tisdag 12 oktober 2010

Mitt skägg

Det är helt lugnt, tyst och stilla. Hon ligger inte oroligt och gråter på min mage. Hon kastar sig inte fram och tillbaka i dramatiska utfall över sängen som hon gjort de senaste två veckorna. Istället ligger hon bara stilla och ser på mig med stora, små, mörka ögon.

Vi körde Cold Turkey på kvällsamningen. Från den ena dagen till nästa fanns inget bröst där vid läggning längre. Vi behövde göra så för det som var var ohållbart. Och hon - hon som somnat ätandes i tio månaders tid - i hela sitt lilla liv - blev förbannad. Jag kan förstå det. Jag kan förstå att abstinensen kom och röjde och slet i hennes kropp - var fan är min tutte, liksom. Men hur mycket jag än förklarade att; Det är ju det som är grejen, Milla - det är inte din tutte. Det är Lisas tutte. Hur mycket jag än förklarade så ville hon inte förstå. Det är hjärtskärande att ha en så ledsen, liten, tröstlös nära inpå. Och vetskapen om att räddningen är så nära, bara ett rop bort. Bara ett; Fan jag pallar inte! och så skulle dörren slås upp och trösten skulle komma. Ändå ropade jag inte därför att jag ville verkligen palla. Jag ville göra oss självständiga nu för det är fan på tiden att vi blir det. Så jag kramade och vaggade och nynnade och pussade mitt förtvivlade knyte och hon la sig pladask på mig och grät. Men lät mig trösta. Som om hon visste och accepterade vad som måste göras men ändå var helt förstörd vid tanken. Som om jag gick an i brist på annat, bättre.

Närhet och kärlek är medicinen - tänkte jag. Vi testade en så kallad skrikmetod på Allan när han var liten och det var fruktansvärt. Det gick rakt emot allt vad jag står och kämpar för men ändå försökte vi - vi ansåg oss väl tvungna och vi visste inte bättre. Då. Jag ångrar det bittert men jag klandrar mig inte.
Kärlek. Närhet. Säkert skapar mitt tröstande ett nytt behov - en ny drog. Men jag vill inte säga godnatt till mitt barn och stänga in det i ett mörkt rum för att somna själv. Jag vill läsa och sjunga och ligga nära. Jag vill se ögonen bli tyngre och tyngre och dimmiga och jag vill känna andetagen nära och sen, men först då, vill jag pussa min sovande i pannan och viska; Godnatt, liten innan jag släcker lampan och smyger ut. Lycklig. Det är den finaste stunden på hela dagen. Läggningen. Det är mitt behov. Min drog.

Men det är inget kul när hon gråter. När hon inte är med på notorna. I fjorton dagar.

Hon är stilla nu. Efter fjorton dagar verkar hon gilla läget och hon ligger med vidöppna ögon och ser på mig. Tar in hela mig och jag vågar knappt andas. Så lyfter hon sin lilla hand och lägger den på min kind. Hon leker med fingrarna där - i mitt orakade ansikte leker hennes fingrar. Fångar upp. Slätar ut. Stryker med. Hon stannar till och ser på min haka, kupar andra handen under den. Klappar den ömsint och försiktigt fram och tillbaka. Hakan alltså. Och jag ligger blixtstilla och stel. Vågar varken sjunga, vagga, nynna eller kramas. Vågar knappt lita på - men låter bara magin pågå och fortsätta i lugnet. Så här andaktsfullt har det aldrig varit i denna säng, tänker jag och ler.
Hon rotar vidare i min ovårdade skäggväxt och så nickar hon plötsligt som om hon sa; Okej, farsan - du duger väl till läggning också då. Jag nickar försiktigt tillbaka. Tacksam. Hon kör dubbelgreppet. Hakan och kinden roterande rörelser och slutligen ser jag hur ögonen beslöjas av det där obeskrivliga skimret - tecknet på att hon är nere för räkning. Jag räknar och ögonlocken faller och rörelserna mot mitt ansikte blir långsammare och slöare för att tillslut stanna helt - som ett gammalt ånglok som gnisslande bromsar in vid en perrong. Handen ligger stilla mot min kind. Den blir tyngre och tyngre. Den börjar glida av. Sakta glider den och hennes små fingrar krattar mina strån. Så rasar den och landar i madrassen med en liten duns. Vi är fria!

Jag går ut och jag skiner. Stolt och stark. Kaxigt medveten om att jag har nåt som inte hon har. Nu har de börjat. Jag har funnit det. Mitt vapen. Mitt skägg. Min tutte!


Det var ju också ett jävla sätt att avsluta en vacker text på...



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

4 kommentarer:

  1. Underbart! :-)
    Det är inte lätt för de små att förstå sig på denna irrationella, avkylda vuxenvärld!

    SvaraRadera
  2. Fast jag såg massa stavfel nu... aj aj.

    SvaraRadera
  3. HaHa! Då har vi ju i alla fall en grej som skägg är bra för! ...hur FASEN kommer det gå för mig och Guillaume med andra ord när vi har barn?!?!!

    SvaraRadera