torsdag 29 oktober 2009

Ett nytt barn

Så jag har varit tyst de senaste dagarna och det finns en orsak. En ny figur är född. Och när en ny figur föds är jag väldigt låst till det. Jag kan inte göra två saker samtidigt. JAG kan inte föda och blogga samtidigt även då det säkert finns dom som kan. Jag avundas dom men dom är inte jag. När jag föder föder jag enbart. Det finns inte utrymme till annat. Min värld uppryms av födandet och sen - när det är klart - då kan jag blogga vidare en stund tills något annat dyker upp och blockerar.

Så när jag inte finns på bloggen finns jag någon annanstans - och gör något annat. Så kan man se det. Ju mindre jag bloggar dess då mer får jag gjort eftersom att jag aldrig lyckas hålla det kort och koncist. Jag bloggar mastigt och det tar timmar i anspråk. Jag tjänar inga pengar när jag bara bloggar men pengar är ju inte allt här i livet - brukar jag resonera klokt.

Ändå känns det ju så himla bra när något blir gjort. Ett nytt barn till exempel. Som kan generera. En investering i framtiden. En skön pryl liksom. Något man lyckats med förbannat bra (den här veckan)

Och nu har jag alltså fött (den här veckan). Det blev en liten kille på tre år som heter Manne. Han väger inte mer än något gram. Förhoppningsvis finns han hemma hos er alla snart. Förhoppningsvis...

Här är han förresten.

Och för er som inte förstår ett jota just nu kan jag förtydliga och säga att Manne inte är min bäbis som kom för tidigt utan en barnbokskaraktär som har dröjt alldeles för länge - ljuvligt illustrerad av den enastående Mats Eriksson med säker handpåläggning av My Engström Renman och inspirerad av alla våra underbara barn - Allan, Malte, Mingus - och vem du nu är där inne som sparkas och puttas.

Hurra för Manne och visst ska du leva ut i hundrade år!


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 26 oktober 2009

Helgens Observationer

LÖRDAG

Biopalatset Söder, Salong 9. 12.46
Under en visning av filmen Nicke Nyfiken 2, ungefär samtidigt som den gulklädda mannen flyger ut för ett stup med en lånad motorcykel och väljer att rädda sin gula hatt före sig själv - då hörs en späd pojkröst i mörkret; Pappa, jag har kissat på mig. Pappan svarar; Oj då, och börjar sedan leta efter alla tusentals kläder som ligger utspridda på de närliggande sätena.

Söderhallarna, 12.52
En man i svart rock ses smyga runt utanför biograferna med en biosittdyna för barn. I sitsens grop balanserar han en gulfärgad vätska. Ett barn med blöta byxor står en bit bort och ser på. Tillslut ställer han bara sitsen i ett hörn, ser sig omkring med stirrig blick, tar barnet i handen och skyndar därifrån.

Medborgarplatsen, 13.15
Ett förtvivlat barn står mitt på torget och gråter högljutt. En man som misstänks vara barnets fader står bredvid med en hämtpåse från Burger King. Barnet skriker att det inte vill gå hem och äta utan vill äta inne på Restaurangen. Pappan förklarar att barnet kissat på sig och att det inte finns något ombyte. Att det är blött och kan bli kallt och att man inte kan sätta sig på restaurangstolar med blöt rumpa för det är inget kul för nästa gäst.
Barnet skriker; Men jag är inte blöt i rumpan, jag är blöt där fram.
Sen lägger det sig på marken och sparkar med benen. Pappan sätter sig på huk och ser sig om. Han säger med tyst röst att; hemma finns det lördagsgodis och bullar. Barnet reser sig omedelbart och de lämnar platsen.

Södermalm, 13.25
Lägenhetsbråk i närheten av Götgatsbacken. Barnröst vrålar; JAG VILL INTE HA PRICKAR PÅ HAMBURGAREN!
En kvinnoröst hörs replikera att det alltid är frön på hamburgaren men barnet sätter emot; Neee heee. Det är inte alltid prickar på Hamburgaren.
Trött och retorisk mansröst; Nej, det är inte frön på McDonalds hamburgare men på Burger Kings är det det och nu handlade vi där.
Barn; Nä.
Man; Jo, det gjorde vi.
Barn; Nä.
Man; Jo.
Barn; Nä.
Man; Jo.
Barn; Nä.
Man; Jo.
Barn; Nä.
Man; Jo.
Kvinna; SLUTA BÅDA TVÅ. Jag tar väl bort fröna då.
Tystnad i någon minut.
Mansröst konstaterar; Det där kommer han aldrig gå med på.
Sen hörs att avgrundsvrål följt av det aningen gråtmaskerade meningen; Jag vill inte ha den där hamburgaren. Den ser konstig ut. Jag vill bara ha godis och bullar!

