Nybyggare

Okej då. Då kör vi. Fast inte här. Men här:

http://www.pappskalle.se

Liknande innehåll. Bara en bokstav bort. Under uppbyggnad. Säg det inte till någon ;)

Adjö och välkomna.

Sugen

Jag måste medge att jag är väldigt, väldigt sugen på att kicka igång den här gamla rostiga bloggen igen. Eller bygga en ny. Jag vet inte? Är osäker på om jag ens vet hur man gör längre? Och det har säkert kommit massa nya moderna funktioner. Hur ska jag göra?

Vad tycker ni? Finns ni kvar?

Klockan 20.36

Hon står upp i sängen och gråter tröstlöst. Hon behöver sova men är alldeles för trött för att kunna förstå det - och somna. Istället bara skriker hon och krokodiltårarna väller ur hennes vackra ögon. Du måste sova, Milla. Det är därför, säger jag vuxenförnuftigt. Men hon vägrar höra på det örat.
Allan hoppar i sängens andra ända. Han hoppar och hoppar och ropar uppsluppet att: Jag är så pigg! Så ropar han och skuttar. Oj, vad jag är pigg! Han hoppar högt och gör ett helt varv i luften. Milla skriker.
I mitten ligger jag. Jag ligger på rygg och stirrar i taket. Lisa ropar något ifrån köket men det är inte en chans i helvetet att jag uppfattar det genom larmet. Vilken ful taklampa vi har, slår det mig helt plötsligt. Och sen tänker jag på att vilka häftiga barn jag har. Milla står upp. Oj, vad hon står. Hon har stått själv i säkert trettio sekunder nu utan att sätta sig ner - Vilket är det längsta hittills skulle jag tippa. Och samtidigt hoppar Allan så sängen rör sig - och vad skriker hon högt! Hon är inte elva månader än. Allt sammanlagt - en prestation. Verkligen anmärkningsvärt. Min Milla.
Och Allan sen. Som gör hela varv i luften. Som värsta balettdansören. Och tanken backar en timme - dit när vi står nere i källaren för att boka en tvättid och Allan pekar på en stor svart dörr som han aldrig pekat på förut och säger; Vad är det där för stor svart dörr?
Jag läser; Fläktrum, och säger det också högt varpå han frågar; Pappa, kan vi inte gå in och fläkta oss lite? Bara en sån sak.
Nu står han här, halv nio på kvällen, som en frisk fläkt och är pigg. Jag har nog aldrig varit så här pigg förut, påstår han högt. Lisa upprepar något från köket men jag hör inte. Milla skriker. Och står upp fortfarande. Vilka fantastiska ungar...


Läs även andra bloggares åsikter om barn, läggning, kaos, utmattning
Intressant.se

Imorgon

Jag brukar sällan göra sånt här. Alltså publicera två inlägg på en och samma dag. Men med tanke hur dålig jag varit i mitt bloggande på sistone så blir detta som en slags kompensation. Och kanske ett försök till förklaring. Och en uppmaning till er att hålla era tummar så de vitnar imorgon (torsdagen den 14:e oktober). Varför då då, tänker ni? Jo det ska jag ju förklara om ni bara lugnar er lite.

Vi backar. Två veckor backar vi ungefär och vi ser mig sitta i ett mörkt klipprum. Jag klipper reklamfilm under intensiv tvåveckorsperiod när det plingar till i mailboxen.
Mailet kommer från ett bokförlag och i texten kan jag räkna till tre utropstecken och ett frågetecken. Utropstecknen följer efter meningar som berättar hur mycket dom tycker om ett visst manus och frågetecknet följer naturligt efter en fråga. Kan vi ses? Och det kunde vi förstås.

Ni känner spänningen i luften. Och då pausar vi igen och backar vi ändå mer. Ända hit. Ett år tillbaka. Det var då jag skrev Manne gräver ett hål. Och det var då Mats Eriksson ritade pojken. Det var där han föddes. Att det sedan tog mig ett år att printa bilderna och texten, sammanfatta projektet och lägga det på lådan är oförklarligt. För när jag väl fått tummen ur och gjort det tog det bara en vecka innan jag fick svar. Och precis det svaret jag hoppades på dessutom. Och mer därtill för deras entusiasm var näst intill generande. Ni kan tro att jag blivit lite kaxig...

