London Calling

Varför är det så? Varför är det så att när jag ligger ensam i en säng för första gången på många år, utan barn, men värsta chansen till värsta sömnen - då kan jag inte sova. Varför är det så? Varför ligger jag och förbannar mig själv; Men somna då din idiot? Det är ju detta du har drömt om i tre och ett halvt år. Sov bara. Men jag somnar inte bara. Jag bara tänker att jag borde somna men jag gör det inte. Varför händer detta nu, när jag ligger på ett femstjärnigt hotellrum - med övertreniga detaljer så som tavlan i guldram som är fastsatt i taket ovanför min säng - jag ligger på rygg och stirrar på tavlan. Jag sover inte. Varför. Och klockan är tre. Här i London. Varför sover jag inte? Allt är betalt. Jag bara bor. Och filmar på dagarna. Men inte nu. Nu ska jag sova. Bara. Men jag sover inte. Jag bara ligger och stirrar på ett landskap målat i olja. Varför är det så?

Därför att jag inte hör Allans lätta snarkningar? Därför att Milla inte bökar bredvid mig? Därför att Lisa saknas mig? Kan det vara så? Att man är så invand i att störas i sin sömn, att få sparkar i ansiktet av små barnfötter och känna dåsiga fjärtar under små täcken med Dunderklumpen på och höra plötsliga utrop i mardrömmar och få osammanhängande sömndruckna förklarigar och tröstlös gråt och upp och röra välling och vandra med en trasslig mage och allt de där som ju är min vardag. Min natt. Jag kan väl inte sakna det varma sovrummet och bira bira bira-brölen från Götgatan? Här hörs bara ACns svalkande brummande. Och det stör.

Men kom igen nu? Rummet har en tavla i taket. Och ett badkar på lejonfötter. Sov. Imorgon blir det nog bättre. Jag har fem nätter kvar. Fem nätter att somna på. Det måste gå för såna här chanser växer inte på träd. Vilket sjukt jävla jobb man har. Egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, hotell, inspelning, sömnproblem, lyx
Intressant.se

En tyst minut

Vi låg äntligen i sängen. Efter en afton så överjävlig att den inte vill beskrivas låg vi där - och han vände sig mot mig med dimmig blick, gäspade stort och sa ännu en gång; Jag är inte trött...
Och jag tryckte ner irritationen och sa så vänligt jag bara kunde att: Jag vet. Vi blundar båda två, och räknar så långt vi bara kan tyst för oss själva i huvudet. Så sa jag och blundade. Jag tror han blundade också. Han blev tyst i alla fall. Och stilla. Jag räknade sakta men efter ett tag tröttnade jag. Tankarna for andra vägar. Tankarna tänkte sig till min lille envisa kamrat precis bredvid. Tankarna tänkte att det är fascinerande att han orkar stå på sig när han är så trött. Tankarna klappade mig på axeln och sa att bra där, sa dom; Bra där, Pappa Kalle, att ilskan inte släppte till - att du inte rann över. För det har varit mycket bråk på sistone och det är inte så konstigt att tålamodet tryter men dessvärre så får det inte göra det. Det är din uppgift som pappa. Att ha tålamod.
Jag log åt tankarna. Jo det hade gått väl trots allt. Det faktum att jag inte hade låtit mig provoceras hade lett till sådana utbrott att jag blev orolig för pojkens hals, som han skrek, men det är dags att förändra och jag tror detta var en bra start. Jag kikade snabbt med ena ögat på Allan. Jo, han blundade - men han sov inte. Det hörde jag. Jag tänkte vidare. Tänkte på Bloggen, tänkte på att jag inte skrivit på mycket länge trots att jag har haft en hel del fina uppslag. Tänkte att jag inte haft tid. Tänkte att jag har haft tid med annat. Tänkte att det är ojuste mot alla läsare att plötsligt bara tystna. Tankarna tyckte jag borde ta en bloggsemester - stressa ner, sluta ha dåligt samvete för att jag inte levererar. Tankarna tyckte att jag skulle stänga bloggen för sommaren och när jag ändå höll på kunde hålla mig från Twitter och Facebook också för det är inte hälsosamt som jag håller på. Och dumpa iPhonen, tyckte tankarna. Den kommer ge dig en hjärtattack. Sluta bry dig om vad folk tycker eller inte tycker. Sluta jaga beröm och uppskattning och sluta försök tyda koder och läsa mellan rader och framför allt sluta sakna det du inte gör. Istället: gör det, för som det är nu mår du fan inget bra av. Du är istället snudd på cynisk och full av avund och det klär dig inte. Så sa tankarna till mig och jag tyckte nog dom var lite väl hårda trots att jag visste att dom till viss del hade rätt. Okej, sa jag till tankarna, Jag pausar bloggen tills slutet av Augusti. Kan hända dyker det upp några inlägg under sommaren men då är de skrivna av kärlek och inget annat. Jag låter bli Twitter och Facebook och lever i nuet med de omkring mig. Men iPhonen får ni inte. Så är det...
Pappa, avbröt Allan från sin sida av sängen. Jag slog förvånat upp ögonen.
Ja, sa jag. Vad är det?
Jag kan inte räkna längre... Får jag somna nu?
Ja, Allan, sa jag försiktigt. Det går bra.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, bloggar, facebook, twitter, stress
Intressant.se