Utanför Vi-butiken på Götgatsbacken, 18.48
En pappa sitter på en tidningslåda och ser på ett barn som står framför rulltrappan utan jacka. Barnet är ledset och skriker och gråter. Pappan är spelat lugn. Barnet har ett 6-pack ägg i en genomskinlig påse som det hivar omkring sig i hysteriska utfall. Barnet vill inte ha jackan på sig som pappan har i handen. Pappan säger att det är kallt ute.
Nej, det är varmt här, skriker barnet med hela kroppen så äggpåsen gör en gir i luften och toutchar marken.
Pappa; Nej det är kallt ute. Det är nästan vinter. Sätt på det jackan bara så går vi. Det är så enkelt.
Barn; NEEEEEEEEEEJ!
Pappa (lugnt men bestämt); Det är ingen idé Allan. Jag tänker inte gå ner för Götgatan med dig i t-shirt. Vi får vänta här tills du klär på dig.
Barn: NeeeeeEEEEEEEeeeeeej!
Barnet hivar påsen så den far in i väggen. Pappan förklarar att äggen går sönder. Barnet tystnar och tittar på påsen och ser att den är fylld med gulvitt klet. Barnet bryter ihop fullständigt hamnar på marken. Sparkar med benen. Inifrån VI-butiken tittar hela kön inklusive kassören på pappan och barnet. Pappan går fram till barnet, sätter sig på huk. Tar upp den förtvivlade existensen i famnen och klappar den på huvudet. Säger ömt att komma nu och sätta på sig jackan. Så går vi hem och kollar hur många ägg som är hela. Barnet säger nej men man hör på rösten att det gett upp. Det låter sig kläs på och lämnar sedan platsen. Pappan hörs säga att; Vad bra du var på att hjälpa mig handla! Och barnet låter genast mer muntert och håller med. Säger något om tomater men försvinner sen utom hörhåll.

Södermalm, 19.33
Lägenhetsbråk invid Götgatsbacken. Ett barn skriker att; NEEEEJ. Jag vill inte ha grädde i äggen.
En kvinnaröst förklarar att det är gott. Att man alltid har grädde i äggröra. Men barnet håller inte med; Jag vill ha bara ägg! Så skriker det och ljud hörs som skulle kunna tolkas som små barnfötter som sparkar i golvet.
En hopplös mansröst säger; Men Allan nu är det gjort och vi har faktiskt inga ägg kvar. Dom råkade ju gå sönder.
Barn; NEEEEEEHHeeeEEE. Jag vill ha glass!!


SÖNDAGEN.
Tyst lugnt hela dagen. Enstaka småkonflikter sporadiskt utspridda över staden. En lättlöst argumentation kring ett knapptryck på treans buss invid Kungsholmstorg.

Hört från ett barn i en lägenhet på Hantverkargatan; Vilken förtjusande grön tvål, mamma!
Hört i lägenhet på centrala Södermalm tiden kring läggning; Det var väldigt roligt hos Ingrid idag!


SAMMANFATTNING.
Skillnaden mellan en lördag och en söndag består av lika delar lördagsgodis och min förväntning på Allans tacksamhet. Ogenomtänkta föreställningar om att jag gör Allan en tjänst genom att fylla helgerna med roliga aktiviteter och sötsaker. Och det är väl inget fel i det. Felet är irritationen som uppstår när barnet inte alls visar sig vara med på noterna. Felet är när man tror att glädjen ligger i godis och bullar och när lugnet ändå inte infinner sig och lördagen - som ju ska vara så mysig - blir den jobbigaste dagen på hela veckan så tappar man tålamodet. Felet är när jag står på Medborgarplatsen och tänker att; fan också, du får bio och hamburgare och godis och bullar. Jag ägnar hela min lediga dag åt att göra roliga saker med dig och ändå – ändå måste du krisa hela tiden. Vad kräver du av mig? Och svaret är väl enkelt; ingenting. Det är ju jag som kräver.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