Så här sitter jag nu, närmre mina drömmar än jag någonsin varit. Jag kan fan ta på dom. Nästan. För imorgon kan jag förhoppningsvis besvara frågan; Jaså, du skriver. Har du gett ut nån bok då? Med ett självklart ja istället för det sedvanliga; Nja, du förstår att skriva... bla bla...
Imorgon, mina vänner gäller det. Imorgon är det utgivningsbeslutsmöte på B. Wahlströms. Imorgon håller vi tummarna för denna lilla pojke och hans egensinnige pappas förverkligande. Imorgon.



Heja Manne! Heja Mats och Heja My som färglagt och gett liv. Och heja mig!




Läs även andra bloggares åsikter om barn, barnbok, Manne gräver ett hål, B.Wahlström
Intressant.se

Viktiga ord och stora meningar

Milla, kan du säga glass?
Vi ligger i sängen och Allan som alltid är så hjälpsam och klok - han lär sin syster några viktiga ord. Ord som man behöver kunna för att klara sig framåt i livet. Hon svarar inte. Säger inte efter. Hon är mer intresserad av en lampknapp som hon knäpper av och på. Av och på. Av och på.
Kan du säga godis? försöker han. Godis, upprepar han. God - Is. Men hon kan inte. Hon kan bara knäppa av och på. Av och på.
Lördag, Milla. Säg lördag.
Hon kan inte prata Allan, mumlar jag sömndrucken.
Det kan hon visst, säger han och fortsätter envist. Lördag. Lör...
Lö... säger Milla snabbt utan att släppa lampknappen varken med blicken eller handen.
...dag, avslutar Allan.
Da, säger Milla samtidigt som hon släcker lampan. Löda.
Bra, Milla, säger han och hon klappar händerna. Sen kastar hon sig mot madrassen och kryper i ilfart mot sängens ända utan att verka ta notis över att den faktiskt slutar existera där. Allan skrattar.
Milla, skrockar han. Milla är som en spårvagn. Hon går bara iväg hela tiden.
Öh, okej - säger du det så..., säger jag och kastar mig efter henne och får tag i hennes ben precis innan hon rasar i golvet.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, första ord, roliga meningar, förvånade pappor
Intressant.se

Mitt skägg

Det är helt lugnt, tyst och stilla. Hon ligger inte oroligt och gråter på min mage. Hon kastar sig inte fram och tillbaka i dramatiska utfall över sängen som hon gjort de senaste två veckorna. Istället ligger hon bara stilla och ser på mig med stora, små, mörka ögon.

Vi körde Cold Turkey på kvällsamningen. Från den ena dagen till nästa fanns inget bröst där vid läggning längre. Vi behövde göra så för det som var var ohållbart. Och hon - hon som somnat ätandes i tio månaders tid - i hela sitt lilla liv - blev förbannad. Jag kan förstå det. Jag kan förstå att abstinensen kom och röjde och slet i hennes kropp - var fan är min tutte, liksom. Men hur mycket jag än förklarade att; Det är ju det som är grejen, Milla - det är inte din tutte. Det är Lisas tutte. Hur mycket jag än förklarade så ville hon inte förstå. Det är hjärtskärande att ha en så ledsen, liten, tröstlös nära inpå. Och vetskapen om att räddningen är så nära, bara ett rop bort. Bara ett; Fan jag pallar inte! och så skulle dörren slås upp och trösten skulle komma. Ändå ropade jag inte därför att jag ville verkligen palla. Jag ville göra oss självständiga nu för det är fan på tiden att vi blir det. Så jag kramade och vaggade och nynnade och pussade mitt förtvivlade knyte och hon la sig pladask på mig och grät. Men lät mig trösta. Som om hon visste och accepterade vad som måste göras men ändå var helt förstörd vid tanken. Som om jag gick an i brist på annat, bättre.

Närhet och kärlek är medicinen - tänkte jag. Vi testade en så kallad skrikmetod på Allan när han var liten och det var fruktansvärt. Det gick rakt emot allt vad jag står och kämpar för men ändå försökte vi - vi ansåg oss väl tvungna och vi visste inte bättre. Då. Jag ångrar det bittert men jag klandrar mig inte.
Kärlek. Närhet. Säkert skapar mitt tröstande ett nytt behov - en ny drog. Men jag vill inte säga godnatt till mitt barn och stänga in det i ett mörkt rum för att somna själv. Jag vill läsa och sjunga och ligga nära. Jag vill se ögonen bli tyngre och tyngre och dimmiga och jag vill känna andetagen nära och sen, men först då, vill jag pussa min sovande i pannan och viska; Godnatt, liten innan jag släcker lampan och smyger ut. Lycklig. Det är den finaste stunden på hela dagen. Läggningen. Det är mitt behov. Min drog.