Sagan om den förtrollade flöjten

Jag fick detta lilla häfte i handen vid en släktmiddag. Skrivet av mig som femåring och troligtvis med hjälp av min biologiska mamma. Hon dog sen - jag tror det var strax därefter. Eller var hon redan död och någon annan hjälpte mig med skrivandet? Det är märkligt att jag inte säkert vet hennes dödsdatum. Jag tror jag var fem. Jag tror det var på sommaren. Men jag kan faktiskt inte säga säkert. Och jag har fått det förklarat för mig även i vuxen ålder men det fastnar liksom inte. Jag tror knappast att det har något att göra med ett bristande intresse, att jag inte bryr mig - att jag inte känner - för jag är en väldigt kännande person. Men kanske är det just det - att när en känslosam femåring förlorar sin mamma så blir det en kortslutning - en avskärmning från det onda - en spärr som sitter kvar än idag? Som gör att jag undermedvetet inte kan ta in?
Jag känner mig aldrig sorgsen över det som hände. Säkert då, men inte idag. Inte vad jag själv förstår i alla fall. Jag var så ung och jag minns henne knappt - det som är kvar är fragmentariska bilder; glassbåtar i soffan, ett träd på gården som över en natt sprungit ut i grönska, en cirkusakt i sängen, ett korsord som löstes fel, en film med indianer jag inte fick se, en vävstol i vardagsrummet, en kväll då jag fuskade med tandborstningen. Dessa minnen är mina egna för ingen var med förutom vi. Jag och Sylvia. Ingen kan ha återberättat dom. Ingen kan ha skapat dom åt mig.
Jag minns inte när vi skrev denna bok. Om det nu var vi som skrev den. Jag vet inte om hon visste då att hon hade cancer men det tror jag inte. Det gick väldigt fort alltihop. Ändå tycker jag det är något som känns i denna märkliga text. En klarhet, en visshet. Men det kan ju vara helt fel.

En del formuleringar förundrar mig. Fascinerar mig. Jag undrar om min skrivhjälp la till lite av sina egna värderingar och formuleringar i texten.

Som på sidan 3: Mamma och pappa var i kyrkan och hörde inte rösten för dom hörde på Bibeln. Den där sagan alltså.

Eller är det mina ord? Har denne helt onyanserat bara skrivit vad jag sagt? Vad jag tänkt? Det kan mycket väl vara så för jag känner igen mina egna tankar och ordval. Känner igen det i Allan som är där och snuddar vid det hela tiden och sådan son sådan far... eller hur säger man?

Sagan om den förtrollade flöjten måste ju anses som ett förstlingsverk. En stark debut. Med näst intill poesiliknande meningsbyggnader. Som: Ost O det bästa hon visste var och hennes storebror var död. En mening lika obegriplig och storslagen som hela William Burroughs "Den nakna lunchen". Fast utan heroinet då. Får man väl hoppas.


Det var en gång en mamma och en pappa. Mamman hette Frida. Pappan hette Peter. Och flickebarnet som de hade hette Camilla.


Ost o de bästa hon visste var och hennes storebror var död.


Och en gång när de var på kyrkogården, vid graven där flickans storebror låg, så hörde Camilla nån som sa; "Hej Camilla", från himlen och sa; "Jag är hos Gud och här hos Gud är jag en ängel" Flickan hörde genast att det var storebrors röst. Mamma och pappa var i kyrkan och hörde inte rösten för dom hörde på Bibeln. Den där sagan alltså.


Men just när hon skulle lukta på blomman så kom pappan och mamman ut från kyrkan och sade att nu ska vi gå hem. Då sade flickan att hon ville bara lukta på blomman Sen ska vi gå hem. Då sa mamman att vi ska ta hemma med. Då sa Camilla att jag vill lukta på blomman först och sen ska vi gå hem och äta.


Men direkt när hon hade ätit klart så hitta hon en flöjt på golvet. Hon var nyfiken på hur den lät, på melodin och direkt när hon började blåsa i den så blev hennes ben så långa. Hon förstod att det var en trollflöjt. Och när hon blåste i den så blev fötterna så små.


Och när hon blåste en gång till i flöjten så fick hon inga armar. SLUT.