torsdag 22 oktober 2009

Den mäktiga vyn

Så jag kände att det var Allans tur att bestämma lite och han ville ju så innerligt gärna gå till Ivar Lo-parke, eller som han säger; Balooparken, efter dagis. Så vi gjorde det. Gick dit. I snålblåsten och pissregnet. Åt helt fel håll och upp för de trehundrasjuttiofemtusen trapporna i hala barnvagnsrännor till Mariabergets topp och när vi öppnade grinden till lekplatsen fann vi den fullkommligt öde. För ingen vettig människa går ut och leker under sådana väderförhållanden. En klok människa går hem och bakar bullar eller tar ett bad eller kryper upp i soffan framför en film. Men vi är ju inte kloka tänkte jag och sen såg jag Stockholm. Och har ju sett staden förr så här från ovan. Flera gånger har jag stirrat ut över stadssiluetterna och takåsarna och visst har jag tyckt det varit vackert och kanske sagt just så; Vad vackert det är, till Lisa och kanske till och med tryckt hennes hand och mmmat eller suckat lyckligt eller nåt. Laht huvudet på sne. Men nu var det inte bara vackert denna gång. Det var helt fruktansvärt och vackert.

Hela staden var dold i ett hotfullt dis - en dimma. Duggregnet. Den sorgtunga himlen. Hus på avstånd försvann in i ett enda grått sudd. Staden var upprörd. Bilarna på centralbron tutade säkert fast jag inte kunde höra det. Tåg på väg till eller ifrån Centralen. Tunnelbanans evighetstrafik. Någon båt på vattnet. Lyftkranar som for fram och tillbaka. Avgaser. Stök. Föroreningar. Skillnaden mellan en stad i rörelse och en stad som håll på att förintas var hårfin. Och jag fann det mäktigt och satte mig ner på knä bredvid Allan och i tystnaden och ron i den helt öde lekparken började jag peka och berätta. Jag sa att: Kompis. Jag vet att vi varit här förut och att du sett den här utsikten förut men nu vill jag att du kollar ut här (jag gör en dramatiskt gest med armen och sveper med den över stadssiluetten.) Och då menar jag verkligen kollar och tar in. Förstår du vad häftigt det här är? (Jag väntar inte på svar) Man kan se hela staden härifrån. Där till exempel är NK-klockan och där är Hötorgsskraporna mitt i stan och sen kan man se Storkyrkan där. Nej där - i Gamla Stan. Där bor ju din kusin. Och sen där borta, mellan kyrktornet och höghuset ser man nästan ett annat höghus och det är nog Läkarhuset vid Odenplan och där bor ju Farmor och Farfar. Fattar du vad häftigt! Här står vi och ser hela långa vägen till Farmor och Farfar!!!

Jag vänder blicken mot Allan och ser säkert så där galet entusiastisk ut. Allan gäspar och klappar mig på axeln och säger: Mmm, och där borta är gungorna och nu vill jag gå dit.

Han vänder ryggen åt det vackra mäktiga och traskar bort mot en blöt gunga. Sanden under är bara en ända geggamojja. Gungorna vajar oroligt i den starka vinden på berget. Vi är inte kloka, tänker jag igen och går efter honom.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