Men det är inget kul när hon gråter. När hon inte är med på notorna. I fjorton dagar.

Hon är stilla nu. Efter fjorton dagar verkar hon gilla läget och hon ligger med vidöppna ögon och ser på mig. Tar in hela mig och jag vågar knappt andas. Så lyfter hon sin lilla hand och lägger den på min kind. Hon leker med fingrarna där - i mitt orakade ansikte leker hennes fingrar. Fångar upp. Slätar ut. Stryker med. Hon stannar till och ser på min haka, kupar andra handen under den. Klappar den ömsint och försiktigt fram och tillbaka. Hakan alltså. Och jag ligger blixtstilla och stel. Vågar varken sjunga, vagga, nynna eller kramas. Vågar knappt lita på - men låter bara magin pågå och fortsätta i lugnet. Så här andaktsfullt har det aldrig varit i denna säng, tänker jag och ler.
Hon rotar vidare i min ovårdade skäggväxt och så nickar hon plötsligt som om hon sa; Okej, farsan - du duger väl till läggning också då. Jag nickar försiktigt tillbaka. Tacksam. Hon kör dubbelgreppet. Hakan och kinden roterande rörelser och slutligen ser jag hur ögonen beslöjas av det där obeskrivliga skimret - tecknet på att hon är nere för räkning. Jag räknar och ögonlocken faller och rörelserna mot mitt ansikte blir långsammare och slöare för att tillslut stanna helt - som ett gammalt ånglok som gnisslande bromsar in vid en perrong. Handen ligger stilla mot min kind. Den blir tyngre och tyngre. Den börjar glida av. Sakta glider den och hennes små fingrar krattar mina strån. Så rasar den och landar i madrassen med en liten duns. Vi är fria!

Jag går ut och jag skiner. Stolt och stark. Kaxigt medveten om att jag har nåt som inte hon har. Nu har de börjat. Jag har funnit det. Mitt vapen. Mitt skägg. Min tutte!


Det var ju också ett jävla sätt att avsluta en vacker text på...



Läs även andra bloggares åsikter om barn, snö, vinter, vår
Intressant.se

Hej hej...

Ja, vi finns kvar...





Läs även andra bloggares åsikter om barn, syskon, filmer, gåvagn
Intressant.se

Jag klipper

Jag sitter och jobbar. Klipper film. Kaffet är så där. Rummet är kyligt och mörkt. Jag har ingen täckning på mobilen. Hemma äter dom kanske middag nu. Något gott säkert. Falukorv om Allan fick bestämma. Oxfilé med den där rödvinssåsen som vi gjorde i somras (som man kokade i flera timmar) - om jag fick bestämma. Men det fick jag ju inte. För jag sitter ju här, i en annan stadsdel. Utan täckning. Och klipper.

Läs även andra bloggares åsikter om ingenting, jobb, klipp, middag
Intressant.se

Svarte Petter

Barn är goda. Trots till trots och bråk och skrik och ja; jag känner mig tidvis både utstött och ogillad av Allan. Han kan vara rent förjävlig. Och det kan säkert jag också vara. Men jag tror jag är god och jag vet att Allan är det. Det blir tydligt ibland. Som när jag hittade en gammal Svarte Petter- kortlek i en byrålåda och blev helt ivrig.
Allan, Allan, ropade jag. Jag har hittat ett spel som jag spelade när jag var liten. Och som är rätt enkelt att förstå!

Jag samlade hela familjen och delade ut korten i tre högar. Okej, sa jag. Så här; Man kollar på sina kort och visar inte för dom andra. Sen ser man om man har par i nåt och om man har det så lägger man ut dom på bordet. Okej Allan?
Okej pappa!
Bra och sen så ska jag ta ett kort av dig och så hoppas man att det är ett kort som ger mig ett nytt par. Och sen tar mamma av mig och så tar du av mamma och så håller man på. Det är väl inget svårt?
Hur vinner man?, undrade Allan vetgirigt.
När man inte har några kort kvar har man vunnit. Och är man sist kvar med Svarte Petter på hand så har man förlorat. Så är det. Svarte Petter är en smutsig pojke om jag inte minns fel.
Den här?, frågar Allan och plockar fram kortet från sin hand. Visar.