Ja, så kan det gå...
Jag är inte religiös, har inte hört några röster från himlen och äger inga magiska flöjter med amputerande egenskaper men man får ju ändå hoppas att hon är en ängel hos gud - mamma Sylvia. Det är hon säkert.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, teckningar, cancer, mammor, död, fantasi
Intressant.se

Funderingar kring popcorn

Det rasslar när jag häller upp popcornen i pannan och jag undrar vad för något geni som kom på att om man torkar majs och sen värmer upp dom i fett så exploderar dom till små puffkuddar och går att äta till film. Men sen tänker jag vidare att det nog inte var en medveten, enträgen handling utan snarare något som bara blev. Av en händelse. Ett gäng fisiga cowboys vid en lägereld. Bill, Hank och Ed. Och en läderpåse som hängt med i Bills packning sedan de passerade Mississsippideltat. Där fick han påsen av en fyllig hora, och den var full av majs. Men inte vilken majs som helst, Det var The best god damn corn south of Dekoda, sa hon som hette Flores. Sen sa hon att; You come back here one day and get me out of this shithole, Big Bill. You´ll be back when you're out of corn, cowboy. Men Bill hade inte rört majsen. Han gillade inte majs alls faktiskt och speciellt inte nu när den var torr och tråkig. Den hade glömts bort i sin lilla läderpung som nu låg farligt nära lägerelden. Bill, Hank och Ed la sig till rätta med sina huvuden lutade mot sina sadeldon och sköt ner sina stora hattar över ögonen och önskade varandra en god natt. Himlen ovan dem var stjärnklar och häpnadsväckande, på gränsen till skrämmande. Men inte för dessa tre herrar - de hade sett det mesta. Inget förvånade dom. Inget kunde skrämma dom. Men så. Pop popopopop pop pop popopopopopopopopop. Bill satte sig hastigt upp och fick upp sin revolver. Han drog snabbast av de tre. The indians are coming! Så skrek han och började skjuta in i mörkret. Hank och Ed var snabbt med i eldstriden och kort därefter hade dom skjutit ihjäl varandra. Så där låg de tre döda cowboysarna i öknen bredvid en läderpung med poppat majs. Så det kan bli. Popcornen förblev oupptäckta i ytterligare tre år. Oupptäckta tills tre andra cowboys satt vid en annan lägereld och...
Ja, så var det säkert.

Det är sånt jag klurar på when I'm popping the corn. Så nu vet vi det om varandra.


Läs även andra bloggares åsikter om cowboys, popcorn, lägereldarIntressant.se

Funderingar kring kaffe

Jag stod i stånd att brygga mig en riktigt god kopp och medan jag räknade kaffemåtten så började jag tänka. Herregud, tänkte jag. Vilken grej kaffe är egentligen. Vad var det för ett geni som kom på det här. Säkert nån slags indian, tänkte jag vidare, som traskade runt i djungeln och så gick indianen på en buske med kaffebönor. Typ i en gudomligt belyst glänta. Och indianen stoppade en böna i munnen, tuggade och spottade ut. Fy fan, skrek indianen kanske på något uråldrigt språk, Det var det värsta skit jag någonsin smakat!
Men det är ju här man måste ge vår indian cred för den gav liksom inte upp där vi andra skulle gjort det. Nej, vår indian stoppade sitt höftskynke fullt av bönor och gick hem och satte en kittel med vatten över öppna elden. Och så la indianen några bönor i vattnet och samlade sina indianpolare till dryckesprovning. Fy fan, skrek kanske vårt lilla indiangäng då - i kör. Fy sjutton vad blaskigt, tyckte dom på sitt uråldriga språk och så gick dom hem till sina tält och surade allihopa.
Men inte vår indian inte. Nej, vår indian gick kanske upp på Höga Berget och där satte han sig och tänkte i tre nätter och tre dagar och sen gick han raka vägen hem till sin lilla bönhög som legat och torkat i solen och slog sönder hela skiten med ett par stenar. Och indianpolarna, dom såg på den galna indianen och sa att; Nu har Vita Fjädern tappat det. Vita Fjädern har inte längre alla mackor i picknickkorgen! Men det hade han. Vita Fjädern hade alla mackor i picknickkorgen och han var så övertygad om att han var något stort på spåren att han bjöd in indianpolarna på en andra sittning. Det är vågat.
Denna gång hade den svarta brygden både färg och smak men den var väldigt grumlig och grötig. Fy fan, sa indianpolarna kanske. Lägg ner nu!
Ja, här hade väl även den envisaste av misslyckade uppfinnare lagt idéerna på hyllan och tänkt att nu har jag provat både en och två och till och med tre gånger och det har inte blivit bra. Alls. Jag kanske inte är en barista trots allt, borde man ju konstatera. Men så tänkte inte Vita Fjädern. Herregud vilken människa! Han uppfann kaffefiltret och så gav han kaffe till mänskligheten och det är ju helt enastående, tänkte jag och tog en klunk av kaffet som puttrat och droppat sin väg genom bryggaren. Det var lite starkt måste jag medge. Väldigt starkt. Kanske hade min tankekedja fått mig att tappa räkningen? Kanske fick inte det här inlägget den vitsiga knorr jag hoppats på? Kanske är jag alldeles för lat för att skriva om det?


Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, indianer, uppfinningar
Intressant.se