Stress

Stress? Jag är inte stressad, tänker jag som frilansar och kan ta vara på min tid och förvalta den hur jag själv behagar. Jag som så klokt väljer att vara hemma hela dagar ibland med min son bara för att jag är en så förbannat bra pappa. Jag som så ofta dröjer mig kvar med min flickvän till klockan tolv på dagarna bara för att vi har så mysigt vid elvafikat och sen, när kaffet är uppdrucket, hoppar jag ändå över att åka till kontoret för att jag kan göra så. Jag är inte stressad. Ånej.
Jag som inte behöver springa när jag ser en buss jag borde ta - för jag vet ju att det kommer en ny om bara några minuter. Jag som dyker upp på dagis vid halv tio och ibland ännu senare för att vi tagit det lugnt vid frukosten och tuggat varje tugga minst tjugo gånger. Jag som sitter lugnt och låter Allan klä sig själv i omklädningsrummet när vi ska gå hem. Det får ta sin tid, tänker jag och tittar på alla andra föräldrar som med forcerade, smått panikslagna röster uppmanar sina skrikande barn med milda hot om både det ena och det andra och det går ju ändå inte. Men jag – jag är ju inte stressad så jag bara sitter och ser på och Allan sätter byxorna bakochfram och mössan på foten och skrattar och busar och klär av sig helt naken och sätter på sig igen och jag – som inte har någonting att säga till… nej, jag menar jag som inte har bråttom – bara väntar och väntar och försöker vara retorisk och lugn med mitt barn tills alla hysteriska föräldrar klätt sina knoddar med våld och gått därifrån. Då blir jag helt tålamodslös själv och Allan börjar skrika. Fast i det slutna rummet. För jag är inte stressad. Jag har tid att fördröja stressen tills ingen ser. Jag - som INTE är stressad.
Jag som kan sitta och fnula på en idé till en text i lugn och ro. Jag som ligger vaken om nätterna med ångest över att ingenting blir gjort. Jag som lovat att skriva nya inlägg till denna blogg fast får någon slags meltdown i huvudet och inget kommer på ett jota och jag går hem och beklagar mig och säger till min flickvän att: Det går inte. Jag kan inte skriva längre. Jag har tappat förmågan. Och hon bara; lugn det har bara gått tre dagar. Du skriver jättefint. Stressa inte. Och jag; jag är INTE stressad. Jag är lugnet själv. Och hon bara skrattar.
Men det är ju sant. Jag är fri. Jag har inga måsten. Jag har massa måste Herregud. Jag måste fixa arbetstillfällen. Måste ha pengar. Det går inte att bara jobba en vecka i månaden och skriva bloggar och fnula resterande dagar. Det går inte. Eller? Jag är fri. Fast inte på nätterna. Då tänker jag på allt det där jag inte gjorde under dagen då jag tog det så lugnt och drack elvakaffe. Då tänker jag på det där bloginlägget jag aldrig skrev. Som uteblev liksom. För att jag tog det lugnt och inte stressade. Ingen piskar mig. Är det bra? Listan på väggen. Att göra. Eller inte göra. Det är frågan.
Och sen då. Frukost. Allan vill tugga mackan tjugo gånger. Jag står och stampar. Men jag är inte stressad. Jag är bara inte sån. Klockan är fem över nio. Han har pyjamas på sig. Och messmör runt munnen. Jag kollar på klockan. Kom nu, säger jag och han; Jag ska bara äta upp min macka först. Och det låter ju klokt men ändå säger jag att; vi tar med den i vagnen. Fast jag inte alls tycker om det. Och sen pratar jag i telefon på väg till dagis fast jag inte tycker om det heller. Fy, vad jag ogillar sånt; föräldrar som talar i telefon när barnen är med. Jag är ju inte sån men det gäller ett jobb och deadlinen är knapp. Klockan är närmre tio. Missar bussen. HELVETE! Hoppar över att köpa lunch. Har ändå inte råd – eller tid. Jobbar för lite - eller för mycket. Oklart. Men jag har ett kontor där jag dricker kaffe… skriver och är kreativ menar jag. I lugn och ro. För jag är inte stressad.
Och nu har jag då äntligen fått ur mig detta inlägg och lättat lite på min kreativa stress. Blogstressen. Det är skönt. Hinner inte rätta stavfel dock. Hoppas det inte är några. Måste hämta Allan om en halvtimme. Får ringa det där viktiga samtalet imorgon. Och imorgon börjar jag också skriva på debutromanen som jag skjutit framför mig i tio år nu. Imorgon händer det. Men gör det inte det så händer det i övermorgon. Det får ta sin tid. Man är ju inte mer än människa.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

måndag 19 oktober 2009

Haren

”Titta en kanin”, ropar jag fast det ju självfallet var en hare. Allan stannar upp och vänder sig om. Får syn på djuret och spärrar upp ögonen. Jag sänker min pekande hand och vinkar åt honom att komma och han gör precis som jag vill denna gång. Han kommer och ställer sig nästan lite blygt vid min sida och bara betraktar. Kanske greppar han tag i mitt byxben – jag minns inte riktigt för detta ligger kanske en månad tillbaka i tiden. Vi var i Drakenbergsparken med en annan pappa och ett annat barn – lilla I som inte var två år fyllda. Hösten var antågande fast inte där än. En kylig andedräkt fanns i luften – som om hösten vaknat till och gäspat ut en illaluktande första suck efter tio månaders sömn men sedan vänt sig på sidan igen och somnat om.
”Anin, anin”, ropar lilla I upprymt och med en total avsaknad av det där blyga försiktiga som Allan kör med. Hon tar fart och springer rakt mot den stackars haren som ser på oss med uppspärrade ögon från kanske trettio meter bort. Allan tar två prövande steg innan han också jagar efter. Lilla I’s Pappa sluter upp bakom mig och stannar. Vi ser på våra barn och har säkert liknade tankebanor i huvudet; Hoppas ingen ser att vi bussar våra små på en hjälplös hare men oj vad roligt dom har och vad glada dom verkar över att få uppleva detta. Kontraster. Ständigt närvarande.