Ja, just det. Ha ha. Men nu skulle man ju inte visa att man har just det kortet. Det ska du bli av med.
Nehä!
Jo. Det är hela poängen med spelet. Man vill inte ha Svarte Petter. Svarte Petter är dum.
Nähä, Svarte Petter är inte dum.
Jo, Svarte Petter är jätte dum. Man vill bli av med honom.
NÄÄHÄÄ, SVARTE PETTER ÄR INTE DUM! HAN ÄR SNÄLL!
Men Allan. Spelet är liksom...
Du är dum!!!
Men Allan... Ehh... Okey. Han är inte dum. Dum är ett dåligt ord. Men han är inte så bra då. Kan vi säga så. Men vill inte ha honom.
Men jag VILL ha Svarte Petter!
Okej, men då förlorar du.
Varför då?, frågar Allan utan ett tecken till förståelse i rösten.
Därför...

Jag bromsar upp och ser på korten i min hand. Dom är gammaldags. Flickor i kjol, pojkar med vattenkammat hår. Blått och rosa. Busigt och rart. Och så Svarte Petter. Skamfläcken. smutsig av svart kol. En fattig grovarbetares bastard till unge. En som inte kan åka på skidsemester eller traska runt i en trägård med ett paraply av siden. Smutsig - men väldigt glad. Därför...



Vet du vad, Allan. Vi ändrar i reglerna. Den som sitter sist kvar utan kort men med Svarte Petter i hand - den vinner. Svarte Petter är inte dum. Svarte Petter är snäll och bra.

För ibland så kan man ändra sig. Det behöver inte vara krångligare en så.


Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Svarte Petter, kortspel, regler
Intressant.se

Flickan vid sjön

Milla vaknade, febrig och het och snorig. Och jag skyndade in till henne och kröp nära. Jag tänkte att hon inte fick väcka Allan och att hon skulle somna om och att jag för en gångs skull skulle göra det själv. Utan mamma och tutte och mammighet. Min faderliga ömhet fick räcka till. Det var dags nu. Att räcka till.

Jag klappade henne på den varma, silkeslena magen och la min svala panna mot hennes. Det pös till. Hon rullade upp på min arm men fann inte ron. Jag började nynna tyst in i hennes huvud och plötsligt stod det klart för mig vad som krävdes. Det var så tydligt. Lika tydligt som en myra i en lupp. Lika klart som korvspad. Milla behövde höra melodin som den lilla människoflickan vid vattnet i slutet på Djungelboken nynnar. Då och endast då skulle hon kunna somna. Det var vad som fattades Milla i denna stund och jag vet inte varför jag visste det men det gjorde jag. Kanske var det en tvångstanke, kanske något slags halleluljamoment. Men det var så.

Lika snabbt som lösningen uppenbarade sig - lika snabbt föll den. Jag kunde inte komma på hur låten gick. Kunde inte frammana melodin. Jag kunde den - absolut. Men just nu, när den behövdes så innerligt - då var den inte närvarande. Den fanns där på tungspetsen men det verkade också vara så långt den hade lust att komma.

Jag blajnynnade medan jag tänkte och letade bland alla tongångar som arkiverats inom mig. Försökte sätta ihop några toner som jag trodde på - men det blev inte rätt. Jag vävde in några kända stycken i min nynning - Vem kan segla, Ett stort och farligt troll, Vyssan lull och några Cornelislåtar - för det att dom kom som ett rinnande vatten och jag slapp tänka. Så att jag kunde tänka på annat. Så att jag kunde blunda och försöka se när Ballou och Baghera viker undan vegetationen och kikar mot den lilla sjön och flickan. Hur Mowglii är som förtrollad av hennes sång. Och hur de båda djurvännerna lite motvilligt resonerar fram att det är det bästa för Mowglii - människobyn. Hur de låter honom försvinna. Men hur låter det. Fan!

Jag ledde mitt nynnande in på ett friare spår. Drog det åt visa. Försökte träffa toner som skulle leda mig framåt. Som skulle leda mig dit och rätt. Jag kunde ju låten. Men herregud; jag kan den.
Jag lovar, lovade jag mig själv och himlade med ögonen. Hur svårt ska det vara?

Milla gnydde lite men hon låg still mot min arm och då plötsligt kom det till mig. Utan förvarning. Utan förklaring till var den varit eller varför den kom.

Nana nana nananana
nana nana nanana naaa

Nana nana nananana
nana nana naaa naaa

Jag öppnade förnöjt mina ögon och såg att Milla somnat. Så klart. Ibland är det så lätt.





Läs även andra bloggares åsikter om barn, djungelboken, nynna, vaggvisor, minnesförlust
Intressant.se