i hissar och bussar. Fördomsfulla, trångsynta, rädda, sura - ni förtjänar inte min respekt. Sorry - men det är så jag känner. Ni får lov att kämpa lite mer.

Det är inget fel på Ålderdomen i sig. Jag hyser otrolig respekt för de flesta gamla och unga och medelålders. Fågel, fisk och mittemellan. Detta är inget inlägg mot gamlingar i sig. Absolut skall de behandlats värdigt i alla situationer. Men det har inte med respekt att göra. Jag håller inte upp en dörr för dig, eller hjälper dig över gatan för att du är gammal. Det gör jag med glädje för att du behöver min hjälp och för att jag är kapabel att hjälpa. Respektera alla människor och så når vi nog snabbt ett mänskligare Sverige.

Jag ska nog inte rösta på Kristdemokraterna, tänkte jag och traskade vidare.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, respekt, kristdemokrater, val 2010, tanter
Intressant.se

Borta bra...

Det är lustigt: jag längtade aldrig hem. Efter en dryg månad på landet slog jag mig ner i den lilla gröna rottingmöbeln i hallen i stöket i värmen i Stockholm och stirrade på resväskan som stod framför mig. ”Borta bra, men hemma bäst”, försökte jag men kände direkt att det var en grov lögn. I alla fall för mig. Jag saknade skogen och havet och stjärnhimlen. Jag hade fått det bekräftat- det som jag misstänkt länge. Att jag inte är en stadsgrabb. Att jag kanske varit det en gång men absolut inte är det längre. Det enda jag saknat och såg fram emot var en planerad öl med två vänner. Först skulle bara Allan somna. Det var min kväll att lägga.

Det är lustigt; barns förmåga att snappa upp, ta in, tolka och agera. Jag sa aldrig att jag skulle ut. Att jag ville ha en smidig stillsam läggning. Det klurade han ut själv. Och när jag sa att han kunde se ett avsnitt till av serien han såg på - ett till – sen var det läggdags. Då sa han; två till. Bestämt sa han det och jag begick mitt första misstag när jag trodde att min medgörlighet skulle göra honom mjuk. Jag sa; Fine, två avsnitt – men då gäller det att du går bums i säng efteråt och inga trix och inget fix, kompis. Okej? Så sa jag och han svarade; Visst, pappa!

Det är lustigt; jag litar på mitt barn. Villkorslöst och varje gång litar jag på honom därför jag anser att man ska göra det med alla människor, stora som små – lita på. Och om det visar sig att man inte kan det, vilket det ju gör ibland. Då blir jag förbannad och ryter. Med vissa människor ger jag upp. Med Allan ger jag aldrig upp. Jag vill alltid utgå ifrån att han talar sanning. Jag vill att det är så man ska tänka. Men han talar inte alltid sanning. Som då. När han lovar att inte trixa och fixa men sätter igång redan i eftertexterna. Ska bara, säger han upprepade gånger och drar sig undan.
Ska bara tejpa upp en lapp först.
En lapp? Vadå för lapp?, undrar jag häpet
En lapp som jag har här borta bara.
Och så börjar vi leta efter en lapp som han har där borta bara - fast den inte verkar existera och jag dras med en stund innan jag inser att jag är duperad. Fan, nej kom nu! Inget trix sa vi ju!
Men det fortsätter in i badrummet; Fel tandborste, fel tandkräm, inte kissnödig, kissnödig och oj, nattskjortan råkade hamna åt fel håll och när han till sist står på sig i att han ska sova med Millas lilla bäbisblöja istället sin egen - då blir jag riktigt uppgiven och sjunker ner på toalettstolen. Jag håller band på min ilska och frågar sansat, men rakt ut, vad fan han är ute efter.
Vad är du ute efter, Allan?, säger jag alltså. Du är så stor nu att du vet åt vilket håll detta barkar och nu undrar jag vad du tänker? Ska jag bli arg? Förbannad? Vill du att jag ska jag drämma näven i bordet och börja skrika? Eller gråta? Jag vet inte. Vad är ditt mål? Vad tänker du? Vad vill du att jag ska göra?
Allan svarar lika snabbt och fyndigt som om han tilldelats repliken i ett manus.
Ha tålamod, säger han och kastar blöjan över axeln.

Det är lustigt. Punkt. För det är ju jävligt kul sagt och jag började skratta och Lisa föll in. Och den där dåliga stämningen som rådde rann av oss och det tog ytterliga oändligheter innan han slutligen somnade. Men jag kom ändå ut och kunde berätta denna historia för mina smått berusade vänner som ju genast förlät min försening för den skapade god stämning, en härlig kväll, hopp till livet, detta inlägg och nu jävlar är jag igång igen…

Det blir nog en spännande höst trots allt.


Psst. Glöm inte rösta på Pappa Kalles elskåp!


Läs även andra bloggares åsikter om semester, tillbaka i stan, trots, frustration, barn, tålamod, lustigheter
Intressant.se