Haren väntar tills barnen är nästan framme innan den med tre imponerande skutt befinner sig på säkert avstånd igen. Nu står den i en sandlåda. Djurets blick pendlar mellan något på marken - i sanden - och barnen som åter närmar sig. Skrattandes. Speedade. Jag tänker att allt de vill är att kela med den. Klappa den. Pussa den i nacken eller nåt. Men haren tror att dom är ute efter blod och tar ny fart, nya skutt, in i ett buskage. För något ögonblick är den utom synhåll men sen hoppar den ut igen och hamnar alldeles för nära oss – papporna – Den vänder på en femöring och är strax tillbaka på gräsplätten där jag först fick syn på den. Där stannar den och ser först på barnen som oförklarligt tappat intresset och dröjt sig kvar i sandlådan. Sen ser den på mig. Irriterat. Haren glor irriterat på mig som om den sa; ”Vad skulle det där vara bra för. Att ropa titta en kanin och störa. Förstöra. Typiskt pappor.” Sen ser den plötsligt ledsen ut. Sorgsen. Och jag får dåligt samvete. Haren blir tårmild och tar sedan ett beslut. Den drar. Skutt skutt skutt och den är försvunnen för att kanske aldrig återvända. Jag förstår att den tvingats lämna något oavslutat men jag vet inte vad.

Barnen springer inte efter. De ser inte ens besviket mot hörnet där haren försvunnit. Dom bara sitter i sanden. Och gör nåt. Vad gör dom? Vad kan vara roligare en livs levande hare? Jag och den andra pappan, som verkar lika förbluffad som jag själv, tar några steg framåt. Ser att dom klappar en sten eller något. En sten, resonerar vi och traskar vidare. Kan en sten vara roligare än en hare? Några steg till och nu ser vi och förstår. Förstår och börjar springa. Vad kan vara roligare än en levande hare som skuttar så fort att man aldrig kan nå den? Jo, en hare som ligger still och som man kan pussa och klappa. En död hare.
”Titta pappa, kaninen sover”, säger lilla I med sin späda, oskyldiga, nyvunna röst samtidigt som hon ömsint klappar den över pälsen. Dom har fallit på knä i sanden alldeles uppfyllda av den fogliga haren. Dom vet ju inte att harar inte ska bete sig så utan dom bara älskar den här snälla gnagaren och Allan lutar sig fram för att ge den en puss på nosen. Jag hinner dit och rycker honom därifrån. Stör romantiken. Sätter mig på huk och försöker komma på vad jag sa säga. Lilla I lyfts upp och hennes pappa ropar panikartat att; ”Fort! Jag har handsprit i vagnen!!!”, innan de försvinner bort. Lilla I skriker förtvivlad att hon älskar kaninen. Hennes klagosång blir svagare och svagare ju längre bort dom kommer.

Harens öga stirrat svart och tomt rakt upp i skyn. Det finns ingenting där innanför. Jag håller Allan i handen. Kan inte riktigt släppa blicken från det där ögat. Men så ser jag de vita maskarna i buken och tänker att det där med spriten kanske inte var en så dum idé trots allt.

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se
Jag har placerat min blogg i Södermalmbloggkartan.se!

lördag 17 oktober 2009

Prolog

Hej. Detta är en nygammal blogg. Förut hette den Conversation och handlade till nittio procent om en pappa som hette Kalle och hans son som hette Allan. Nu heter den Pappa Kalle (& Allan) och handlar om precis samma sak - fast alltså med ett mindre förvillande namn. Den hette så - Conversation - för att min firma heter så och i bloggens begynnelse trodde jag att den skulle handla om annat - att det skulle bli massa jobbrelaterat tjafs och sånt men det blev det inte. Det blev barn istället. Och snart är dom två.

På denna blogg kommer jag att fortsätta skriva små krönikor eller kanske kåseriliknande texter om vad jag vill - precis som på Conversation - dock har jag resignerat till det faktum att jag alltid är pappa och trollbunden till och av mitt barn. Jag är ständigt pappa även då jag säkerligen kommer att skriva om annat - sånt som händer när inte Allan är med - så är han ju ändå alltid det. I tanken. I agerandet. I förarbetet. I valet. Så ja. Detta kommer att vara en pappablogg. Jag kommer att beskriva mitt faderskap, mitt barn, vår tillvaro och vår omgivning. Lisa, min fina gravida tjej, kommer finnas med i perefirin men nog inte mer än så. Jag tänker att jag låter henne vara. Likaså andra personligheter i min närvaro.

Vi kommer ha roligt. Skratta och gråta ihop och ha sköna stunder. Hoppas jag. Jag kommer leverera några inlägg i veckan. Hoppas jag. Jag kommer alltid skriva läsvärt. Hoppas jag. Det är min ambition i alla fall och det vet jag. Men en ambition och ett resultat är vitt skiljda saker så...

Skitsamma. Välkommen ombord. Nu kör vi.